Jag förstår att mina texter väcker igenkänning hos många av våra läsare. Det känns skönt att inte vara ensam, men också så otroligt tungt att så många behöver gå igenom detta.
Imorgon är dagen då vårt uppdrag är att berätta för Sara. Idag känner jag ingenting. Det hela är så overkligt och jag vägrar tro att det är sant. Det enda som känns annorlunda idag är att mina händer darrar och att varje andetag blir till snyftningar trots att jag inte gråtit på hela dagen. Hjärtat som värkt så länge har domnat bort. Jag undrar om jag håller på att tappa kontakten med verkligheten eller om jag bara gått in i chock. Jag kan inte föreställa mig en morgondag. När jag får frågan om vad vi ska säga så stammar jag bara och upprepar ”Jag vet inte, jag kan inte, jag klarar det inte, det… jag kan inte.”.
Jag trodde att vi skulle få hjälp och stöd i detta. Det är det mest galna av alltihop. Hur kunde jag tro det?? Vi säger upp uppdraget och lämnar vårt barn för att socialtjänsten vilselett oss, utnyttjat oss och överträtt lagstiftningen om och om igen, och ändå förväntar jag mig stöd i detta svåra. Om vi hade fått stöd av dem nu så hade det varit första gången på 1 år och 11 månader. Vi fick bara stöd den första månaden.
På ett sätt är det skönt att socialtjänsten fortsätter uppföra sig så illa även nu efter uppsägningen. Varje gång jag tvekar i vårt beslut behöver jag bara läsa ett av deras mejl för att återigen inse att det fanns inga alternativ. Vi kunde inte vara kvar. Det skulle bara blivit ännu värre. Om vi fortsatt det icke-fungerande samarbetet så hade det slutat med att någon av oss gått in i väggen och att vi blivit ännu olyckligare, bekymrade, bittra och sargade. Vi måste dra oss ur medan vi ännu har orken att vända tillbaka livet och bli en vanlig familj igen. I två år har vi varit en vårdinrättning för en socialtjänst som skiter i hur vi mår. Barnperspektivet är så urvattnat. De påstår att de har fokus på Sara, vilket jag anser att de inte har. Men framförallt struntar de totalt i våra andra barn. Det är som att våra biobarn inte räknas, som att de saknar rättigheten till en fungerande tillvaro. Jag vill inte känna mig utnyttjad längre, jag vill inte få ont i magen varje gång jag öppnar min mejl. Framförallt orkar jag inte längre längta efter att få vara tillsammans med mina biobarn.
Soc har tagit fram en plan för omplaceringen. Planen är en halv sida och omfattar sammanlagt 14 dagar. Behöver jag ens säga att planen är otroligt torftig, tunn och inte det minsta anpassad efter Sara? Vi fick inte vara delaktiga i planeringen förstås, den har bara skickats till oss. Jag vet inte hur många mejl jag har skickat med olika förslag och synpunkter för att få planen att bli mjukare, mer flexibel och framförallt minska riskerna för fler trauman. Som svar har jag fått samma text på en halv sida skickad till mig igen med tillägget att ”Det finns inget lätt sätt att göra detta på. Vi bjuder in familjehemmet till en dialog kring planen.” Goddag yxskaft. Eller, soc sätt att säga Fuck Off. Jag har skrivit igen och motiverat varje förslag igen med hur det skulle vara bättre för Sara, bara för få en annan version av Fuck Off tillbaka. Planen har jag nu fått skickat till mig tre gånger, inte ens ett kommatecken har ändrats.
Så imorgon, en söndag, ska vi sätta oss ner tillsammans utan att några av de tre biobarnen är närvarande och berätta för Sara varför hon ska flytta utan att lägga skuld på socialtjänsten och utan att hon ska känna sig avvisad. Det är soc första punkt i planeringen. Söndagens planering har tre stora brister. 1) Vi har inga barnvakter och har aldrig haft och det vet socialtjänsten. 2) Vi kan inte berätta för henne varför hon ska flytta om vi inte får berätta att vi inte kommer överens med soc. 3) Om reaktionen blir väldigt kraftig och vi, i vår egen sorg, har svårt för att hantera det så finns det ingen som vi kan kontakta för att få stöd och handledning. Vårt kontraförslag var att vi båda föräldrar istället skulle vabba på måndag och vara tillsammans med Sara en hel dag medan vi berättade om flytten. Vi bad också soc att tala om exakt vad vi ska säga som skäl eftersom de förbjuder oss att berätta sanningen. Som svar fick vi en broschyr om ”svåra samtal” och ett nummer till socialjouren. Fuck Off nummer ettusentrehundrasjuttiofem.
Har vi kallats till några möten efter vår uppsägning? Nej. Vi erbjöds ett telefonmöte men bara på tider då de sedan tidigare vet att jag inte kan ta ledigt från jobbet utan att säga till tre veckor i förväg. Har de ringt oss? Ja, men bara på tider de vet att jag inte svarar p.g.a. jobbet. Som svar på uppsägning fick vi ”Det känns sorgligt men också väl genomtänkt.” Punkt. Slut på meddelandet.
Jag förstår att man kanske tänker att det kan vara så att vi är ett kasst familjehem. Att de vill bli av med oss. Det kan jag självklart inte motbevisa i text, men jag vet ju hur det ligger till. Socialtjänsten har aldrig någonsin haft anmärkning på något i vår vård av Sara. Tvärtom. Som jag skrev i mitt förra inlägg så får vi mycket beröm. Sara har gått från att vara helt avstängd, med stora rädslor och utan varken språk eller jag-känsla till ett barn som största delen är normalfungerande, som tycker om sig själv, har ett språk som är i nivå för sin ålder både i tal och skrift, som förstår sina egna känslor och som trots anknytningsstörning knutit an hårt till oss (men fortfarande med stort behov av stöd och med uttryck som påminner om autistiska barn).
Vi ser henne som vårt eget barn. Vi täcker till och med socialens kostnader då de säger att de inte kan möta upp vår levnadsstandard. Innan placeringen så sa man självklart att vi skulle få ersättning för allt men nu beklagar man bara att man råkat ge oss fel information. Nu säger soc att alla kommunens placerade barn ska ges samma levnadsstandard, det vill säga den lägsta möjliga. Socialtjänsten vill definitivt bli av med oss, men av helt andra skäl. Vi ställer krav. Vi kan socialtjänstlagen, förvaltningslagen, sekretesslagen. Vi vet vad JO är, och vet hur en kommun styrs. Vi har använt mejladressen till nämndens ordförande, och vi har ringt en och annan chef. Det har vi fått stå till svars för, och då har vi förklarat att det är olagligt att förbjuda oss att använda oss av samhällets demokratiska rättigheter. Därför vill socialtjänsten bli av med oss. Barnets Bästa i Centrum (BBIC) har jag aldrig, under våra två år, sett något av.
Första gången jag hörde om BBIC var under utredningen av oss. Det nämndes många gånger och till sist frågade jag socialsekreteraren, som sedan blev vår familjehemssekreterare, vad BBIC betyder. Hon blev tyst och vände sig till sin kollega. Båda två började grubbla och den ena sa ”Det är något med barnets…” den andre svarade ”Ja, vad är det nu Barnets…Bästa!! Men sen då?”. Det minnet har etsat sig fast. Det var då jag borde öppnat dörren, tackat för mig och knuffat ut dem. Jag borde inte sålt min själ till djävulen.
Tänk på oss idag…