När vi blev familjehem…

Vi hade pratat om det sedan vi blev tillsammans. Vi sa att vi någon gång skulle bli familjehem och ta hand om barn som vi genom våra arbeten såg for illa. Att vi ville hjälpa till på riktigt. År 2013 gick jag på ett köpcentrum med min ettåring i vagnen och såg att en kommun var där för att värva familjehem. De bemötte mig väldigt svalt och sa att man inte fick ha biobarn under sex år. Då släppte jag familjhemstanken helt i flera år.

När flyktingvågen kom, hösten 2015, var jag höggravid och lamslogs av bilderna i media. Alla dessa barn, stora och små, som var ensamma och kämpade för överlevnad. Jag ville hjälpa till men förstod att det var omöjligt med en egen bebis på väg.

Hösten 2016 hade flyktingvågen blivit en permanent kris och samhället skrek efter familjer som kunde ta emot tonårspojkar. Vi bestämde oss för att kontakta vår kommun. Vi hade ett fint sovrum ledigt på ovanvåningen och kände att vi båda hade ork och möjlighet att ta hand om ett äldre barn. Vi föreställde oss att hjälpa till med språket, skjutsa till olika besök och intressen, dela glädje och sorg, stötta och peppa.

I vår kommun märktes krisen från första samtalet. Handläggaren var överbelastad och uppenbart stressad i telefonen. Hon ville boka in ett hembesök direkt och hade ingen lust att skicka ut information. Det kändes inte bra så jag avslutade samtalet. Kort därefter träffade vi av en slump en tredje kommun som stod i en butik och värvade familjehem. Vi anmälde oss till ett informationsmöte och en månad senare satt jag i kommunhuset och drack te. Rummet var fullt av personal, trots att det var kväll. Brickor fulla med kakor vittnade om att man förväntade sig att många skulle dyka upp. Men trots att man lät en kvart passera efter utsatt mötestid så var det bara jag och en äldre man där. Vi satte oss i en cirkel som då alltså bestod till större delen av personal. Efter att vi fått presentera oss var det uppenbart att det bara var jag som var en möjlig kandidat då den äldre mannens fru inte ville vara familjehem enligt honom själv.

Ett par veckor senare inleddes vår utredning, det var då november. Vi fick flera hembesök med någon veckas intervall. Socialsekreterarna var otroligt tillmötesgående och trevliga. De målade upp en bild av att vi skulle få fullt stöd, inte belastas ekonomiskt och att man skulle ta stor hänsyn till våra små barn vid matchningen. De sa att de framförallt hade oss i åtanke för svenska barn då de hade ett stort behov av det just då. Vi förklarade vid varje besök att vi ville ta emot en tonåring som själv ville få en ny chans. Gärna en tonåring med intresse för djur så att vi kunde dela det.

I januari gick vi igenom Kälvestenstestet, vilket tog en hel dag. I februari 2017 kallades vi till ett möte för att få resultatet av utredningen av oss. Socialsekreterarna tog emot oss med stora leenden och uppgav att de aldrig förr haft ett par med så goda resultat på ett Kälvestenstest. Vi hade otroligt många styrkor och inga svagheter, vilket innebar att vi skulle kunna ta emot även barn med stora behov. Det var spännande och smickrande att höra allt beröm, men samtidigt gjorde det mig också nervös. Jag kände redan då en vag oro för att dras in i något vi inte tänkt oss. Jag vet att jag hann tänka att detta kanske skulle leda till att de valde att placera betydligt svårare fall hos oss än vi föreställt oss när vi sökte.

Vid samma möte sa de att de redan hade matchat oss. Vi var inte förberedda på det alls och blev därför helt förstummade. Jag ville nästan be dem vänta och låta oss smälta det. Men vi blev sittande tysta och tagna av stundens allvar. Vi fick veta att man ville placera ett syskonpar hos oss. En tonårspojke och en liten flicka på fem år. De berättade om barnens oerhört tragiska livsöden och vi blev gripna. Barnen var föräldralösa och hade dessutom befunnit sig i ett jourhem i 1,5 år som visat sig inte vara lämpligt. Efter en stund minns jag att jag sa att en femåring inte kändes rätt med tanke på att vår bio var fyra år, men att vi kunde ta emot tonåringen. De svarade oss att det inte var aktuellt att dela på syskonen och fortsatte att prata om flickan. De avslutade mötet med att be oss fundera på saken. Det tog en vecka innan vi återkopplade till socialen. Vi ställde ett antal frågor om barnen och fick vaga svar tillbaka. Jag skyllde på att de nog var stressade eller att det kanske fanns någon sekretess. Det fanns inte i min värld att de vaga svaren berodde på att de inte visste.

Vi frågade vid ett möte om barnen hade permanent uppehållstillstånd. Det blev en märklig tystnad i rummet och handläggarna tittade på varandra som att de både letade i minnet men utan att kunna finna svaret. Till sist sa en av dem att det kanske var så att de inte fått PUT än, men att det bara var en formsak på grund att det var så lång kö på Migrationsverket. Hon sa att barn som är föräldralösa alltid får PUT. Vi trodde henne.

En tid senare accepterade vi till sist att ta emot båda barnen. Vi förstod att man inte ville sära på syskonen. Vi var oroliga för att vi inte skulle orka med, men vi fick höra att de hade full tillit till att det skulle gå bra. Barnen beskrevs som försiktiga, blyga och lillgamla.

Vi tyckte fortfarande att det var märkligt att ingen kunde berätta för oss om barnen kunde svenska. När det närmade sig frågade vi vad de hade för storlekar i kläder och skor, vilka favoritfärger eller figurer de gillade. Vi frågade om intressen. Men ingen visste någonting. Vi bad dem fråga jourhemmet, men vi fick inget svar.

En inskolning planerades till juni 2017. Under en månad skulle flickan skolas in, när hon väl flyttat in så skulle tonåringen skolas in och flyttas i augusti inför skolstart. I maj ringde familjehemssekreteraren och meddelade att flickan behövde flyttas akut till oss och att tonåringen inte längre var aktuell då han nu bedömdes vara psykotisk. Jag minns att vi inte riktigt kunde förstå skiftningarna. Jag minns en skarp och odefinierbar oro att de inte hade kontroll på situationen. Men samtidigt var vi då så känslomässigt engagerade i de här barnen att vi också blev besvikna över att ”förlora” tonåringen.

Precis en vecka senare rullade socialtjänstens bil in på vår gårdsplan, med en liten och skärrad flicka i, som nyss tagits från jourhemmet av en polispatrull som fått sparka in dörrarna och slita henne ur sitt syskons famn. Hon hade inget med sig mer än pyjamasen på sin kropp. Senare skulle det visa sig att knappt ens den var hennes. Hon hade varit 1,5 år i Sverige utan att varken få fysisk, materiell eller känslomässig omsorg. Ingen visste om hon kunde svenska för ingen hade talat med henne. Hon var inte blyg och försiktig, Sara var svårt traumatiserad.

Jag öppnade bildörren och satte mig på huk framför henne, med ett par foppatofflor i handen som jag varsamt tog på hennes fötter. De var för små. Detta är en stund både jag och Sara minns väldigt starkt. Sen pratade jag lugnt med henne och berättade om mig, trots att jag inte visste om hon förstod något. Jag hade just den dagen flätat mitt hår i en inbakad fläta som gick snett över huvudet och ner över min axel. Sara tittade med stor beundran på mig, senare berättade hon att hon tänkte att jag såg ut som Elsa. Jag följde henne in i huset och redan på tröskeln fick hon en rosa nallebjörn i form av en enhörning. Den nallen har följt henne sen dess. Vi visste inte då att det var hennes första nalle någonsin.