Barns behov i centrum, BBIC

Det finns ett arbetssätt inom socialtjänstens arbete med barn- och ungdomsvård som kallas Barns behov i centrum. Barns behov i centrum, BBIC, beskriver i första hand ett arbetssätt som är anpassat efter socialtjänstens regelverk. Det är framtaget för socialtjänstens myndighetsutövning. BBIC ska stärka barnperspektivet och delaktigheten för barn och unga. Det utgår från barnets behov och ger den sociala barn- och ungdomsvården en enhetlig och evidensbaserad struktur för handläggning, genomförande och uppföljning.

Det visionära målet i BBIC är att barn och unga som socialtjänsten stödjer ska ha samma chanser i livet som alla barn och unga i samhället. BBIC syftar till att stärka barns delaktighet och inflytande, förbättra samarbetet med barnet och nätverk, skapa struktur och systematik i arbetet så att handläggning och insatser lättare kan följas upp, bidra till ökad kvalitet och rättssäkerhet.

Utgångpunkten i BBIC är nio grundprinciper som ska ligga till grund för socialtjänstens arbete med barn och unga. De bygger på en värdegrund, teori och metodsyn utifrån aktuell forskning, lagstiftning och praxis.

Arbetet med BBIC ska utgå från barnets rättigheter, låta barnets bästa vara avgörande, sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn, ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation, göra barnet, familjen och nätverket delaktiga, ske i samverkan med andra professioner och verksamheter, bygga på en evidensbaserad praktik, motverka svårigheter och förstärka resurser, systematiskt följa barnet och insatserna.

Källa: Socialstyrelsens webbplats socialstyrelsen.se

Vi publicerar här några familjehems anonyma berättelser om sina upplevelser av hur barns behov står i centrum. Berättelserna är avidentifierade, omskrivna och tagna direkt ur verkligheten.

 

Vi hade ett barn som var familjehemsplacerat hos oss från 9 månaders ålder. Som elvaåring flyttades barnet hem av socialtjänsten, trots ena förälderns missbruk. Socialtjänstens kommentar var att hemmet var tillräckligt bra, trots missbruket. Barnet hade ju två föräldrar. Två år senare kom barnet tillbaka till oss på eget bevåg. Barnet bor fortfarande kvar hos oss men utan socialtjänstens medverkan, då föräldrarna vägrar skriva på en SoL-placering.

 

Idag visade socialtjänsten sin makt och att de har rätt att totalt köra över oss som familjehem. För drygt ett år sedan flyttade en vilsen elvaåring hem till oss. Hen såg sig själv som en liten gangster från orten. Droger var hens enda språk och hen slogs, tjafsade, rymde hemifrån och skrek åt allt och alla. Vi kunde inte lämna hen och vårt biologiska barn tillsammans utan tillsyn, slagsmålen var extrema. Hen började skolan men hens beteende skrämde både vuxna och elever, som var skräckslagna. Jag som familjehemsförälder fick vara i skolan varje dag för att stötta pedagogerna. Vi gav hen en pulka och berättade – här har du en pulka, gå till backen och åk. Eller – nu ska vi leka kurragömma, sånt som barn brukar göra. Sakta men säkert släppte hen in oss i sitt liv och lät sig läras att vara ett barn. Ett barn som var oerhört lätt att tycka om och älska. En gång sade hen att hen ville flytta till sin socialsekreterare. Socialtjänsten står sedan dess fast vid att det är det hen vill. I början av december kom beslutet, socialtjänsten skulle leta nytt familjehem. Jag började stötta hen i att flytta och sade att jag kunde följa med och hälsa på hos den nya familjen. December gick och hen mådde inte bra. Hen var inte alls lika glad, utan bröt ihop helt utan anledning och ville inte längre göra något. När jag frågade varför, svarade hen att hen inte ville flytta. Att hen sade så en gång och nu visste hen inte hur hen skulle kunna ta tillbaka det hen en gång sagt. I början av januari skrev jag ett mejl till socialtjänsten, där jag avslutade med att om dom inte ändrar sig och låter hen bo kvar, så vill vi se en snabb flytt. Att leva i den här ovissheten knäcker både mig och barnet. Men socialtjänsten hade inte hittat något passande familjehem. Jag fortsatte trösta ett ganska knäckt barn över flytten. Skolan som hade fungerat så bra den senaste tiden, är nu tillbaka på ruta ett. Återigen kan hen inte vara ihop med andra elever och har en attityd, som gör att hen snart inte kan vara i skolan alls. Allt vi har byggt upp under ett års tid är helt bortkastat. Vi trampar vatten och likaså skolan, ingen vill göra någon ändring och barnet vill helst inte göra något alls. Jag ställde då ett krav på socialtjänsten att antingen får hen bo kvar och gå klart årskurs 6 eller så får hen flytta omgående. Socialtjänstens svar är att hen inte får bo kvar och att alternativet då är ett jourhem. De vill inte se hens positiva utveckling. Allt detta började när en helt ny socialsekreterare var med på ett hembesök. Innan dess fungerade allt bra. Alla barn vill flytta ibland, när vi inte är överens om regler. Mina biologiska barn vill också flytta ibland, när de blir arga. Jag funderar nu allvarligt på att sluta som familjehem, efter över 10 år.

 

Mina små barnbarn är SoL-placerade hos mig sedan ett par år tillbaka. De mår bra, är trygga och går i förskolan. Nu har socialtjänsten sagt till barnens mamma, det vill säga min dotter, och mig att de vill flytta på barnen. Till min dotter sade de att jag inte orkar och till mig säger de att jag inte sköter mitt uppdrag, att jag är ensamstående och att jag bara var en lösning på kort sikt. Barnens mamma vill inte att de flyttar men socialtjänsten framhärdar. Jag tänker givetvis göra allt jag kan för att mina barnbarn ska kunna bo kvar. Har tappat allt förtroende för socialtjänsten.

 

För något år sedan kontaktar en kommun mig dagen före julafton och frågar om jag kan ta emot en ungdom på 17 år. Relationsstörningar med föräldrarna och ingenstans att ta vägen. Jag tycker att jag är tillmötesgående som dagen före julafton tar emot. Ungdomen kommer och ser trevlig ut, jag får inte mycket information alls. Alla är stressade och vill hem till julen. Får telefonnumret till den unges förälder och socialtjänsten säger att jag kan kontakta denne för hen är mycket vettig. Det gör jag och får veta att den unge har försökt knivhugga en av sina föräldrar och slagit sönder en BUP-mottagning och lite annat smått och gott. Denna ungdom placerar socialtjänsten hos mig, som är ensamstående med två mycket yngre placeringar från en annan kommun samt mina egna biobarn och dessutom under jul när allt är stängt. Vad sägs om den matchningen?

 

Vi fick ett syskonpar placerat hos oss. Dagen innan de flyttade in fick vi information om att en av dom hade en historia av att göra djur illa och att hen gjort illa djuren i föregående familjehem. Vi hade noga berättat för socialtjänsten att vi absolut INTE ville ha ett barn med historia av att göra illa djur eftersom vi har en gård full med djur. Hen gjorde illa våra djur och vi fick punktmarkera hen hela tiden. Ett djur blev så skadat att veterinär fick uppsökas. Efter en vecka fick hen flytta och socialtjänsten sade att hen skulle placeras i ett hem utan djur. Idag fick vi veta att hen är placerad i ett hem där flera djur bor. Vi känner att detta är helt fel hanterat av socialtjänsten.

 

Vår placering kom som baby och är nu 7 år. Hen har varit placerad enligt LVU i alla år. För ett år sedan tillträdde en ny handläggare på socialtjänsten. Barnets förälder och barnet har nu varit på utredningshem i 6 veckor och föräldern har efter det fått okejstämplat att hen är en bra heltidsförälder till barnet. Föräldern förekommer i brottsregistret och är på många andra sätt olämplig. Ingen hänsyn tas till barnet alls, hen vill bo kvar hos oss, där hen har bott sedan hen var spädbarn. Nu ska barnet flyttas hem till föräldern och vi är uteslutna för barnet. Kvar hos oss bor barnets småsyskon, de har samma mamma men olika pappor. Syskonen har växt upp tillsammans och nu skiljs de åt. Vi har skrivit till IVO, JO, politiker med flera men inget hjälper.

 

Vi en förfrågan om att ta emot ett syskonpar, 3 och 5 år gamla. Vi hade då varit familjehem i några år men endast via organisation. Detta blev vår första placering direkt från en kommun. Barnen beskrevs som glada, energiska och lätta att tycka om. Det fanns inga svårigheter utom de som uppkommit på grund av deras uppväxtmiljö. De hade blivit utsatta för våld men också bevittnat mycket våld. Vi har två biologiska barn och vi blev muntligt lovade inkomstbortfallsersättning, regelbunden avlastning, extern handledning och små extra saker till biobarnen till exempel presentkort till bio eller lekland. Vi tackade då ja till placeringarna. Inget av socialtjänstens löften har infriats.

Det äldsta barnet är förmodligen både svagbegåvad och autistisk samt har en kraftig hörselnedsättning. Den minsta visar tydliga tecken på autism. Barnen började efter ca 6 månader berätta om hemska övergrepp deras förälder utsatt dem för. Sexuella övergrepp av förälder och förälders kompis, inlåsning i garderob, fått äta sopor, blivit skuren med kniv mm. Jag antecknade allt, jag berättade för socialtjänsten. Inget händer. Barnen börjar reagera väldigt negativt efter av socialtjänsten övervakat umgänge med förälder. De blir arga, ledsna, utåtagerande, kissar och bajsar på sig. Jag meddelar socialtjänsten och de väljer att utöka umgängena.

Vi har lägsta ersättningen. Vi vågar inte ”bråka” mera då socialtjänsten vänder det till att ”orkar ni inte får vi leta efter ett familjehem som har orken”. All hjälp får vi söka själva. De svårigheter vi ser att barnen har, förnekar socialtjänsten om inte någon annan än vi kan påvisa svårigheterna. Barnen har bytt handläggare fyra gånger på ett år och nuvarande handläggare har aldrig träffat barnen men kan ändå tala om för oss vad de behöver, hur de mår, vad de tänker och hur de vill ha det. Ingen lyssnar på oss.

Det vi ”bråkar” om är att socialtjänsten behöver avsluta umgängena med föräldern och utreda problemen. Barnen mår oerhört dåligt. Jag behöver arbeta deltid för att kunna sköta dessa barn och behöver då ersättning för inkomstbortfall. Vi behöver avlastning för att kunna ge våra egna barn lite tid någon gång ibland. Vi har krävt högre arvode, eftersom dessa barn har multiproblem. Barnen har nu bott hos oss i drygt ett år och vi kämpar, gråter och kämpar igen men snart orkar vi inte mera och det är på grund av socialtjänstens agerande, inte på grund av barnen. Vi får helt enkelt inga förutsättningar för att kunna sköta vårt uppdrag.

 

En närliggande kommun till mig, som nyss skapat djupa trauman för två små barn. Två små barn, 3,5 och 4,5 år gamla, placerade i familjehem som spädbarn och som socialtjänsten, utan information i förväg varken till barn eller familjehem, valde att flytta hem till barnens biologiska mor direkt, från dag till dag, utan ”hemskolning”. Familjehemmet visste inget och inte heller barnen, som till exempel aldrig sovit någonstans utan sina familjehemsföräldrar. Skrämmande att en socialtjänst kan och får göra på det sättet.

 

Ett jourhem tog akut emot ett barn på en fredag, under helgen upptäcker jourhemmet att det kör mycket bilar och motorcyklar i området där de bor, så familjen börjar känna obehag. På måndagen, när de ringde socialtjänsten med sin information, fick de veta att socialtjänsten hade glömt berätta att det var ett skyddad placering med en hotbild mot sig.

 

Vi har bytt socialsekreterare fem gånger på tre år. Som längst var vi fyra månader utan någon socialsekreterare alls. Vår placering har varit rädd på umgängen med förälder, då förälder varit elak mot hen på umgängen. Vi begärde stöd till barnet på umgängena, fick till svar av socialtjänsten att det inte gick, då det inte fanns personal till det. Känns som vi lämnats med allt själva. Var är stödet? Vi har heller inte sett någon genomförandeplan på alla dessa år. Eftersom vi älskar barnet har vi kämpat på och inte vågat kräva något mer. Fruktan för att socialtjänsten skall placera om hen om vi börjar säga emot ligger alltid där.

 

Socialtjänsten tvingar barn till helgumgänge även fast barn och familjehem slår larm att missförhållanden finns. Barnet svimmar efter hemkomst för barnet inte fått mat och dryck under helgen. När familjehemmet rapporterar detta till handläggaren, får familjehemmet till svar att inga barn kan varken svälta eller törsta ihjäl på en helg. Umgänget fortsätter utan utredning/åtgärd/stöd.

 

För många år sedan slog jag larm angående umgänget en syskonplacering hade hos ena föräldern. Trots att umgänget skulle ske i hemmet, där barnen skulle lämnas och hämtas vid ytterdörren, så var barnen alltid någon annanstans vid hämtning. Vanligtvis hos en prostituerad som bedrev bordell i en lägenhet. Barnen slogs, kastade skor i huvudet på mig, tog av sig bältena och låg på bilgolvet och skrek, varje gång jag körde dem till umgänge. Veckan efter så kissade barnen i sängarna, hade mardrömmar och mådde dåligt. Innan placeringen skedde hade barnen blivit utsatta för övergrepp i samma bordell. Det hjälpte inte. Barnen skulle träffa sin förälder. Jag tror inte att socialtjänsten ens pratade med föräldern och mina protester möttes med ”om ni har samarbetssvårigheter kanske vi måste omplacera barnen”.

 

Syskonpar fick flytta från familjehem efter 6 år när familjehemmet fick ”samarbetsproblem”, som uppstod när familjehemmet begärde att placerande kommun skulle betala ledsagare till barnets handikappridning enligt LSS. Familjehemsmamman fick bröstcancer och var nyopererad. Barnet kunde på grund av att ledsagare saknades inte genomföra sin ridning under åtta veckor. Kommunen tyckte att familjehemmet hade samarbetsproblem, som krävde ledsagare till barnets handikappridning och flyttade på syskonparet.

 

Ett familjehem har bytt 8 socialsekreterare på 2 år, dvs byte av socialsekreterare var 3:e månad. Nu är de utan igen. Familjehemmet har ingen genomförandeplan eller någon umgängesplan.

 

Vi hade en liten som var placerad enligt LVU. Hen hade varit placerad sedan 14 månaders ålder, vi var hens fjärde familj. Hen var då 6 år och hade bränt ut tre familjehem före oss. Sen började föräldern på ett Subutex-program. Efter ett år hade föräldern träffat en annan partner och varit ”ren”, dvs bara tagit Subutex, och dessutom blivit gravid. Då begärde föräldern att LVU skulle upphävas, de skulle flytta till Skåne och börja ett nytt liv. Då utreddes familjens situation och då, precis då, fanns inte tillräckligt att klaga på i hemmet, så barnet fick följa med. Barnet var då 7 år, vi var ganska säkra på att allt skulle gå på tok, men vi var ju tvungna att ”peppa” barnet att allt skulle bli bra. Två år senare, skulle hen och syskonet placeras i familjehem i Skåne. Vi blev tillfrågade men hade då nyligen tagit emot en syskontrio med kraftiga trauman i bagaget, plus att vi hade fyra egna kvar hemma. Det var så sorgligt. Vi älskar detta barn fortfarande och det roliga är att vi fortfarande har kontakt. Hen är nu 23 år, det går förhållandevis bra för hen, men så jag önskat att hen fått växa upp hos oss istället. Hen önskar detsamma.

 

Vår placering kom vid 1,5 års ålder och stannade i 8 år. På två veckor var placeringen hemflyttad, fast socialtjänsten lovat hen två veckor innan att flytt inte skulle ske. Efter hemflyttsdagen har ingen kontakt mellan oss och barnet tillåtits av vårdnadshavarna. Vad kan man göra? Vi saknar hen och undrar hur hen har det, med missbrukande vårdnadshavare. Vårdnadsöverflytt var på gång för två år sedan men i väntan på tingsrätten, hade socialsekreteraren ett möte med vårdnadshavaren och dennes advokat . Efter mötet drog socialsekreteraren tillbaka handlingarna från tingsrätten. Jag ville ha ett möte med socialsekreteraren om detta men hen vägrade träffa mig. Jag skulle anpassa mig efter hens beslut . För jag hade bara ett uppdrag, som hen bestämde över. Jag lovade hen att slåss för att hen skulle få komma tillbaka men stöter på motstånd överallt. Känner att jag har svikit hen.

 

Efter ett helt obegripligt och fruktansvärt beslut av socialtjänsten var jag idag tvungen att sätta barnet med stora svårigheter i en taxi tillsammans med all packning för återförening med en familj han inte träffat på mer än tre år. Den senaste tiden har varit turbulent. Jag har kämpat för mitt lånade barns bästa. Jag har gjort allt jag bara kan men det hjälpte inte. Någonting som skulle kunnat blivit bra med utgångspunkt från barnets bästa, som är det som jag i min enfald trott ska vara det som gäller i det här landet, blev ett fullständigt kaos för barnet. Den här dagen har varit en av de värsta jag har varit med om. Jag har vinkat av ett litet barn med stora svårigheter för återförening med en familj barnet inte längre känner, utan möjlighet för barnet att först få knyta an. Jag hoppas innerligt att den tid vi fick tillsammans har gett barnet tillräcklig styrka och trygghet för att klara av att hantera ännu ett svårt trauma.

 

Hemflytt och alla, även socialtjänsten, visste att det inte skulle bli bra, med många orosanmälningar både före och efter hemflyttning. Och nu 6 år efter är barnet på HVB-hem, efter att först ha tillbringat tid i annat familjehem. Barnet ville tillbaka till oss men ingen hörde av sig. Nu har barnet tagit kontakt och vill komma hem. HVB-hemmet är positivt och har pratat med berörd socialtjänst men ingen hör av sig. Enligt socialtjänstens uttalande: ”så går det inte till”, när vi berättade för dem att hen fick komma tillbaka. Hur ska det då gå till, undrar vi? Varför får inte hen flytta tillbaka till oss, till de som är viktiga och trygga för hen och kan hjälpa till att bygga upp hen igen.

 

Senaste placeringen tog vi emot via en organisation. Efter ett antal byten av handläggare, både hos socialtjänsten och organisationen, flyttades barnet hem efter nästan fyra år hos oss (då 7 år gammal). Jag var den första person barnet knöt an till någonsin, 3,5 år gammal. Hen hade ett fruktansvärt bagage och hade bott i oräkneliga familjer, hos ”vänner”, släktingar, bekanta… Varav två erfarna familjehem strax innan oss, som båda gav upp efter några veckor. Socialtjänsten, organisationen, BUP och BVC var alla överens om att barnet aldrig mer skulle bo med någon släkting. Senaste socialsekreteraren inklusive den nya chefen ”skolade hem” barnet under tre månader, till en biologisk förälder hen aldrig bott hos samt ett syskon som begått övergrepp på hen. Barnet blev mer och mer kräksjuk och svimmade av inför och efter varje umgänge. Biologiska föräldern och vi lovade liten att hen skulle få komma tillbaka. Överenskommelse med socialtjänsten om att vi skulle bli kontaktfamilj. Vi har varken sett eller pratat med barnet eller den biologiska föräldern sedan hen flyttade. Hur kommer det sig att nya socialsekreterare har större makt än BUP i ett litet skadat barns liv? Vi har nu slutat som familjehem.

 

Det tidigare placerade barnet blev mycket grovt misshandlad som baby bara 4 månader gammal. Det blev LVU i mer än 8 år. Sedan hävdes LVU och barnet flyttades hem till den förälder, som dömdes till fängelse för misshandeln. Dödliga skador, som gav barnet fysiska som psykiska men. När barnet, då 8-9 år gammalt, frågade mig inför flytten om jag skulle komma på hens begravning om föräldern dödade hen. Det var så hemskt. Det går inte så bra för barnet idag.

 

Min placering på 14 år är död nu. Hen tog livet av sig. Socialtjänsten flyttade hen till hens biologiska förälder, eftersom föräldern ville det. Barnet ville inte det, BUP avrådde starkt då hen var självmordsbenägen. Strax efter flytten hittades hen död. Socialtjänsten anmälde sig själva efter att barnet tagit sitt liv. Det var många fel i utredningarna. Det hjälper inte min placering men jag hoppas och ber att det hjälper någon annan.

 

Jag, som alltid trott att socialtjänsten arbetade för barnen, har nu fått ett annat perspektiv. Jag kommer aldrig att kunna lita på socialtjänsten igen. Familjehemmet fick ett fyraårigt barn med hemska brännmärken och blåmärken. Barnet hade inget tal, var undernärd och i mycket dåligt skick. Ett år senare knackar socialtjänsten på dörren och hämtade barnet för att hen skulle flytta hem till den biologiska förälder som orsakat skadorna. Från en dag till en annan.

 

Efter sju år (fem år hos oss) skulle barnen hem. Hemflyttningsprocessen tog sex månader. Den yngsta, då åtta år, vägrade flytta hem. Sen skulle hen hälsa på hos den biologiska föräldern i två veckor. Socialtjänsten lovade barnet att hen skulle få komma tillbaka till oss igen men så blev det inte. All kontakt klipptes av. Men så fort hen får chansen så skriver hen till oss, hur mycket hen saknar oss och ritar en miljon hjärtan. Det gör ont.