Familjehem som gisslan

Det händer att familjehem tvingas leva i en gisslansituation, som är mycket psykiskt påfrestande och som givetvis påverkar det placerade barnet i längden. Gisslansituationen innebär att varje gång ett familjehem vill ta upp något som inte fungerar, behöver förbättras, skall ersättas eller på andra sätt kräver att uppdragsgivaren (läs socialtjänsten) ska agera på något sätt i sitt uppdrag, så antyds det att familjehemmet har “samarbetssvårigheter”.

Underförstått så hotar socialtjänsten med att omplacera barnet om familjehemmet inte slutar med att ta upp den fråga de vill diskutera. Själva hotet kan uttalas på ett inlindat och underförstått sätt men även helt öppet.

Det här är vanligare än vad man tror och den här känslomässiga utpressningen pågår i det tysta, utförd av en eller några enskilda handläggare på en myndighet, mot många familjehem runt om i Sverige. Och familjehemmen är i den här frågan helt rättslösa. Det finns ingen de kan vända sig till, när de blir utsatta för den här fullständigt orimliga känslomässiga utpressningen, med barnet som en bricka i myndighetens spel.

Familjehemmet kan försöka vända sig till handläggarens chef men då riskerar de att omplaceringen av barnet blir ett faktum ännu snabbare. Att vända sig till socialnämndens politiker kan innebära samma resultat. Ett familjehem står helt utan stöd i denna fråga och är alltid den som ifrågasätts.

I en gisslansituation används familjehemmets känslor för barnet, som en anledning till att inte ta familjehemmets önskemål om stöd på allvar. I en gisslansituation styr den enskilde handläggarens, och för all del dennes arbetsplats- och ledningskultur, egna åsikter om vad familjehemmet ska kunna diskutera eller inte. Det är helt enkelt godtycket som styr.

Så får, kan och skall det inte vara, förstås, eftersom socialtjänsten är en myndighet och som sådan har bestämda lagar och regelverk, bland annat objektivitetsprincipen, att hålla sig till, men ändå är detta en realitet i alldeles för många familjehems uppdrag.

I längden kan familjehemmets frustration över att aldrig bli tagna på allvar, lyssnade på eller respekterade resultera i ett sammanbrott. Familjehemmet orkar helt enkelt inte med att leva i en känslomässig gisslansituation hur länge som helst, där deras behov av att diskutera villkoren kring sitt uppdrag och barnets behov aldrig tas på allvar. Det påverkar hela familjen, även det placerade barnet, och kan i slutändan leda till att familjehemmet förlorar sitt uppdrag, själva säger upp sitt uppdrag eller, värst av allt, aldrig åtar sig ett familjehemsuppdrag igen.

Och det är brist på familjehem i Sverige. Samtidigt som socialtjänster runt om i landet söker nya familjehem, så behandlar de sina redan existerande familjehem på ett godtyckligt och förödande sätt, där olika härskartekniker tillämpas mot det utsatta familjehemmet. Det måste bli ett slut på godtycket, härskarteknikerna och att använda familjehemsplacerade barn som brickor i ett osunt maktspel.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *