Så kom beslutet

Vi väntade och väntade. Hoppades och planerade. Förberedde oss på både det bästa och det värsta.

Efter att ha varit på intervju med den eventuella placeringskommunen, får vi till slut svar på om vi är intressanta eller inte.

Vi blev nekade.

Nekade att få att den aktuella placeringen.Förklaringen var att dom anser att jag är för skör för att klara ett sådant uppdrag. Dom baserade det på att jag fortfarande äter medicin för depression samt att jag går i KBT.

Jag känner en konstig känsla av både skam och ilska samtidigt. Jag är ledsen över att vi inte får ta emot flickan som är i behov av en trygg familj. Skammen kommer från att det känns som att dom har stämplat mig som psyksjuk, ilskan för att dom dömer mig på grund av att jag aktivt jobbar med mig själv. Jag går i KBT för att få bra verktyg i livet så att orken inte skall ta slut.  Sen är jag så klart ledsen för att jag ville så gärna få ett ja, Vi vill verkligen vara ett tryggt och bra hem för ett barn som behöver en bonusfamilj.  Vi tycker innerligt att vi har både kärlek, trygghet och värme i vår familj så att det räcker för fler.

Vi tillät oss att vara ledsna, arga och känna alla känslor vi kände resten av eftermiddagen.

Jag och min man pratade med varandra på telefon när vi var på våra arbeten. Vi fortsatte att prata om det vid middagen. Jag hade behov av att få ventilera mina tankar och känslor. Det var jobbigt att känna skuld över min tidigare utmattningsdepression. Hur det upplevdes som något negativt att jag aktivt jobbar med mig själv. Men när middagen var uppäten och det var dags att plocka av så var vi klara. Då hade vi pratat om alla känslor och hur vi upplevde det. Vi kunde se framåt igen. Det är något vi varit tvungna att lära oss genom åren som kontaktfamilj och framför allt nu i familjehemsprocessen.

Det var väl inte meningen att just det här barnet skulle bli en av oss. Det är något barn därute som väntar på att bli vårat, vi vi måste bara ha tålamod att vänta tills vi hittar varandra.

Vi ger inte upp så lätt. Bara att hoppas att dom snart hittar rätt och att vi snart har ett barn i familjen som får dela vår vardag och vi hens.

Det här med att bli familjehem är en bergochdalbana redan innan placering.

Vi har blivit duktiga på att släppa och gå vidare när vi är tvungna. Hur mycket sorg man än känner inför att inte få ha kvar barnet i sitt liv, så kan vi tyvärr inget göra, dom är bara till låns. Nu har vi inte hunnit träffa barnet eller skapat relation med henne, så i den här delen av processen är det inte ett så stort känslomässigt jobb. Att barn som funnits i ens liv under lång tid, försvinner är det som är utmanande.

Så åter tillbaka till läge: väntan.

 

KBT = Kognitiv beteendeterapi (redaktörens notering)