Varför är ni familjehem?

Frågan om varför någon är familjehem har lika många svar som familjehem. Så här svarar några på den frågan.

 

Vi hittar inte en rimlig ursäkt att inte vara det. Vi har ytorna, vi har möjligheten. Varför skulle vi inte vara familjehem när vi kan, brukar vara vårt svar på den frågan.

 

Vi är familjehem av egoistiska skäl, tror jag. Vi vill båda göra skillnad i världen och att hjälpa barn och ungdomar tillrätta är nog det ultimata sättet. Att till exempel göra skillnad politiskt eller på annat sätt tar extremt lång tid och fungerar sällan men att som familjehem göra skillnad och få en direkt belöning när man ser skillnaden är stort för oss.

 

För att vi har möjlighet och för att vi själva varit placerade som små. Vi ville ge tillbaka det vi fått, då vi vet att det är så viktigt. För att det finns så många barn som behöver en trygg familj.

 

För att vi vill finnas för barn som behöver en lånefamilj. Vi har plats och vi har en trygg familj att erbjuda.

 

Vi har plats och tid. Tycker det är en skyldighet om man har möjlighet. Att man får ersättning för det är bara en bonus.

 

Jag har själv växt upp i olika familjehem och det kändes så självklart att hjälpa andra barn nu när jag själv har det stabilt.

 

Vi är familjehem. Då min partner varit i de svängarna som barn. Men även för att jag vet att man kan ha fantastiska och vackra familjeband utan att ha blodsband. Jag är själv adopterad. Vi har ett stort hus med mycket utrymme. Vi kunde tänka oss att ha fler barn i huset. Men inte biologiska, jag är nöjd med de vi har. Vi stod mellan att adoptera eller bli familjehem. Valet föll på familjehem för att vi ville hjälpa barn i närheten. För att min partner och vänner upplevt bättre och sämre familjehem. Sedan rent egoistiskt för jag älskar verkligen livet som förälder. Få hjälpa något barn och ge dem allt det som mina barn får och har. Jag har dessutom alltid varit väldigt intresserad och jobbat väldigt mycket ideellt för barn och ungdomar. Detta var ett naturligt steg.

 

Vi satt en kväll för många år sedan och konstaterade att vi hade det så bra tillsammans, så varför inte dela med oss av det till någon annan. Många barn senare kan vi fortfarande säga att vi har det väldigt bra tillsammans och glädjen över att få dela det med någon som verkligen behöver det är det bästa vi har gjort.

 

Detta är mitt sätt att betala tillbaka, då jag själv var familjehemsplacerad som barn. Vi älskar det.

 

Jag är uppväxt som biologiskt barn i familjehem och min sambo har bott i familjehem som liten. Vi är en från varje håll, så att säga. Så när vi började prata om barn kom vi väldigt snabbt fram till att för oss spelar genetik och blodsband ingen som helst roll, då kärlek för oss är mycket större än så. Dessutom hade vi sett på nära håll vilka stora saker familjehem kan åstadkomma och vill göra samma. Därför valde vi att bli familjehem före och istället för biologiska barn. För att göra skillnad, för att ta vara på våra erfarenheter och för att ge den kärlek vi har över.

 

Min man ville ha fyra barn med mig men jag ville bara ha två. Så därför blev vi familjehem. Vi har nu varit familjehem i många år och för ett tag sedan var det ett jämnt antal år sedan en flicka flyttade in. Hon är idag vuxen, kom med blommor och ett fint kort. Och hon har klarat sig mycket bra. Önskade att fler familjer ville bli familjehem.

 

Jag har vuxit upp i ett hem där det funnits barn utöver biologiska syskon. Har även tillbringat somrar i andra hem, tycker det är positivt. Jag har plats, tid och lust att hjälpa något annat hjärta.

 

Det berömda bananskalet, vi fick en närståendeplacering och blev utredda. Sen fick vi ytterligare en förfrågan och på den vägen är det. Idag har vi en familjehemsplats och en jourplats. Att få se barnen utvecklas är det roligaste jag har gjort.

 

Jag älskar barn och vill att de ska ha det bra. Vill gärna bidra till att ge några av alla barn som farit illa en bättre grund att stå på. En familj att kalla sin och kärlek i överflöd.

 

Av en slump, till att börja med. I vår lokala tidning stod en annons, där vår kommun sökte familjehem. Annonsen återkom igen och igen, under flera månader. Till slut blev jag så berörd av att annonsen hela tiden återkom, att jag mailade till den kontaktperson som stod angiven och frågade om de aldrig fick några familjehem. Nio månader senare flyttade en blyg gosse in. Och på den vägen är det. Ett antal år och femton placeringar senare så kan jag och min man konstatera att vi var nog inte färdiga med vår föräldragärning. Det finns inget mer tillfredsställande än att bidra till att ett barn känner sig tryggt, omhuldat, omtyckt och att de så småningom nyfiket flyger iväg ut i livet på egna stadiga vingar.

 

Jag har själv varit familjehemsplacerad. Kände att jag kunde bidra med erfarenhet. Trygghet och kärlek till någon annan som behövde det.

 

Det är det mest meningsfulla vi gjort och gör tillsammans. Och vi som familj är väldigt bra på det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.