Väntan på ett barn

Allt var ordnat.

Vi hade fixat eftermiddagen ledigt från jobbet, både jag och min man. Har ordnat så att mormor hämtade vår sexåring från fritids i tid och att våran bonuskille kunde vara kvar hemma med sin mamma en extra stund och vi hämtar honom på hemvägen.Jag hade valt kläder med omsorg för att försöka se så “normal” ut jag bara kan. Vi hade även fått veta att vi skulle få med oss en representant från företaget vi tar uppdrag ifrån. Det kändes skönt.

Inför själva samtalet har vi förberett det enda och lilla vi kunde. Vi hade läst igenom beskrivningen vi fått på flickan om och om igen. I ett sms fanns all information vi fått om den flicka vi aldrig träffat, men redan tagit till vårat hjärta.

Mer än så kan vi inte göra säger jag högt till min man som analyserar vad vi kan göra mer för att vara förberedda inför mötet. Allt annat handlar ju om att dom ska vända ut och in på oss för att ta reda på om vi är lämpade för att ta emot denna flicka i vårat hem. Det handlar bara om att svara ärligt och uppriktigt på de frågor de ställer.

Under hela bilresan på 10 mil försöker jag ta djupa andetag och lugna ned mig. Jag är nervös. Har handsvett. Hjärtat slår lite för fort. Jag vill så gärna att vi ska duga. Att dom på socialtjänsten ska förstå hur genomärligt vi redan har tagit denna flicka till våra hjärtan och hur vi längtar efter henne, fast vi aldrig mött henne.

Väl framme i den aktuella stad samtalet skall äga rum, möter vi upp Hanna som skall följa med på samtalet. Hanna representerar det företag vi är kopplade till som familjehem. Hon berättar att just denna socialtjänst arbetar väldigt nitiskt vid placeringar och utreder familjerna noga själva, fast familjen redan är utredd av det företag kommunen anlitar för uppdraget. Min spontana reaktion är att det borde alla kommuner göra. Dom sitter med ett barns liv i deras händer och det är deras ansvar att placeringen matchar och blir så bra det bara går för barnet. Hanna håller med om att det är viktigt att det görs ordentligt. Vi känner ju samtidigt att det gäller ju alla de andra familjerna, inte oss.

Det är nästan ett år sedan vi inledde arbetet med utredningen där vi blev godkända som familjehem. Lika länge har vi väntat och längtat. Vi har fått flera förfrågningar, men inget av dem har gått så långt att vi har fått åka till den kommunen barnet är skrivet i. I alla andra förfrågningar har det slutat med samma resultat men med olika andra lösningar. Barnet har flyttat hem till biologiska föräldrar, hemkommunen har hittat ett billigare alternativ eller att det faller på att vi inte kan vara hemma på heltid, utan har endast möjlighet att gå ned i tid.

Men nu, nu ska vi alltså på vårt första utredningssamtal med en kommun.

Vi möter upp Hanna på parkeringen och går in tillsammans.  Vi sätter oss i väntrummet och väntar. Hela tiden snurrar det i huvudet på mig om vilka frågor dom kommer ställa och att jag inte ska babbla okontrollerat till svar när jag blir nervös.

Jag torkar av mig handsvetten mot byxorna, tittar på min man och vi söker stöd i varandras blick, Han ser ut att tänka “förvänta dig inte för mycket nu för du blir så ledsen om det inte blir något av det.” Men han vet också att det är försent. Jag är redan långt gången i mitt huvud. Tankar kring vad vi behöver göra för att ge detta lilla liv en trygg hamn att växa i och få förutsättningarna att bli så hel det bara går. En själ som kanske aldrig har känt trygghet och värme, inte fått vara barn och har tvingats ta alldeles för mycket ansvar för sin ålder.

Jag får hjärtklappning igen när jag kommer på att jag inte kommer ihåg vad socialsekreterarna heter som vi ska träffa, men precis då kommer det ut en kvinna i väntrummet och frågar om det är vi som är här för att träffa dom. Så det löste sig av sig själv. Vi går in i ett litet mötesrum och sätter oss ned. Dom frågar om vi vill ha kaffe. Jag tackar tacksamt ja till det och sen börjar vi. Hon som ansvarar för utfrågningen tar till orda och berättar att dom vet att vi har blivit grundligt utredda av företaget vi är kopplade till men att dom vill kolla upp och prata om vissa frågor i samtalsform så det går att ställa följdfrågor. Dom börjar fråga oss om hur våran familj ser ut.

Vi beskriver att vi har en sexåring, en utflyttad tjugoettårig son som studerar på annan ort samt våran bonuskille som vi är kontaktfamilj till och han bor hos oss varannan helg. Han har varit hos oss i perioder sen han var sex år och är nu tonåring.

Ganska omgående börjar frågorna röra sig kring den utmattningsdepression jag haft och den hjälp jag senare sökt mig till. Det finns med i utdraget från socialtjänsten att jag sökt samtalsstöd och dom frågar vad det gäller. Jag förklarar att det var ett försök att få verktyg och kunskap så att jag inte skall få problem i framtiden med hjärntrötthet och depression. Jag beskriver att jag inte var riktigt nöjd med den hjälpen jag blev erbjuden och därför avslutade den kontakten och har sökt hjälp genom vårdcentralen istället. Där fick jag den hjälpen jag behövde och känner mig stark i dag. Samtalet fortsatte och gick bra. Men precis i slutet kom det en fråga som jag, konstigt nog, inte var förberedd på “äter du någon medicin?”

Fan! Varför hade jag inte förberett mig på den frågan? Jag blev helt ställd. Jag kunde ju bara svara ärligt, men så klart babbligt eftersom jag blev ställd och nervös. ” Ja, jag äter Venlafaxin”.  Är det något du tänker sluta med?” frågade hon då och jag blev åter igen ställd. Jag har inte ens funderat över det själv. Varför skulle jag sluta? Vad borde jag svara och tror dom nu att jag är helt psyksjuk? “Nej, just nu tänker jag inte sluta med det”, svarade jag och blir väldigt obekväm. Varför vill dom veta det? Varför ska dom ha med det att göra? Jag får en känsla av att vara utelämnad och jag blir nervös igen. Har jag förstört det här nu?

Mötet avslutas med att dom frågar om vi har ytterligare några frågor angående flickan. Vi vill ju veta allt dom vet, men det var inte så mycket mer dom visste. Det mesta hade vi redan fått information om. Så vi tackade för oss och dom informerade om att dom skulle ha ett beslut i början av kommande vecka och skulle då höra av sig till Hanna.

Vi väntar, hoppas och fantiserar om hur det skulle bli.