Medkänslotrötthet

Första gången jag hörde om begreppet medkänslotrötthet så kände jag genast den där klassiska lättnaden som alltid sköljer över en när man inser att det negativa man känner varken är en slump eller ett misslyckande. Det är bara en följd av att vara en frisk människa. Jag var på en föreläsning anordnad av BUP i ett av mina egna försök att hitta vägledning och stöd. Att lyssna på en föreläsare som på riktigt förstod vad det innebär att vårda traumatiserade barn och ungdomar var som en dröm. Plötsligt var vi inte längre ensamma på jordens yta.

Ingen som inte varit där kan nämligen förstå hur det är att vårda ett barn som utsatts för saker som är så hemska att man inte ens kan förstå att det går att överleva det. Ett barn som inte fungerar som ett barn utan har blivit till ett viljelöst skal, där varje uttryck ska ses som en framgång. Även de uttryck som fått mig att blöda invärtes skulle på något sätt fått mig (by the book) att vilja utropa ”Hurra, nu går det framåt!”, fast jag egentligen vill lägga mig ner och storgråta.

Jag är tillgänglig dygnet runt med öron och ögon stora som tallrikar för att kunna uppfatta minsta lilla signal och tecken på att den lilla behöver stöd. Alltid med ett öppet hjärta, men samtidigt så ska jag (by the book) ha en skyddsutrustning på så att det inte ska ”gå in i själen och äta upp en”. Som en oempatisk psykolog sa till mig när Sara nyss börjat öppna sig för oss ”Lyssna, ta emot, lägg det sedan ifrån dig.”
HALLÅÅÅÅÅ!!!! Jag lever med det här barnet!! Hon sover i min säng. När jag är MIG SJÄLV i mitt eget hem, när mina biologiska barn är med, får jag höra utan förvarning det värsta historier man kan tänka sig ett barn kan få uppleva. Dessutom råkar jag älska henne. Hur ska jag kunna lägga det ifrån mig?

Det stöd vi har fått av socialtjänsten hittills har inte varit något stöd i verkligheten, utan mer en enorm belastning. En vägg av okunskap och ointresse, människor som gömmer sig bakom policies och riktlinjer som inte finns nerskrivna utan som bestämts på möten som saknar offentliga mötesanteckningar och deltagarlistor. Vi har inte fått någon utbildning alls, och ingen handledning. Socialtjänsten anser att eftersom vår placering numer får vård så ska vi få all handledning genom vården. Vi protesterar inte eftersom den lilla handledning vi fått av soc hittills känts som om man kommit in till akuten med ett öppet köttsår och de erbjuder Salvekvicks små plåster med Frost-motiv. ”Då ska vi se… Elsa eller Anna?”. Så vår känsla har mest varit ”Ge tillbaka min arm så försöker jag sätta fast den själv istället”. Typ så. Sämre än värdelöst.

Hursomhelst, Medkänslotrötthet.

De som drabbas är människor som vårdar och tar hand om andra. Särskilt utsatta är de som vårdar människor som lider emotionellt. Det finns flera riskfaktorer.
– Att arbeta med barn eller ungdomar.
– Att arbeta med människor som utsatts för upprepade trauman som orsakats av andra människor, genom ondskefulla gärningar som man inte kan förklara eller förstå.
– Om man har svårt för att skilja på arbete och privatliv och därmed inte får någon ro och tid att bearbeta.
– Om man inte får stöd och hjälp att bearbeta det man får höra och ta emot från sin medmänniska.

Medkänslotrötthet innebär att man blir trött och orkeslös, upplever hopplöshet, sömnproblem, oro och att man ifrågasätter sig själv och känner sig inkompetent. En känsla av att man inte räcker till. Ursprungliga termen är Compassion Fatigue och Secondary Traumatic Stress. Symtomen kan vara desamma som vid utbrändhet, men orsakas inte av stress och högt tempo utan av att systematiskt utsättas för svåra känslor, så som trauman.

Jag kan själv se att jag lider av medkänslotrötthet och att jag drabbats sekundärt av Saras trauman. Jag tänker på dem dagligen, både medvetet och omedvetet. Jag måste nämligen ständigt påminna mig själv om varför hon inte fungerar som andra barn och varför det mest självklara, som att svara på en fråga kan vara omöjligt för henne. Så hennes trauman går på repeat i mig.

Det jag inte kan förstå är att vårt samhälle, som bygger på att vanliga familjer vårdar och tar hand om de mest trasiga barnen, inte tar hand om familjerna som gör detta arbete. Det kan inte bara vara jag som lider i det tysta. Det måste finnas så många andra familjehemsföräldrar som går upp och ner i en evig hopplöshetskänsla och i den eviga kampen med sig själv om att inte räcka till. Jag förstår i tanken att jag inte kan läka ett barn som är utplånat på insidan. Men i känslan kan jag inte förstå varför jag inte bara kan göra henne… hel, trygg och full av känslor.

Värst av allt är att jag får förklarat för mig att det viktigaste för Sara är att vi orkar fortsätta kämpa. Om vi inte skulle orka innebär det en katastrof för henne. Det vet vi ju ändå. Men om nu alla vet att det vore det värsta som kan hända varför får vi då ingen hjälp? Varför får vi ingen avlastning? Varför kan jag aldrig få lov att bara vara? När tänker sig soc att jag ska återhämta mig?

Borde det inte vara en fullständig självklarhet att de familjer som vårdar svårt sjuka barn per automatik får avlastning? Helst i hemmet. Hur är det ens möjligt att samhället anser att man ska klara av det dygnet runt, år ut och år in? Jag känner så intensivt att jag snart inte orkar längre. Sen i våras har vi tagit en dag i taget och tänkt att det snart blir bättre, men nu börja jag inse att det kommer att ta flera år innan det är bra. Jag vill inte ha en tung, våt filt över mig av sorgfyllda känslor i flera år till. Vem orkar det?

Samhället och staten ansvarar för familjehemsvården. Men…
– när ingenting fungerar,
– när socialtjänstlagens paragrafer ses av familjehemssekreterare som ”riktlinjer vi inte alltid följer”,
– när kompetenta socionomer regelmässigt flyr familjehemsarbetet pga inkompetent ledning och för hög arbetsbelastning,
– när barnsekreterare inte har utbildning om just BARN,
Då är det min familj som betalar priset. Priset är att vi får ge upp möjligheten att leva ett normalt liv.

Kanske tänker någon att vi ju faktiskt har betalt. Vi har ju valt det. Så vad betalar samhället för vården av ett traumatiserat barn? Jag och min make tjänar vars fem kronor i timmen efter skatt. Med det sagt vill jag understryka att man omöjligen kan göra det för att tjäna pengar. Vi vill hjälpa. Men inte till vilket pris som helst. Jag är inte beredd att ge upp min hälsa.