Familjehem och ekonomi

Det är märkligt att så fort ekonomifrågor kommer på tal när det gäller familjehemsvård och placerade barn, så ska vi skämmas och känna skuld för att ta upp frågan om pengar. En skam och en skuld som gärna läggs på oss av både socialtjänsten och andra. Fördomarna mot familjehem är många och en av dem är att vi i första hand skulle ta emot barn i vårt hem för att tjäna pengar. Precis som om att vårda ett barn i vårt eget hem skulle vara mindre värt än att vårda ett barn på institution.

Om det placerade barnet inte får med sig rätt ekonomiska förutsättningar, det vill säga att familjehemmet inte får täckning för alla de extrakostnader och behov som uppstår när man tar emot och vårdar ett barn i sitt hem, så kommer familjehemmets egen privata ekonomi att påverkas negativt. Vi kan ju inte särbehandla det placerade barnet i relation till våra biologiska barn eller bortse från den ekonomiska verklighet vår familj hittills levt efter. Det handlar inte bara om mat och husrum, det handlar om den standard vår familj har levt och lever i. Det handlar också om hur vi som familj ser på och hanterar maten, semestrar, kläder, fritidsaktiviteter, födelsedagar, julaftnar och andra kostnader ur ett hållbarhets- och kvalitetsperspektiv. Helt enkelt den ekonomiska kultur som familjen lever i.

Det handlar också om att placerade barn inte ska ha ekonomiska förutsättningar som beror på vad socialtjänstens handläggare eller dennes chef “tycker” utan saklig grund, att kunskap saknas eller vilka sparbeting som just då gäller inom den placerande socialtjänsten. Det är inte att arbeta enligt BBIC (Barnets behov i centrum), det är att riskera hela syftet med placeringen och att inte förstå barnets samtliga behov.

Avtalet om placeringen hos oss ska innehålla vissa uppgifter om de ekonomiska förutsättningarna och därefter gäller villkoren i det avtalet, tills det sägs upp för att placeringen upphör eller tills att ena parten vill omförhandla avtalet för villkorsändring och säger upp det i detta syfte. Har vi och socialtjänsten skrivit under ett gemensamt avtal, så träder ytterligare en lag än Socialtjänstlagen i kraft, nämligen Avtalslagen. Den ska både vi och socialtjänsten följa.

Ett familjehem är uppdragstagare, socialtjänsten är uppdragsgivare och inga vanliga villkor gäller för familjehem. Uppdraget kan avslutas när som helst och av vilken orsak som helst. Det räcker att socialtjänsten ”upplever” samarbetssvårigheter, till exempel när familjehemmet framför sina åsikter om vad barnet möjligen behöver och hur barnet mår, frågar om ersättning för att köpa in en barnvagn, föreslår någon åtgärd kring barnet eller inte accepterar att barnets ekonomiska förutsättningar åsidosätts eller negligeras. Det finns inga juridiska instanser som ett familjehem kan vända sig till om problem skulle uppstå med till exempel beslut fattade på felaktiga eller inkompetenta grunder. Ett familjehem har inga rättigheter överhuvudtaget. Bara skyldigheter.

Det första vi kan konstatera är att det inte är familjehemmet som är försörjningsansvariga. Det är alltså inte vi som ska försörja det placerade barnet eller ungdomen under 21 år med våra egna medel. Det är socialtjänsten som har försörjningsansvaret när barnet är familjehemsplacerat. Omkostnadsersättningen är en ersättning för den kostnad placeringen utgör för familjehemmet. Den ska täcka de behov den placerade har och ersätta de merkostnader familjehemmet har för placeringen.

Arvodet är den lön familjehemmet får för uppdraget att vara familjehem, ersättning för det arbete som detta uppdrag innebär och har ingenting med den placerades kostnader att göra. Det är en lön som är till oss för det arbete vi utför. Det är inte meningen att arvodet ska gå till den placerade när omkostnadsersättningen inte räcker till. Ungefär som om en barnskötare skulle vara tvungen att lägga delar av sin skattade lön på dagisets kostnader, om budgeten inte räckte till.

Grunden för arvode och omkostnadsersättning är den som SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, rekommenderar. Den baseras i sin tur på de levnadskostnader för olika åldrar som Konsumentverket tar fram i sina kostnadsberäkningar. På arvodet betalas skatt och sociala avgifter men omkostnadsersättningen är skattefri, så länge den inte överskrider SKL:s rekommendationer och den placerades individuella behov är antecknade i akten hos socialtjänsten. Arvodet beskattas och är såväl sjukpenning- som pensionsgrundande. Det berättigar däremot inte till tjänstepension.

Varje år följer arvodet och omkostnadsersättningen prisbasbeloppets utveckling. Det innebär oftast en liten höjning men i sällsynta fall kan det också innebära en sänkning. Det är en högst oviss ekonomisk grund varje placerat barn får med sig och de ekonomiska förutsättningarna för barnet beror alldeles för ofta på godtycke, vidlyftiga tolkningar av SKL:s rekommendationer, sparbeting och okunskap. Och inte minst fördomar och förutfattade meningar om att familjehemmen på något sätt skulle ta emot och vårda barn i sitt eget hem, i sin egen familj, enbart av ekonomiska orsaker. Det kan säkert vara någon promille som vill göra det men de sorteras snabbt bort i den utredning som socialtjänsten gör. En kompetent och grundlig utredning av blivande familjehem förhindrar detta.

Till syvende och sist handlar det om det placerade barnets ekonomiska förutsättningar att kunna leva ett bra, jämlikt och läkande liv i den familj, som tagit emot barnet, vårdar det och behandlar det som sitt eget. Ett bättre liv, fritt från de svårigheter som ledde till familjehemsplaceringen, och rikt på kärlek och omsorg. Ett liv som kan leda till att det placerade barnet får den barndom barnet förtjänar och lägger en stabil grund till ett bra vuxenliv. Det kan aldrig få reduceras till godtycke, personliga tolkningar och okunniga fördomar om familjehems arvoden och omkostnadsersättningar.