Känslor vid ett sammanbrott

Här kommer alla känslorna på en och samma gång, sjunger Per Gessle i sin hit med samma namn. Jag har de senaste dagarna fascinerats av att den mänskliga själen kan härbärgera så många och till synes motstridiga känslor samtidigt. Här följer ett axplock av de känslor som jag upplevt i samband med att socialtjänsten, mot vår vilja, omplacerat ett av (de placerade) barnen i vårt hem.
Sorg. Att skiljas är att dö en smula, säger ordspråket. Och nog känner vi igen oss i det. Ingen i familjen har varit oberörd av denna separation och det har fällts många tårar av både vuxna och barn som gråtit när vi förstod att femåringen inte skulle få bo kvar. Vi är familjehem för att vi tror att det finns rum i hjärtat för ytterligare barn och när ett barn lämnar, oavsett skäl, blir det kvar ett tomrum.
Lättnad. Efter sex veckor i en extrem situation med stressnivåer som var ohållbara i längden var det skönt att få ett avslut, även om det inte var det avslut som vi hade önskat.
Oro. Hur ska det gå få barnet som har så speciella behov? Kommer hen få förutsättningar att utvecklas enligt den potential som ändå finns? Kommer det finnas hem som är beredda att gå en extra mil och kämpa för detta barn, eller kommer omplaceringar följas på omplaceringar?
Skam. Jag kommer på mig själv att skämmas över att en del av mig tycker att det är skönt med omplaceringen. Fel beslut förvisso men att få tillbaka en normal vardag är lockande. Eller som min fru uttryckte, vardag med arbete, skola och fem hemmaboende barn är ju rena semestern.
Stolthet 1. Min fru brukar säga att vi har gjort allt vi kan för barnet, och mer därtill. När jag såg min fru samspela och interagera med femåringen de sista dagarna blev hjärtat alldeles varmt. Tänk vilken utveckling som varit under 1 år och 10 månader.
Stolthet 2. Jag hade inte kunna klandra våra barn ifall de hade uttryckt att det skulle bli skönt med lugn och ro i huset efter omplaceringen. Det gjorde de aldrig. Istället uttryckte de sin sorg och stora besvikelse över det som hänt.
Ilska. Ingen särskilt uppbygglig känsla men lika fullt finns den där. En del av bearbetningen av allt som hänt är att inte låta vreden gå över till bitterhet.
Tacksamhet. Tänk vilken värme, omsorg och förståelse vi har mött från människor i vår närhet under den här tiden, från arbetskamrater, vänner, släktingar och församlingsmedlemmar. Vilket privilegium att det finns människor som burit oss i både praktiska omsorg och i sina förböner under en period vi har behövt stöd och hjälp.
Besvikelse. Det hade inte behövt bli så här. Det hade verkligen inte behövt bli så här.
Framtidstro. Vi må vara en smula kantstötta efter de senaste veckornas händelser men våra liv går vidare. Vi har varandra, Jesus och kallelsen om att vara ett öppet hem för barn och unga med behov, brinner om möjligt ännu starkare än tidigare.
Familjehemspappa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *