Varje dag i mina tankar och mitt hjärta. Ett år har gått.

Jag ska vara helt ärlig. Dessa ord och inlägget jag nu skapar är inte av fri vilja eller på eget initiativ. Det är en läxa och en uppgift som jag undvikit men som måste bli gjord. Min psykolog har gett mig den och jag har försökt i sex månader. Men jag har tappat mina ord. Jag har förlorat en del av mig själv som jag inte visste kunde förloras. Att sätta sig vid datorn har känts som att ha en penna framför sig medan man saknar sin högra hand.

Ni minns kanske vår historia. En liten flicka, som flytt från Afghanistan och suttit i ett icke godkänt jourhem i Sverige i 1,5 år, placerades hos oss direkt efter ett ingripande med av polis i jourhemmet då flickas lyftes ut ur huset. Hon kom till oss en eftermiddag våren 2017 i en pyjamas och utan skor. Men naglarna var målade och håret fint uppsatt. Jag tänkte att det ändå måste funnits någon som brytt sig om henne och som hjälpt henne innan jag förstod att hon lärt sig konsten att ta hand om sig själv på de sätt hon kunde. Hon var fem år och kunde knyta sina skor, tvätta sitt hår, borsta sina tänder, natta sig själv… men hon visste inte att känslor fanns. Hon hade bara hållit en dagisfröken i handen och hon kunde bara minnas att hon fått en enda kram i sitt liv. Soc sa att hon var normalfungerande men lite blyg. Ingen av dem hade någonsin ens pratat med henne, visade det sig. Väldigt snabbt förstod vi att Sara mådde oerhört dåligt mentalt. Hon var avstängd från sin kropp och alla känslor, hade svåra rädslor och flera olika personligheter som i hennes värld hade olika namn. Men ju mer stöd vi sökte av soc desto sämre blev vår situation. Henne mående vändes mot oss och det blev allt tydligare att de saknade kunskap om traumatiserade barn. Konflikter inom soc tog vår ork samtidigt som vi inte fick något professionellt stöd. Sara räddades kvar av hennes kloka gode man som hade en gedigen erfarenhet av ensamkommande barns mående och lidande när soc ville flytta henne som en möbel för att vi ställde krav.

Vi kämpade för henne varje timme, varje dag i två år. Vi ändrade vårt sätt att leva. Vi blev föräldrar till ett barn som vi älskade så innerligt, och vi blev de enda föräldrarna hon någonsin haft. Hon blev bättre i ganska rask takt, fortare än psykiatrin hade förväntat sig. Efter ett och ett halvt års kamp sa den behandlande barnpsykologen till mig att Saras avgrundsdjupa hål inom sig nu var borta och att hennes känslor var mer lika ett vanligt barns. Vilket betydde att vi kunde börja leva mer som en vanlig familj, utan fullt fokus på henne och utan total förutsägbarhet i varje detalj för henne. Ganska snabbt därefter blev vi trötta. En sådan där trötthet som känns som en våt filt över tillvaron, man bara vet att det varit för mycket och att man måste stanna upp, vila upp och hitta en väg tillbaka till det ljusa och glada.

Vi bad om avlastning. Vi bad igen. Vi ansökte. Vi blev lovade avlastning. Löftet var ett internt missförstånd som återkallades. En utredning om avlastning skulle startas upp. En utredning gjordes, men den råkade bli på fel grund. Man råkade liksom utreda om Sara hade behov av avlastning istället för våra behov. Det hade hon inte förstås. Och man kom fram till att eftersom hon hade en så stark anknytning i vår familj och nu hade samma naturliga plats som ett biologiskt barn så skulle hon inte må bra att vi fick avlastning. Trots att vi sa om och om igen att utan avlastning tvingar ni oss att säga upp samarbetet. Soc svarade att de hade inga avlastningshem som kunde passa så de kunde inte ”hjälpa oss”. Vi har tre biologiska barn som också behövde oss. Som behövde bli lyssnade till och prioriterade. Jag räckte inte till. För även om Sara mådde bättre så hade hon fortfarande större behov av spegling, att bli tryggad, ha ögonkontakt och fysisk närhet, att få livet förklarat för sig för att kunna förstå sitt sammanhang än andra barn i hennes ålder. Vi sade upp avtalet och gick i tusen bitar.

Det är vår historia. Nu har det gått precis ett år sedan soc vita bil svängde ut från vår gårdsplan. Ett år sedan jag vinkade och såg henne försvinna. Sen blev allt inom mig till ett hav av smärta. Och jag blev till en liten livbåt vars enda mål var att klara varje dag med rätt sida upp.
Att skriva har alltid varit min tröst och mitt sätt att bearbeta det jobbiga och svåra. Att blogga här gjorde det lättare för mig att genomleva allt det svåra vi gick igenom. När jag satte ord på mina känslor så kunde jag förstå mig själv, precis så som jag gjort i varje svår tid i mitt liv. Men så plötsligt hade jag inte råd med orden. Jag kunde inte unna mig själv att låta allt det onda kännas. Jag behövde ju fortfarande vara mamma och dessutom gå till jobbet varje dag. Det gick i tre månader, sen kantrade jag och kom under ytan. Jag kom in till en läkare på vårdcentralen en morgon i slutet av september för att jag inte kunde sluta gråta. Tre veckor senare hade jag inte heller slutat. Jag var sjukskriven i två månader sammanlagt, tills Försäkringskassan talade om för mig att det jag kände inte var en sjukdom. Då sade jag upp mig ifrån jobbet eftersom jag inte kunde gå dit och blev arbetslös utan ersättning i ytterligare två månader. Jag var ju inte sjuk på riktigt, bara jävligt ledsen över att ha förlorat ett barn som känslomässigt var mitt alldeles egna, och då tycker tydligen samhället numer att man ska vara arbetslös istället.

Vad hade egentligen drabbat mig? Det var inte ”livet”, det vill säga en rad olyckliga och slumpartade omständigheter, eller ett brustet hjärta för att någon valt att lämna den andra. Denna sorg har varit helt annorlunda. Den har varit så onödig, så skamfylld och otroligt ensam. Det som drabbade oss var en myndighet. Men inte en sådan som jag själv jobbat vid under 11 år. Ingen myndighet med lagligt förankrade metoder, kunskap grundad på vetenskap eller riktlinjer som förankrats med sakkunniga. Mitt i sorgen tappade jag tilltron till Sverige och till myndighetsanställda, till regelverk jag själv arbetat efter. Förvaltningslag, sekretesslag, socialtjänstlagen, men framförallt tappade jag tron på godheten hos människan.

När Sara flyttade vara alla rörande överens om att vi skulle behålla kontakten. Vi skulle träffas och pratas vid. Hennes psykologer hade understrukit skriftligt till soc att detta var viktigt ”för att inte skapa fler skarvar i flickans liv” eftersom ”flickan ser X och X som sina föräldrar”. Soc skrev tillbaka att ”självklart skulle kontakten med familjehemsföräldrarna underhållas”. Jag har mejlen i en pärm, i ett skåp som jag numer aldrig öppnar.

Det har gått ett år nu och vi har inte ens fått tala med henne i telefon. Av soc har vi inte hört något sedan den dagen hon flyttade. De vuxna runt Sara tror att de kan skydda henne från sin egen sorg och smärta av att ha förlorat oss. Sara kan stänga av känslor som hon inte kan och vill hantera, vilket hjälper vuxna omkring henne att slippa se det svåra. Om man inte vill se så behöver man inte. Dessutom behöver man inte lägga märke till hur hon i samma stund man ställer en fråga scannar av stämningen och dröjer en extra sekund eller två för att kunna svara det som hon tror att man vill höra. Man kan välja att tro att hon sagt sin egen åsikt, men det gör hon aldrig på första frågan. Om man har tur vågar hon på tredje försöket efter man försäkrat henne om att det är okej. Hon gör allt för att passa in och bli älskad. Att be om att få träffa oss vet hon skulle riskera att orsaka svallvågor hos de nya vuxna hon har omkring sig, oavsett om det stämmer eller inte så vet hon att risken finns. Sara är otroligt smart. Hon skulle aldrig be om att få träffa oss och hon kommer alltid svara nej om någon frågar. Hon vill att alla ska tro att de är tillräckliga och att allt annat är glömt, för då har hon störst chans att bli omtyckt. Många vuxna tror att barns ledsna ska tröstas bort. Att sorg ska ebba ut och smärta undvikas. De flesta vuxna förstår inte sitt ansvar att vara mottagare av det svåra. Att se och vara där och låta det onda bara få lov att finnas till, det är äkta omtanke om ett barn. Att hålla ett barn i famnen och säga ”Jag ser att det gör ont i dig. Jag finns här.” är att på riktigt läka ett barn. Nu låter de vuxna i Sara liv henne leva med en förlust av oss, som rimligen måste ha blivit ett stort svek inuti henne. Vi försvann trots att vi lovade henne att ALDRIG försvinna. Vi lovade henne att vi skulle fortsätta träffas, för soc gav oss rätten att lova henne det. Det vore bättre för henne att få träffa oss och vara ledsen, att sakna och veta att vi fortfarande älskar henne, än att tvinga henne stänga dörren bakom sig och tro sig vara övergiven igen. Hur kan ingen vuxen runt omkring henne se sin egen roll och förstå skadan de orsakar henne?

Förresten, vi hört av soc via domstolar och JO. I kammarrätten fick vi rätt gällande att soc nekat oss att ta del av vad som skrevs om oss och soc blev tvingade att lämna ut 1378 dokument. Till JO har socialnämnden lämnat in ett yttrande som var så uppåt väggarna galet att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Jag ringde JO och frågade hur jag skulle gå tillväga om en myndighet ljög i sitt yttrande till dem. Jag fick svaret att det bästa är att motbevisa det. Det som är mest galet är att deras yttrande inte ens var svårt att motbevisa. Jag skickade in 10 bilagor med mejl och andra skrivelser från soc som gick rakt emot nämndens eget yttrande. Vad är det för mekanism som får en myndighet att fara med osanning till JO?

Jag vill bli densamma som innan. Jag vill tro på myndigheter igen. Jag vill bli hel och sluta sakna. Men nu har livet helt andra förutsättningar än innan vi blev familjehem för en socialförvaltning. Deras oförmågor och okunskap slog sönder vår tillvaro. Jag tror att min enda väg framåt är att acceptera att livet aldrig mer kan bli som förr. Som jag sa till Sara -man kan känna två olika känslor samtidigt. Man kan ha jätteroligt i skolan och samtidigt sakna mamma. Man kan vara rädd för poliser och ändå känna sig trygg. Man kan vara glad och ledsen i precis samma sekund. Jag minns hur hon lutade på huvudet på sned och sa -Innan jag träffade dig, mamma, så visste jag inte att känslor fanns. Lova mig att du lär mig allt! Nu är det min tur att visa att man kan sakna sin dotter intensivt och samtidigt skratta åt något som är roligt. Man kan vara glad på jobbet trots att man är trasig. När jag blundar och tänker på hennes röst och hennes leende så vet jag så väl att hon vill att jag ska vara lycklig. Jag hoppas att den dagen kommer trots att jag nu har börjat inse att jag aldrig någonsin kommer att få träffa henne igen.