Idag fick jag för första gången se fotografier på dig från tiden innan du kom till oss. Jag kan inte beskriva känslan. Det var som att få se bebisbilder av sitt eget barn för första gången. Få kan relatera till den känslan. Ändå var du 3-4 år på bilderna. Du var fem år när du kom till oss och du är sju år nu. Min första känsla var att jag ville krama det lilla barn du var då.
En av bilderna fick det att knyta sig i magen. Du tittar in i kameran med så oerhört sorgsen blick, din mun i ett vagt leende men mungiporna knycker av nedåt, så som de gör när du mår som allra sämst. Du försöker hålla uppe fasaden, bli genomskinlig och le, vill inte bli upptäckt när du är ledsen. För du har fått lära dig att det är inte okej att vara annat än glad och smidig. Är man ledsen, rädd eller orolig så får man skäll. Ordentligt med skäll. Och sen blir man ensam.
När du kom till oss lärde vi oss på ett par dygn att höra på dina andetag när du grät på insidan. Små pustar med luft som undslapp dig, men fortfarande med det vaga leendet med mungiporna nedåt påklistrat på utsidan. Och den kolsvarta avgrunden av sorg och smärta i din blick. Jag började vyssa dig försiktigt i min famn när jag visste att gråten fanns där inne. Kramade dig och smekte dig över håret och kinden. Om och om igen sjöng jag samma sång i timmar. ”En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” som sen slutar med ”Jo, det var jag när jag fick dig, för du var den där skatten och jag blev glad som katten.”. Du kunde inte många ord men efter någon vecka började du humma med till de sista stavelserna varje gång som trösten hjälpt och du var på väg tillbaka till livet. Varje gång du började humma med visste jag att jag lyckats ta bort det onda en stund. Sen kunde du leka en timme eller två innan det mörka kom tillbaka och vi började om i famnen igen. Vyssa, vyssa, vyssa och att upprepa -Det är okej, du får lov att vara ledsen. Jag finns här. Jag är kvar. Du får lov att vara ledsen, lilla gumman. Jag tycker så mycket om dig.
Om och om igen.
Det tog en månad innan du hittade gråten. Sen grät du för allt. Du grät som att du slagit ihjäl dig om du så ens bara råkade snubbla till. Du skrek för livet om du upplevde pytte lite smärta. I samma period hittade du också ditt skratt. Ja, du hade lett och skrattat för. Men du hittade ditt ”asgarv”, det där skrattet som man inte kan stoppa. Skrattet som bara bubblar ur en och tar över. Jag har aldrig hört någon skratta som du. Ditt skratt låter verkligen som bubblor, som om sockerdricka bubblar inuti dig och som att det är ett övertryck av skratt som måste få komma ut. Jag minns vad du skrattade åt. Jag berättade att pappa skulle köpa med sig hamburgare från Max hem. Det var andra gången du skulle få äta hamburgare och du förstod vad jag menade för mat. Du blev så glad över det att du sprang runt i huset och tjöt av skratt.
Mat. Vi förstod inte förrän någon månad senare hur mycket du svultit. Det var först när din ångest kring maten helt tog över dig vid måltiderna som vi insåg att rädslan handlade om mat. Varje gång vi skulle äta var du livrädd för att inte få något, eller att inte få tillräckligt. Du var så rädd att det ofta ledde till att du fick sådan ångest att du inte kunde äta. Och sen satt vi där igen, du och jag, och vyssade och sjöng ”En liten båt blir ofta våt…” tills jag kunde mata dig försiktigt en tugga i taget. Du började kunna prata mer och förklara vad du kände. Så många av dina drömmar och fantasier handlade om mat. Rum fulla av mat, fester med långa bord med mat där man fick äta hur mycket man ville. Vid varje måltid åt du så mycket att vi var oroliga för om din mage skulle klara av det. På ett halvår gick du upp fyra kilo, det vill säga 20% av din kroppsvikt, och växte 6,5 cm.
Jag ser dig nu. Ibland kan jag inte förstå att du är samma barn som för ett år sedan. Dina ögon glittrar och du rör på din kropp som ett barn gör. Yvigt och spontant. Nu kan du känna din kropp och förstår att den är din. Du vet hur man lyssnar inåt till sin egen röst. Din ansikte är förändrat. Det som innan var en stel mask med bara ett fåtal utryck är nu ett härligt barnansikte där känslor sköljer över som vågor på öppet hav. Förvåning, förundring, glädje, besvikelse, surmulenhet och misstänksamhet. Och så det bubblande skrattet igen.
Jag minns stunden du sa till mig ”Mamma, innan jag fick komma till er så visste jag inte vad känslor var. Kan du lova mig att fortsätta berätta för mig om känslor? Jag vill veta allt.”. Jag stod i tvättstugan och vek tvätt och du kom förbi med denna livsomvälvande insikt. Jag kan inte förstå hur det måste varit för dig att leva, utan att veta att känslor fanns. Jag lovade dig givetvis att fortsätta att prata om känslor. Det gör vi ännu. Flera av dem är fortfarande helt obegripliga för dig. Jag har aldrig tänkt förr på att det finns svårighetsgrad i känslor. Att det är en träning att kunna och orka känna.
Jag minns också när vi satt i bilen på väg till traumavården och jag för tusende gången frågade dig vad du tänkte på, och du för tusende gången tittade avisande på mig och svarade -jag vet inte. Hur det pötsligt slog mig att du kanske inte bara ville vara ifred utan att du kanske inte förstod. Så jag berättade för dig vad tankar är. Den där rösten man har inuti sig och som aldrig någonsin är tyst. Den bara pratar och pratar med en hela tiden. Du vände dig emot mig med det mest nyfikna utryck jag någonsin sett. Jag började berätta vad min hjärna tänkte om allt den såg. Då sa du ” Va? Är det att tänka? Jag visste inte det! Så alla har en röst inuti sig?”. Sen satt du och tittade ut genom fönstret och fnittrade hela vägen till vården. Och när vi åkte hem sa du ”Mamma, innan idag visste jag inte att jag kunde tänka.”
Vi har kommit så långt, så ofattbart långt. Ändå har vi nyss påbörjat resan.