Att vara familjehem under en pandemi

Att vara familjehem under en pandemi är svårt. Speciellt om någon i familjen tillhör någon riskgrupp eller flera riskgrupper, är äldre än 65 år eller i övrigt kan drabbas av svåra konsekvenser vid smitta. Det spelar ingen roll om familjehemmet ärligt klargjort sitt hälsoläge i utredningen innan placering, blivit godkända som familjehem med kända förutsättningar och att pandemin uppstod efter placeringen. Speciellt om det gäller umgänge mellan det placerade barnet och dess biologiska föräldrar.

Vem kan förutse en pandemi och den påverkan den har på människors hälsa, liv och samhället i övrigt?

Enligt Socialstyrelsen finns det nämligen inga möjligheter att inskränka, förändra eller avstå från ett umgänge för att familjehemmets medlemmar måste undvika smitta. De biologiska föräldrarnas rätt står över alla andras rättigheter, även barnens. Enligt Socialstyrelsen är det bara socialnämnden som kan fatta beslut om umgängesbegränsning och bara under vissa förutsättningar. Så här skriver Socialstyrelsen i sitt kunskapsstöd till socialtjänsterna:

”Beslut om umgängesbegränsning

När ett barn vårdas enligt LVU finns det särskilda bestämmelser om begränsningar av umgänget till skillnad mot vid vård med stöd av SoL.

Om det är nödvändigt, med hänsyn till ändamålet med vården, får socialnämnden besluta hur barnets umgänge med vårdnadshavare ska utövas. Detta innebär att socialnämnden kan fatta beslut om att begränsa umgänget ifall det inte går att komma överens om planen för umgänge med vårdnadshavaren och/eller med barnet (om det är över 15 år).

Enligt förarbeten till LVU bör dock bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten tillämpas restriktivt. Ett beslut om begränsning får med andra ord inte fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. Dessutom bör en begränsning inte gälla längre än nödvändigt.

Om man inte har meddelat ett beslut om umgängesbegränsning så finns det inga lagliga begränsningar för en vårdnadshavare att umgås med sitt barn efter önskemål, även när barnet är placerat enligt LVU. Att en plan för umgänge har upprättats innebär alltså inte att vårdnadshavares rätt att umgås med sitt barn har begränsats rättsligt.

Det är inte möjligt att enbart fatta ett beslut om umgängesbegränsning utan att ange hur begränsningen ska se ut. Det måste framgå av beslutet på vilket sätt umgänget har begränsats och om beslutet ska gälla tillsvidare eller om det är tidsbegränsat. Även skälen för beslutet ska framgå samt hur det överklagas.”

Det är alltså oerhört svårt för familjehemmen att undvika att smittas av Covid-19, om deras placeringar har umgänge med biologiska föräldrar eller andra närstående, utan några som helst förebyggande eller skyddande åtgärder. Många familjehem vittnar om en oförståelse och likgiltighet inför deras oro och rädsla, både från sina uppdragsgivare och de biologiska föräldrarna. Någon vaccinering i förebyggande syfte erbjuds vare sig familjehem eller de biologiska föräldrarna.

Många familjehem vittnar om både nonchalans och empatilöshet inför en situation där en familjehemsförälder faktiskt riskerar att dö om denne smittas. Det finns liksom inte med på kartan hos socialtjänsten. Många familjehem vittnar också om hur de utsatts för obehagliga påtryckningar i samband med smittoläget: ”Vi bestämmer umgänget och hur det ska ske, försöker ni påverka det så flyttar vi på barnet.”

Även placerade barn och ungdomar kan tillhöra riskgrupper men även här riskerar de att mötas av tvivel och misstroende. Skulle barnet eller ungdomen vägra att besöka sina biologiska föräldrar för att de själva är rädda för att smittas, då får familjehemmet genast skulden för att de otillbörligt har påverkat barnet. Vad barnet eller ungdomen själva tycker och uttrycker spelar ingen roll. Det är familjehemmet som ska övertala och tvinga barnet att göra våld på sin egen åsikt. Om familjehemmet då inte gör det eller inte lyckas, då är det fel på familjehemmet. Umgängesvägran anses ofta vara familjehemmets fel, oavsett orsak, och inställningen att familjehemmet då brister i sitt uppdrag är vanlig.

Den här pandemin har påverkat människor och vårt samhälle på ett brett och djupt sätt. Vi hälsar inte längre genom att ta i hand. Vi kramar inte längre varandra. Vi håller ett fysiskt avstånd till varandra. Vi talar om smittoläget, vaccinationer, myndigheternas förhållningssätt och att klasskamratens pappa dog av Covid-19, bara 39 år gammal och frisk i övrigt. Vi handlar mera online. Både gymnasier och grundskolor har bedrivit distansundervisning i perioder eller tvingats stänga helt en tid. Att arbeta hemma har blivit det nya normala, för de som har den möjligheten, till exempel socialtjänsten. Vi förbrukar munskydd och handsprit i otroliga mängder. Vi undviker att åka kollektivt. Vårt sociala liv har helt förändrats. Vi försöker leva ett så normalt liv som möjligt utan att smitta andra eller själva bli smittade. Att detta inte skulle påverka familjehemmens uppdrag är en utopi.

Låt oss leva i verkligheten och med respekt för varandra under en svår tid. Då hjälper det inte att socialtjänsten lägger skulden på familjehemmen, för att någon tillhör riskgrupper och därför ber om tillfälliga förändringar och anpassningar av umgänget för att slippa bli smittad och svårt sjuk, riskera att dö och generera ytterligare trauman för placerade barn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *