Öppet brev från en familjehemsmamma
Förra veckan lämnade Carina Ohlsson över den utredning om samhällsvård av barn och unga som genomförts på uppdrag av regeringen. Utredningen är mycket omfattande, och jag har inte läst alla 1400 sidor utan mest fokuserat på de delar som berör familjehemsvården. I utredningen fastslår man att det finns stora brister och det glädjer mig att man faktiskt har uppmärksammat detta, något som många av oss familjehem länge försökt lyfta. Men det som jag har läst gör mig ändå beklämd. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa det jag skriver och jag hoppas att ni tar er tid att lyssna på fler familjehem – för bland alla brister som listas i utredningen så saknar jag familjehemmens upplevelser och erfarenheter. Och om bristerna inte rättas till nu, när ska det då ske?
I medias rapportering så är man snabb att poängtera vikten av ett nytt familjehemsregister och ett framtida tillstånd för att man ska kunna bli fri från alla dåliga familjehem som finns. Man pratar om sammanbrott, barn som far illa och om barn som blivit omplacerade åtskilliga gånger. Man pratar om vikten av att förstärka familjehemmens utbildning och kompetens. Detta uppmärksammas, men samtidigt duckar man den mest elementära problematiken i det hela, det som allt bygger på. Vår egen socialtjänst. Kommuner som inte träffat sina placerade barn på tre år. Kommuner som tvingar småbarn till umgänge med drogpåverkade föräldrar. Kommuner som hotar om omplacering så fort ett familjehem ifrågasätter ett beslut eller ställer krav.
Är det dåliga familjehem som är det verkliga problemet?
Ja, visst finns det dåliga familjehem, och självklart måste man arbeta för att bli av med dessa. Det finns familjehem som tar emot uppdrag för ekonomisk vinning, och det finns familjehem som på olika sätt utnyttjar eller misshandlar barn, och självklart ska dessa familjer ej ha barn i sin vård. Ett framtida krav på tillstånd kanske kan förhindra att ett sådant familjehem tar emot fler uppdrag vilket såklart är positivt. Men i alla andra misslyckade ärenden, vad är egentligen anledningen till sammanbrottet eller omplaceringen och hur ofta handlar det om ett så kallat dåligt familjehem? Jag vill sticka ut hakan och påstå att om man granskar varje enskilt ärende och går till botten med vad som ligger bakom varje sammanbrott och varje omplacering så får man kanske en annan bild av vad man tidigare haft. Hur ofta handlar det istället om så kallade samarbetssvårigheter som uppstår när familjehemmet står upp för sitt barn i frågor där de är betydligt mer insatta än den beslutande handläggaren? Hur ofta handlar det om placeringar som varit fullt fungerande tills dess att en ny handläggare ersatt den tidigare och då fattar helt annorlunda beslut? Hur ofta handlar det om handläggare utan erfarenhet eller tillräcklig insyn i ärendet? Hur ofta handlar det om brist på handläggare och en arbetsbörda som är helt orimlig? Hur ofta handlar det om en otillräcklig organisation som ej följer lagen?
Vi hade själva kunnat vara ett sådant där olämpligt familjehem där barnet blivit omplacerat, och jag kommer här att förklara varför så att ni själva kan döma.
Det svåraste med att vara familjehem
Vi har som familjehem tagit emot både spädbarn och drogande tonåringar i sammanlagt 15 år, direkt från kommunen och genom konsulentstödda företag. Vi har råkat ut för påtända pojkvänner, vi har varit med om rymningar, vi har vant oss vid att alltid ha plan A, plan B och plan C till hands i samband med umgängen då vi aldrig kunnat veta säkert hur dessa skulle gå eller om de ens skulle bli av. Vi har haft ett umgänge där den biologiska föräldern tog med en man nyligen utsläppt från fängelset, dömd för grov våldtäkt på barn. Vi har haft umgängen med drogpåverkade föräldrar. Vi har suttit på plats under rättegångar och i väntrum på BUP. Vi har tröstat, peppat, förmanat och funnits. Ändå är vi långt ifrån de mest erfarna bland de familjehem som finns i vårt land, och ska man säkerställa att det finns tillräckligt med familjehem kvar framöver så måste man ta vara på den erfarenhet som finns och inte riskera att bränna ut våra familjehem.
Som ni kanske hör så kan det minst sagt vara en utmaning att vara familjehem. Det svåraste i uppdragen har oftast inte varit barnet eller den unge, oavsett bakgrund och problematik. Det svåraste har varit de som vi borde jobba tillsammans med, men alltför ofta känt oss motarbetade av, nämligen handläggarna på socialtjänsten. Och sådana har det funnits många.
Hur samarbetet ser ut i de olika kommunerna är något av ett lotteri
Vi har under de senaste 10 åren haft samarbete med tre olika kommuner gällande två av våra placerade barn. Jag vill kort beskriva hur dessa samarbeten sett ut för att belysa hur otroligt olika det kan se ut, även inom samma län, och hur detta kan vara något av ett lotteri för ett barn likväl som för ett familjehem.
Med den ena kommunen har samarbetet fungerat bra, och vi upplever att vi blivit bemötta med tydlighet och respekt som familjehem. Informationen om barnet och omständigheterna runt placeringen var tydlig, vilket gjorde att vi från start kände till samtliga faktorer som skulle kunna påverka barnets hälsa och utveckling. Det upprättades tidigt en vård- och genomförandeplan. Kontakten med biologiska nätverket skedde hela tiden med fokus på barnets bästa, och handläggarna var noga med att planeringen av umgängestillfällen liksom möten skedde i samförstånd med oss. Det gjordes regelbundna hembesök och vi blev uppdaterade vid övervägningar och andra händelser runt placeringen.
Att många kommuner har en stor personalomsättning är väl knappast någon nyhet, och så även denna kommun. Dock var de ett föredöme i att alltid höra av sig och meddela vem som skulle ta över. Det enda negativa jag egentligen har att säga var att då vårt ärende fungerade så bra så blev vi nedprioriterade, och den vårdnadsöverflytt som pratats om att genomföra efter tre års placering istället tog drygt fem år, dels på grund av arbetsbelastningen och dels på grund av att det saknades kunskap om just vårdnadsöverflyttningar bland dåvarande personal.
Svarta listan
Det är så här det ska fungera enligt BBIC och enligt svensk lag, men tyvärr är detta mer undantag än regel. Inom familjehemskretsar finns det en svart lista med kommuner man ej vill samarbeta med för att erfarenheterna därifrån är katastrofala. För det är tyvärr så, att det inte bara är den enskilda handläggaren som kan vara avgörande för hur ett uppdrag fortlöper utan även vilken kommun uppdraget kommer från. Att det ser så olika ut i landets kommuner, trots de lagar och bestämmelser som finns, säger lite om hur stora problemen faktiskt är.
När det gäller kommun nummer två handlade det även där om ett spädbarn, en så kallad uppväxtplacering. Jag tänker inte gå in på alla detaljer runt placeringen då dessa är känsliga, men anser att väldigt få av besluten som fattats har varit utifrån barnets bästa, och det jag nämner här är bara ett axplock. Barnet kom till oss när det var två månader gammalt, och vi var då dess tredje hem. När det var tre månader gammalt fick vi besked att det var dags för umgänge, och vi skulle då lämna bebisen på morgonen både lördag och söndag varannan vecka, för att hämta igen på kvällen samma dag. Ganska snart visade bebisen en extrem separationsångest, och vi kunde inte ens lägga den ifrån oss utan att den gallskrek. Vi bar barnet varje vaken stund, och episoderna av panik började lugna ner sig lagom till nästa umgängestillfälle. Då började det om, för att eskalera för varje gång. Vi fick även information om att bebisen inte åt under de dagar den var på umgänge. Vi kontaktade tidigt socialtjänsten för att försöka diskutera om det fanns något annat sätt man kunde lösa umgängesfrågan med tanke på barnets kraftiga reaktioner och lämnade förslag på att man kunde ha umgänget hemma hos oss eller att någon av oss kunde få finnas i närheten av barnet under umgänget, som trygghet. Beskedet vi fick var att umgänge mellan ett barn och dess biologiska föräldrar är ett av de viktigaste uppdragen som familjehem och skulle vi försöka förhindra detta så fanns det andra familjer som kanske var mer lämpade att ta hand om barnet. Umgänget skulle fortsätta enligt plan tills nästa möte var planerat, punkt slut. Barnet har idag traumarelaterade symptom som kopplas till dessa enligt psykologen helt orimliga krav.
Även denna kommun hade stor personalomsättning. Här fick vi dock aldrig någon information när någon slutade. Ibland kunde det komma och gå flera handläggare som vi inte ens träffade. En vård- och genomförandeplan för barnet tog nästan tre år att få i vår hand.
De beslut som fattades runt barnet var ständigt enligt förälders önskemål, vilken kanske inte var så konstigt när förälderns handläggare sedan flera år tillbaka (vi talar här om en väldigt ung förälder som i flera år själv varit omhändertagen enligt LVU ) numera var chef över barnets handläggare. När vi ifrågasatte huruvida detta verkligen var lämpligt fick vi svaret att man ansåg sig vara så professionell att det inte var något problem. När chefen ett par år senare lämnade sin tjänst medgav hen att så får det inte gå till.
Hos samma kommun var vi som familjehem till sist helt utan handläggare i ett par års tid, och vi visste inte ens namnet på barnhandläggaren. Det var sällan någon som återkopplade på mail eller telefonsamtal, och de möten som hölls gick mest ut på att göra en planering över umgängen enligt föräldrarnas önskemål, en planering som aldrig hölls. Ingen på socialtjänsten träffade barnet på tre år och ingen verkade heller bry sig.
BBIC – Barnets behov i centrum?
Umgänget ska vara till för barnets skull, heter det, och alla beslut ska fattas med barnets bästa som utgångspunkt. Vi har med samma kommun som jag beskrev ovan suttit på umgängen i vårt kök, umgänge mellan en treåring och en suicidnära umgängesperson med häftklamrar kvar flera varv runt båda handlederna. Vi har blivit tvingade att medverka på videosamtal mellan en tvååring och en umgängesperson medan denne vårdades på psykavdelningen och var så avtrubbad att hen inte svarade på tilltal – socialtjänsten uttryckte att det var bra för den vuxne. Barnet tvingades vid flera tillfällen till umgänge med drogpåverkade umgängespersoner. Vi ifrågasatte lämpligheten i flera beslut, och åter fick vi beskedet att vi skulle tänka noga igenom om vi verkligen ville vara familjehem och vikten av samarbete poängterades åter. Man ansåg att alla former av umgänge var viktiga för föräldrarna och skulle genomföras oavsett omständigheter – att barnet reagerade extremt negativt i samband med dessa tillfällen, och till exempel började bajsa på sig efter år som blöjfri var sekundärt. För detta var vad den vuxna ville.
Barnet fick höra att det fanns en chans att föräldrarna i framtiden skulle kunna ta hand om det så att det skulle kunna få “flytta hem”, ett hem där barnet aldrig tidigare bott. Att vi därefter fick sitta varje kväll med ett barn som krampaktigt klamrade sig fast vid oss till det somnat medan det rabblade ett mantra ”jag älskar er och jag vill inte flytta” flera hundra gånger, och att vi fortfarande sitter med samma barn varje kväll, flera år senare, med en hand på ryggen för att det ska kunna känna sig tryggt och sova lugnt, det är det facit vi som familjehem ser som resultat av några av alla beslut som fattades runt barnet.
Just denna kommun var kanske extrem och utreddes strax efter dessa händelser av IVO för just misskötta barnärenden. Att vårt var ett av dem tvivlar jag inte på, faktum är att vi själva gjorde en anmälan till IVO, och både BUP och barnläkaren på BVC gjorde orosanmälan mot socialtjänsten då de såg hur illa barnet for av deras beslut och agerande.
Det positiva i det hela var att kommunen i samband med denna utredning städade upp bland sina placeringar, och vår placering blev flyttad till en grannkommun. Först var vi oroliga – skulle vi gå från ett kaos till ett annat? Vi blev försäkrade att all information runt barnet, vilket var en hel del, skulle noga förmedlas till den nya kommunen för att ligga till grund för korrekta beslut. Trots detta saknades mycket viktig information, som vi som familjehem fick komplettera med. Vi fick upplysa den nya socialtjänsten om befintliga domar som vi kände var avgörande för hur umgänget skulle planeras, kunskap vi hade enbart för att detta är offentliga handlingar. Socialtjänsten kände inte till denna information, även om de medgav att de borde ha gjort det. Vi fick även upplysa om tillfällen då umgänge var olämpligt då umgängespersonen vårdades för grav psykisk ohälsa, information som de också erkände att de borde ha fått men att systemet inte fungerat. Att vi kände till detta var mest en slump, och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på att barnet hade kunnat tvingas på umgängen med en person som uppenbarligen mådde extremt dåligt och var i stort behov av hjälp.
Jag kan berätta mer. Jag kan förmedla kontakt med otaliga familjehem som kan berätta mer. Exempel som händer runtom i Sverige. Idag.
Kommunernas kompetens och ansvar
Bristerna kan inte enbart skyllas på olämpliga familjehem utan man måste titta på kommunernas ansvar. Det finns kompetenta handläggare med erfarenhet och skinn på näsan, men dessa växer inte på träd. I stället sitter det allt som oftast nyutexaminerade socionomer runt bordet, med mängder av barnakter att sätta sig in i, utan vidare kunskap om anknytning och utan erfarenhet av vad som kan vara en extremt svår kontakt med en biologisk förälder och ett omhändertaget traumatiserat barn. Ett barnombud är ett steg i rätt riktning för att säkerställa en framtida trygg och rättssäker samhällsvård, men är det verkligen lämpligt att detta ombud ska tillhöra samma organisation som övriga handläggare, med tanke på de brister som finns? Kommunerna ska granska familjehemmen, men vem ska granska kommunerna?
Att familjehem föreslås få mer kompetens och utbildning är bra. Allt vi kan lära oss som gynnar de barn vi vårdar är positivt, det tror jag inte att någon ifrågasätter.
Men däremot ifrågasätter jag att socialtjänstens kompetens nämns mest som i förbigående. Dessa enskilda handläggare kan genom sina beslut ha enorma konsekvenser för ett barns liv. Handläggarnas arbete och åsikt är så avgörande att vi är många familjehem som anser att det borde införas ett tjänstemannaansvar för att säkerställa att de beslut som fattas är väl grundade och baserade på korrekt information. Idag finns det ibland ingenting som skyddar barnet från ödesdigra beslut förutom ett familjehem som vågar ta strid. Och ett familjehem är ofta inget svårt hinder att överkomma för en handläggare som tycker annorlunda.
Familjehem som inte tiger och lyder
Vi är ett sådant familjehem som vid flera tillfällen upplevts som besvärliga. Vi har ifrågasatt. Vi har tryckt på. Vi har frågat, vi har bett och vi har krävt. Vi har larmat när vi sett att barnen mått dåligt, vi har krävt möten med BUP och vi har själva gjort orosanmälningar. Vi har anmält en kommun till IVO. Vi har anmält till Skolinspektionen och till DO när vi anser att våra barn blivit orätt och orimligt behandlade, trots att det tagit extremt mycket tid och energi och man känner hur obekväm man upplevs som bråkar, särskilt för dessa barn som “inte ens är våra”, vilket är kommentarer vi har fått, som om dessa barn inte förtjänar att någon står på deras sida.
Vi har kämpat och stridit när vi har ansett att beslut som fattats inte varit för barnens bästa, ständigt med en klump i magen då vi vet att om man inte tiger och lyder så kan barnen plötsligt flyttas. Trots detta har vi fortsatt stå upp för våra barn – för att det är vår förbaskade skyldighet att älska dem, vårda dem och skydda dem. För om vi inte gör det, vem gör det då?
Risk för fler lagar som ej kommer att följas
Så hur blir det nu? Många av förslagen i utredningen är bra på pappret. Men hur är det ens möjligt att genomföra dessa med en socialtjänst som redan går på knäna? Trots att man nu rapporterar om alla brister i familjehem så nämner man i samma andetag att man vill placera ännu fler barn och unga, med än svårare problematik, i dessa familjehem. Socialtjänsten ska ansvara för tätare kontakt med de placerade barnen, särskilt första året då kontakt ska ske varje månad. Socialtjänsten ska finnas tillgänglig även på kvällar och helger. Socialtjänsten ska ansvara för nya rutiner i samband med skola och hälsovård. Socialtjänsten ska med andra ord få ännu mer på sitt bord.
Förslagen är bra och viktiga, men jag ser en överhängande risk att dessa nya lagförslag blir ytterligare lagar som inte följs, helt enkelt för att det är för övermäktigt med kommunernas och socialtjänstens nuvarande organisation. Man kan inte följa dem. Vi har redan idag lagar som inte följs. Vad blir skillnaden, förutom en ännu större arbetsbörda, med risken att ännu fler socialhandläggare – och familjehem – kastar in handduken då uppgiften blir övermäktig? Kommer detta att attrahera fler socialhandläggare? Kommer detta att ge dem som finns mer utbildning och kompetens och tid att faktiskt kunna göra ett bra jobb med korrekta beslut? Kommer detta att ge fler familjehem som orkar och är villiga att ta på allt svårare uppdrag? Kommer detta att gynna våra barn?
Familjehemmens skyldigheter, rättigheter och möjligheter
“Det saknas idag vetenskapliga utvärderingar av familjehemmens inställning till uppdraget och de förutsättningar de får för att utföra uppdraget i Sverige”, står det i utredningen. Det står även att “brist på stöd från socialtjänsten ökar risken för att föräldrarna avbryter placeringen och att aktörer som utredningen har pratat med gör gällande att det förekommer att familjehem bland annat känner att de inte får tillräckligt med information för att förbereda sig inför uppdraget, stöd under uppdraget eller möjlighet att uttala sig om barnets situation”.
Man lyfter vikten av att komma till rätta med bristerna i familjehemmen och man vill samtidigt placera svårare fall i familjehem istället för på institutioner. Familjehemmens krav och skyldigheter ska öka, men diskussionerna om våra rättigheter eller möjligheter är få (bortsett från en utökad möjlighet till föräldraledighet när man tar emot ett barn).
Enligt svensk lag har familjehem eller särskilt förordnade vårdnadshavare ingen försörjningsplikt för de barn man tagit emot i sina hem. Majoriteten av oss familjehem som tagit på oss uppdrag gör inte det för att tjäna pengar – den som vet vad vi tjänar i förhållande till vad som faktiskt krävs av oss, dygnet runt, årets alla dagar inser snabbt detta – men vi vill inte heller gå ekonomiskt back när vi bedriver samhällsvård vilket ju till syvende och sist är det vi gör, och det är många familjehem som varje månad faktiskt går back. För de flesta av oss är det självklart att ge våra placerade barn samma möjligheter och förutsättningar som våra icke-placerade barn, oavsett om det gäller prylar, fritidsintressen eller resor. Vissa kommuner ersätter sådana kostnader, medan många inte gör det.
Vi förväntas ta ledigt från ordinarie arbete för umgängen, möten och vårdkontakter. Vissa kommuner ersätter förlorad arbetstid, medan andra anser att det ska ingå i den ersättning vi redan får. Det är inte ovanligt att det muntliga avtal man har med socialtjänsten innan en placering flyttar in plötsligt ser helt annorlunda ut när barnet väl är på plats. För barnets skull, och för att undvika en omplacering, undviker man att ta strid, något som kan liknas vid känslomässig utpressning. Vi har till exempel själva på detta sätt blivit blåsta på ett års förlorad inkomst när vi tog emot ett spädbarn.
Och då har jag inte ens nämnt tjänstepension, a-kassa eller försäkringar. Tjänstepension är en knepig nöt att knäcka då uppdraget som familjehem är just ett uppdrag och inte ett arbete. De flesta av oss inser såklart detta, och det är just det fina med denna typ av vård – att det ska ske i en så normal och familjär miljö som möjligt. Många familjehem är dock familjehem på heltid, eller har mindre än en normal heltidstjänst just för att orka och kunna klara sina uppdrag som familjehem. Är det rätt att man ska straffas för detta när man blir äldre? Som politiker har man till exempel också ett uppdrag, men här har man ett system med ålderspension som komplement till det allmänna pensionssystemet som ska motsvara den tjänstepension som finns för arbetstagare, för att man ska kunna gå in i och ut ur politiken utan att förlora framtida pension. Är politiker mer värda än familjehemsmammor och -pappor?
Vi knäcks när ni inte ser det vi ser
Vi familjehem får inte sällan bristfällig information inför en placering och det är inte ovanligt att barnet har betydligt större svårigheter och behov än vad handläggaren först gjort gällande. Beslut runt umgängen och möten fattas ofta utan hänsyn till vårt övriga liv och arbete och vi förväntas bara lösa situationen, samtidigt som vi förväntas vara en helt vanlig familj. Vi träffar så många olika handläggare att det ibland är omöjligt att komma ihåg deras namn. Vi utsätts för hot. Vi ser hur barnen påverkas av beslut som fattas, ofta utan att ha en möjlighet att ingripa. Vi böjer oss så att vi nästan knäcks.
Många familjehem väljer ändå att fortsätta, trots att vi vet att vi går miste om tjänstepension och trots att vi själva måste bekosta resorna för våra placerade barn då det för oss är en självklarhet att de ska få vara en likvärdig del av familjen. Det som knäcker oss är känslan att vi inte blir hörda, att avgörande beslut fattas ovanför våra huvuden och att vår kunskap om barnet det gäller och dess mående inte är värd någonting. Vi knäcks när vi inte får det stöd vi bönar och ber om för att klara vårt ibland extremt svåra uppdrag, eller den avlastning vi behöver för att orka. Vi knäcks av dessa hot om omplacering när vi försöker stå upp för våra barn. Vi knäcks när ni beslutande politiker inte ser det vi ser.
Gör om från grunden
Om man nu ska göra om, är det då inte läge att verkligen göra det från grunden och göra det rätt, en gång för alla? Att flytta runt de översta byggstenarna när grunden svajar kan inte vara rätt lösning. Ska man stärka familjehemmen så måste man börja med att höja kvaliteten på den institution som ska ansvara för verksamheten. Så länge kommunen och socialtjänsten har samma organisation med samma ledarskap och samma brist på kompetens och erfarenhet så kommer vi att få samma resultat. Barn som far illa.
Med vänliga hälsningar
En familjehemsmamma