Jag möter hennes blick över bordet inne på det lilla kontoret i den klassiska kommunbyggnaden. Det bubblar i min hud, bränner i tinningarna, mina händer är skakiga och hela mitt innersta väsen är i uppror. Men min röst är lugn när jag inleder mötet. -Vi är här idag för att ge er möjlighet att bemöta det material vi avser att använda som grund till ett skriftligt klagomål gällande ditt agerande. Vi har läst socialtjänstens anteckningar där samtal med dig återges och vi vill nu veta om du står bakom dem eller om du vill dementera. Jag håller medvetet kvar blicken på rektorn trots att hela situationen är obehaglig. Rektorn sitter tillbakalutad mot ett armstöd och ser oförstående ut. Hennes totala avsaknad av förståelse och empati får mig att rysa. Den här kvinnan är ytterst ansvarig för två av mina barn under skoltid. Hon är rektor på skolan där både min placerade flicka Sara, 7 år, och min bio-son Vincent, 6 år, går. Hennes ointresse gör mig orolig för barnen.
Vi har kallat till möte med rektor och skolchef efter att en fritidsledare sagt till en förälder att Vincent har det dåligt hemma. Men egentligen var det bara droppen som fick bägaren att rinna över för oss. Vi har i ett halvår vetat att denna kvinna regelbundet ringt till Saras barnsekreterare och talat illa om oss. Vi har bara inte orkat ta tag i det eftersom vår ork redan legat på minus på grund av återkommande bekymmer kring soc. Nu förstår vi dock att rektorn orsakat många av de bekymren genom att spekulera och ljuga om oss till soc.
Skolchefen börjar med att beklaga det som inträffat, hon säger att ingen förstår varför fritidsledaren sagt så om oss och vår son. Man har haft samtal med tjejen och hon kan inte förklara det som annat än att det var menat som ett skämt, men skolchefen beklagar och understryker att det är oförsvarbart. Rektorn skakar på huvudet så att den klassiska pedagog-pagen vippar från sida till sida. -Ja, jag förstår inte heller, utbrister hon. -Ni är ju en så underbar familj och ett jättefint familjehem, det har jag sagt till alla! Nu nickar hon istället intensivt och vänder blicken mot skolchefen i väntan på att denne ska hålla med. I mitt huvud känns det som att ett fyrverkeri briserar. Jag är så arg att jag skulle vilja skrika. Men istället harklar jag mig och säger -Tack för de komplimangerna, men du kan säkert förstå att det känns lite… märkligt att höra dig säga det när vi har läst vad du har sagt om oss till soc. Rektorn avbryter mig och utbrister -Men jag har hela tiden sagt till soc att jag tycker att Sara ska få bo kvar hos er. Det blir tyst och jag får känslan av att hon tror att vi ska bli tacksamma. Jag kokar. -Jaha, och i vilket avseende har du sagt det? Det har aldrig varit tal om annat än att Sara ska vara kvar hos oss, så varför har du känt dig manad att ha en åsikt kring det?
Rektorns avmätta attityd byts nu ut mot en tydlig ängslan. Hade hon verkligen trott att det skulle förändra något att ge oss komplimanger nu? Hennes blick flackar mellan oss.
-Ehhhh… men… jag…trodde att. Jag menar… Orden dör ut och jag tar över igen . -Jag misstänker att du, av okänd anledning, tror att behovsutredningen kring Sara som nyligen genomförts av soc skulle vara en utredning av oss som familjehem. Nu nickar hon igen. -Ja, men så var det ju! Det är jag säker på! Utredningen handlade ju om er och soc skulle utreda om hon skulle vara kvar hos er. Jag hör min make sucka högt innan han tar till orda -Vi har aldrig utretts. Frågan är varför du antagit det? Sedan vi fått läsa i anteckningarna vad du sagt till soc så har vi misstänkt precis detta. Du har förutsatt att vi skulle vara dåliga föräldrar och därför är det inte alls konstigt att din personal tror att våra barn har det dåligt hemma.
Därefter övergår vi till att lyfta punkt efter punkt med påståenden rektorn framfört till soc.
Efter en stund bryter rektorn ihop och utbrister -Vad vill ni egentligen? Vill ni samarbeta eller bara sätta dit mig? Frågan är så märklig. Jag hinner tänka att det är ett erkännande, hon vet att hon gjort fel. Hon vet att hon gått över gränsen. Jag är tacksam när min make svarar henne -Samarbete är ju en självklarhet, jag förstår inte varför du ens tar upp det. Men det är svårt att samarbeta när du talar illa om oss bakom vår rygg och far med osanning. Jag lägger till -Jag vill att du aldrig mer gör om det här. Jag vill att du förstår att du har utsatt oss för ett helvete när du ringt till soc och spekulerat kring oss och Sara, utan att förstå hennes diagnos och bakgrund. Du hade kunnat fråga oss så hade vi kunnat förklara att hennes ”mörka blick” beror på att hon är traumatiserad, inte att jag skulle ha talat illa om dig inför henne, vilket du sagt till soc. Du har sagt att vi försvårar samarbetet mellan skolan och Sara genom att tala illa om dig. Rektorn mumlar -Ja, jag trodde ju det var så. För första gången höjer jag rösten -Men det var inte så! Våra barn har aldrig fått höra något negativt om dig eller skolan! Ändå tror du dig veta att det är så. Hur kan du tro att du vet vad som sägs i vårt hem? Rektor tittar på sina händer och säger -Nej, jag kan inte veta det, men jag trodde kanske inte att soc skulle anteckna det. Jag bara ringde dem med lite funderingar ibland. Det blir tyst. För första gången på en timme så säger rektorn något som faktiskt är en förklaring. En otroligt dålig förklaring, oförsvarbar. Hon har trott att hon kunde ringa soc och skvallra lite då och då, utan att det skulle betyda något. Skolchefen lyfter pennan från sina anteckningar och ser med outgrundlig blick på sin rektor. Jag tänker att jag inte får börja gråta.
Hon har utsatt oss för tortyr genom att regelbundet ringa och slänga in osanningar till soc. Alla dessa osanningar om att vi skulle vara aggressiva, regelfixerade, fixerade vi Saras diagnos, har lett till möten med underliga misstankar och undertoner. En ihållande kyla från soc som krupit in under våra hudar. En rädsla att de faktiskt ville ta Sara ifrån oss började växa under våren och blev till sist något vi behövde förhålla oss till som en verklig risk. Soc började nämligen skriva att vi hade ”samarbetssvårigheter”. Ordet dök upp i telefonsamtal, möten och mejl. Varje gång vi bad dem förklara på vilket sätt vi hade svårigheter att samarbeta så vägrade de att förklara. Det blev till sist en anklagelse som ständigt hängde över våra huvuden och som vi varken kunde förstå eller bemöta. Vi gjorde allt för Sara och för soc. Vi informerade om allt i vardagen, höll kontakt med god man varje vecka, kom till alla möten, erbjöd soc att dyka upp när de ville i hemmet, vi svarade direkt på alla mejl och varje gång de ringde, vi höll kontakt med vården och Saras anhöriga, vi deltog på rätt sätt vid umgängen (och tog smällarna umgänget ledde till för Saras mående). Aldrig förr hade någon av oss fått höra att vi var dåliga på att samarbeta. Det kändes så främmande! Tills vi förstod att det är så soc utrycker sig när de är vill avsluta ett samarbete. De trodde på rektorn utan förbehåll.
Nu har det lugnat sig. Sara är kvar hos oss och vi orkar lyfta blicken mot rektorn. Aldrig mer ska hon få göra så mot ett familjehem. Jag förstår nu att det inte är ovanligt att skola och omsorg förutsätter att familjehem är dåliga och att ryktesspridning därför lätt tar fart. Man tror att man gör barnen en tjänst när man ”håller extra koll” och känner in, tolkar in sina egna känslor. Man tror att man kan förstå situationen utan att ha kunskap om barnets historia och diagnos. Jag undrar hur många gånger barn har flyttats från trygga, kärleksfulla familjehem för att någon ringt till soc med ”funderingar”.