Vår sista placering

Vi har nu varit familjehem åt er kommun under 13 månader och detta avslutades med ett uppbrott utan en riktig anledning. Jag skulle vilja ge er kommun lite feedback på hur detta har varit för oss och den lilla skyddsplacerade sjuka flicka, som 2 år gammal kom till oss. Men ni ville inte lyssna för att kunna bli bättre i framtiden och undvika onödiga uppbrott, utan skyllde allt på familjen istället.

Vi tog detta uppdrag akut som en mamma/pappa/barn-placering, där ni bad oss hämta familjen på sjukhuset. På väg till lasarettet gick uppdraget från mamma/pappa/barn placering till mamma/barn och när jag bara var 15 min från lasarettet var det bara Lilla I, 2 år, mycket svårt sjuk och undernärd, som skulle placeras. Här kan man ju verkligen ifrågasätta socialtjänstens lämplighet att matcha familjer. Nu hade ni tur att vi är erfarna och att vi alltid ställer upp för barnets bästa. Jag stannade två dagar på lasarettet med Lilla I och lärde mig allt vad jag behövde veta om mediciner, näringsdrycker m m, innan vi kunde åka hem till vår familj.

Vi ägnade vår sommar åt läkarbesök och förberedelser inför en livsavgörande operation på Lilla I. Vi funderade aldrig ens på att vi och våra biobarn missade semestrar, sol, bad etc. Vi bara gjorde det för att det är så vi är som människor. Operationen fick ställas in två gånger på grund av att era socialsekreterare röjde för familjen var och när operationen skulle äga rum, så riskerna var för stora. Kan ni inte hantera skyddade personer, bör ni anlita en organisation som har denna kunskap. Ni hade ännu en gång tur att vi har jobbat med skydd och att vi kunde detta ”by heart” och hjälpte er. Jag fick förklara för er att familjen hade privatdetektiver, som letade efter lilla I och som kontaktade alla sjukhus i området för att hitta henne, så ni slutade ge dem informationen.

När väl operationen blev av stängde vi ner sjukhuset för att skydda Lilla I, för att ha den säkerhet som krävdes för att hon inte skulle bli bortförd. Två veckor mitt i varmaste sommaren spenderade jag med Lilla I på lasarettet och hennes operation gick som tur var bra. Min familj spenderade dessa veckor i bilen till och från sjukhuset. Detta för att besöka oss varje dag och avlösa mig en stund, så jag kunde äta och slappna av en stund. När vi äntligen fick lämna sjukhuset, följde täta besök hos sjukvården på flera olika lasarett, för uppföljningar och kontroller varje vecka. Vi fick hela tiden se oss om över axeln, så att ingen följde efter oss och på varje ställe fick vi påpeka vikten av sekretess.

Vi blev helt enkelt väldig tajta som familj och det inkluderade även Lilla I, självklart för att vi spenderade timma ut och timma in i bilen och i väntrummen. Vi åkte alltid båda vuxna och med våra andra barn, så att vi var två som hörde vilka mediciner och annat, som vi måste ha kontroll över. I denna veva fick vi veta att Lilla I inte var svensk medborgare, utan skulle söka uppehållstillstånd hos Migrationsverket. Detta område kan jag inte så bra men tycker det var konstigt att vi aldrig hört något från Lilla L:s ombud. För visst måste hon ha haft ett ombud?

Månaderna gick och Lilla I blev piggare och piggare. Vi tog upp kontakter med BUP och fick remisser till fem olika ställen för att utreda Lilla I:s diagnoser och problematik, som läkarna misstänkte att hon hade. Vi skötte mediciner och matning med näringsdryck dagligen. Vårt liv var fyrkantigt och schemalagt för att Lilla I skulle må så bra hon kunde. Pga Lilla I:s ”egenheter” och hennes energi, spenderade vi våra dagar på lekplatser, på lekland och på zoo. Där blev hon lugn och fick ut sin energi, som var enorm.

Vi skjutsade till skyddade övervakade umgängen och fick en bra accept av bioföräldrarna, som var tacksamma för att Lilla I hamnat hos oss och fått det bra. Vi medverkade i en stor utredning med en erfaren extern utredare, där vi sågs med bioföräldrar, många gånger, många timmar åt gången och utredaren var hemma hos oss flera gånger, många timmar åt gången för att se hur Lilla I fungerade. Tror ni för ett ögonblick att omkostnadsersättningen täckte alla resor och utemat med mera, under dessa 6-7 månader, så bör ni gå en kurs i ekonomi. Vi bad aldrig om något, utan gjorde det som krävdes för att få livet att fungera för alla som bor hos oss, oavsett var pengarna kommer från.

Utredaren såg en oerhört stor utveckling under de månader utredningen pågick och vi såg en liten flicka som håret började växa på, naglarna växte och som började hänga med i blicken när vi pratade med henne. En flicka som nu sprang och klättrade, sade mamma och pappa och härmade allt vår son gjorde. Detta trodde ingen att det skulle vara möjligt på så kort tid men det var det med rätt mat, kärlek och rutiner.

Lilla I var nu en i familjen till 100 % och det hade gått 7 månader hos oss, när vi frågade socialtjänsten om Lilla I kunde få börja på dagis 3 timmar 3 dagar i veckan. Som vi uppfattade det blev vi idiotförklarade av er, vi som ens tänkte tanken och ni hänvisade till en chef, som var expert på anknytning. Vi gjorde inte detta för vår skull, utan för Lilla I, som är mycket aktiv och lär sig av andra barn. Vi ville åt de utbildade pedagogerna som dagis erbjuder och deras kunskap. Vi ville åt de andra barnen på dagis, så Lilla I kunde se och ta efter. Det skulle främja hennes ätande, som är ett stort problem. Alla läkare vi pratade med var positiva till dagis för utvecklingens skull men ni ville inte detta. Så vi slutade fråga och fortsatte på vårt eget sätt med lekland, lekparker och mycket lek och pyssel hemma. Ni sa nej på rutin och inte för att er ”chef” hade träffat lilla I eller oss. För ingen av er kände oss eller Lilla I, då ni bara gjort era pliktskyldiga besök var tredje månad.

Ni trodde att alla är lika och följer socionomernas ramar men barn är olika och har olika behov och det ena utesluter inte det andra i detta fallet. Nu var det för Lilla I:s skull men hade det varit farligt om det också var för vår skull? Skulle ni ha mått dåligt av att vi som man och kvinna fick 3 timmars återhämtning 3 dagar i veckan? Ja, vi fick den känslan och om jag minns rätt var ert svar till konsulenten att ni betalar minsann för en hemma på heltid, så något dagis blir det inte tal om.

Från den dagen är allt vi hör att ni letar ny familj. Detta i sig gör att vi känner oss ganska värdelösa, eftersom ni inte frågar oss om hon kan stanna, vilket vore det enda naturliga. Särskilt nu när det gått 8-9 månader, rutiner och vardagen fungerar och Lilla I trivs som fisken i vattnet och utvecklas som ingen kunde tro när vi hämtade henne på lasarettet.

Vi frågar vår konsulent varför och får till svar att ni har sagt att vi är jourhem och att det skulle vara anledningen. Kanske skulle ni stannat upp och frågat oss hur vi ser på framtiden och om vi vill sluta som jourhem? Då hade ni fått veta att vi för ca 1 år sedan bestämt att inte ta korta jouruppdrag inne i vårt hus, för att vår bioson skulle få en lugnare uppväxt. Och att de två placerade vi har nu är familjehemsplacerade och om allt går som man tror och vill, så stannar de i 3-6 år. Så ni var inte bara dåligt informerade, utan hade kanske en annan agenda. Ni struntade helt i att fråga oss om vi kunde tänka oss att sluta vara jourhem.

Vi hade vid detta laget haft fyra olika socialsekreterare från er under 8 månader, så ingen av er visste något om oss eller den lilla sjuka flickan, som en dag kom till oss och som nu har utvecklats otroligt mycket. När den senaste av er kom på sina pliktskyldiga besök, kändes det obekvämt och krystat. Vi har genom åren haft många placerade barn i vår familj och har aldrig känt oss obekväma med någon socialsekreterare tidigare.

Månaderna går, ni hittar ingen lämplig familj och ni utreder två men båda är olämpliga som familjehem. Vår konsulent pratar om att ni har sagt att vi gör bara detta för pengarna. Tror man så om sina familjer, när ni visste vad vi hade gått igenom med Lilla I, är man olämplig inom yrket. Då har man ingen insikt i att bilen dricker bensin, att vara hemma på heltid kostar pengar och att ha en liten tös med en handfull diagnoser, som innebär att hon kastar saker. Ja, allt hon kommer åt t ex Ipads, mobiler, fjärrkontroller, saftglas m m. Visst kan man plocka undan allt i ett hem men det blir väldigt svårt att leva då. När telefonen ringer, Lilla I gråter och skriker, så att man inte hör och man snabbt springer ut för att kunna hålla ett samtal, då hör man att man glömt fjärrkontrollen på soffan när den smäller in i fönstret bakom. Eller så hör man hur det låter när en Ipad åker i golvet men sånt ska man ju inte räkna in i omkostnaden, utan det är ju smällar man får ta som familjehem.

Kort och gott, vi klarade oss ganska bra utan era pengar. Vi gjorde detta för att vi brinner för det och jag anställde en person för att sköta mitt jobb, så att vi kunde hjälpas åt med Lilla I. Så ja, vi förlorade mycket pengar på att ta hand om Lilla I. Hon var som vår lilla flicka vid det laget, så vem brydde sig om pengarna. Annat vi hörde är att vi använder TV:n som barnvakt. Ja, det stämde. När ni varit på besök och vi behövde prata med er, fungerade TV:n som en avledning på en annars mycket aktiv tjej. Så, ja hon tittade på tv när ni var här och även 30 min på morgonen och 30 min på kvällen för att bli lugn, det enda sätt vi märkte fungerade. Annars var hon mycket aktiv både inne och ute i timmar varje dag men det såg ju inte ni, när ni kom en gång var tredje månad. Men ni hade bestämt att så var det, så då kvittar det ju vad vi sade.

Ett år gick och vi fick besked om att ni bestämt er för att utreda oss. Typ nu duger ni för vi hittar inget annat. Vi blev så klart jätteglada för Lilla I:s skull och diskuterade framtiden hemma, då detta också innebar mycket jobb och ett uppdrag som kunde löpa i 18 år och därefter är vi själva med Lilla I, som förmodligen aldrig kan stå på egna ben, utan blir beroende av oss även efter placeringen.

Hela familjen var med på tåget och vi såg fram emot detta. Vi var beredda att offra stora delar av vår framtid för denna lilla tös. Då kom det som inte fick hända. En orosanmälan och polisanmälan mot oss från vår sons dagis, att vi slår honom. Dagen efter, när skolan pratat med honom igen, ändrades detta till att vi slår Lilla I. Detta lades självklart ner efter en dag, både av åklagare och socialtjänsten i vår kommun. Vi utreddes enligt alla konstens regler av vår kommuns socialtjänst och de hade ingen oro för vår son eller Lilla I. Dagis hade helt enkelt missförstått vår son, när Lilla I hade utbrott och grät, vilket var ofta, så bar vi henne på armen och klappade på blöjan. Han trodde då att vi slog henne så att hon grät. Inte lätt för en liten att förstå, såklart.

Nu skulle hon flyttas snabbt och ni rusade hit i en rasande fart en fredagseftermiddag och förklarade er oro. Sen hände inget och ni lät henne bo kvar 2 månader till, så ni kan inte ha haft någon jättestor oro.

Vår socialtjänst sökte er flera gånger via telefon och mail, för att förklara att det var ett missförstånd. Ni kontaktade dem aldrig tillbaka för att stämma av vad det var de ville. Tänk om de ville säga att de hade en stor oro och ni bara struntade i det? Istället snabbutredde ni en ny familj. Inget ont om dem så klart men att de på något sätt skulle vara bättre för Lilla I än oss var jag väldigt tveksam till. Detta då Lilla I kände oss utan och innan och vi hade onekligen bevisat att vi står kvar, oavsett vilka förändringar som skedde. Vi kunde Lilla I och hon kunde oss vid det laget. Vi hade 13 månaders enorm utveckling, pågående utredningar i fem olika instanser, 100 % koll på hennes skyddsbehov och alla runt henne var införstådda med detta. Dagisplats var klar till september, allt var helt enkelt perfekt för en framtid hos oss.

När jag frågar om ni hjälpt den nya familjen med skydd och utbildat dem i det, så svarade ni att flickan är sekretessmarkerad. Är det verkligen er lösning på detta blir jag orolig på riktigt för Lilla I:s framtid. Ni tycker inte att skyddsbehovet är så stort och i nästa mening säger ni att ni fått byta socialsekreterare fyra gånger för att pappan hotat att skjuta er.

Vore det inte enklare och billigare att ta in någon som hjälpte er med skyddet, så att Lilla I slipper flytta en gång till på grund av er inkompetens? Eller skäms ni för att familjehem har mer kunskap om detta än vad ni har? Det var i denna veva ni Lex Maria-anmälde er själva! Vad hjälper det att anmäla sig själv, om man inte rannsakar sina brister och gör om och gör rätt, utan bara fortsätter som om inget har hänt?

När vi sen fick det nya familjehemmets namn, var vi så klart nyfikna för Lilla I:s skull, så vi googlade och facebookade och såg att de var nära släkt med vår konsulent. Jättekonstigt att varken ni eller vår konsulent nämnde detta, utan undvek ämnet? Vi skrattade för oss själva när ni lämnade oss. Att nedvärdera sina familjehem så mycket, att ni trodde vi lämnar iväg vår lilla älskling utan att ha kollat upp familjen. Suck, fegt att inte ta upp detta.

Inskolningen blev verkligen bristfällig med två besök här och ett där. Jag måste verkligen säga att ni ALDRIG haft flickans bästa i centrum i det här fallet, utan bara sett till socialtjänstens bästa och haft en helt annan agenda än att Lilla I ska få bästa möjliga liv efter en mycket tuff start.

Jag bad vår socialsekreterare hos er att svara på tre frågor, för att vi som familj skulle kunna gå ur detta med hedern i behåll eller helt enkelt sluta som familjehem för att vi är olämpliga. Svaren ni gav oss var:

1. Ni är jourfamilj och har haft många placeringar det ser vi som en stor risk.
(Jag ser det som en fördel att vi har erfarenhet men jag är ju bara familjehem så vad vet jag)

2. Ni har inte gjort djupintervjuer och Kälvestensutredning.
(Då har du alltså inte ens läst våra utredningar, under dessa 13 månader?)

3. Och så var det ju det här med att vi var oense om dagis.
(Ja, vi frågade , fick svar och rättade oss efter svaret. Det var ju inte så att vi körde över er kommun, utan er kommun körde över oss.)

Vi tog till oss av er kritik, även om era socialsekreterare var för fega för att säga det direkt till oss. Hoppas att ni tar till er av våra synpunkter och feedback. Om inte annat så för barnens skull.

Nu har vi lämnat över vår lilla tös med stor sorg och hoppas så klart att hon får ett bra liv i ert nya familjehem. Vi lämnade med oss en sida med flera hundra bilder vi tagit under detta år, så att när hon blir äldre kan se hur tiden hos oss var i bilder. Vi lämnade med fyra A4-sidor med information och rutiner, för att förenkla för Lilla I:s ny familj och göra hennes nya liv så bra som möjligt.

Jag kan med gott samvete säga att min referens om er, när familjer frågar mig om er kommun, inte blir bra och jag kan stå för det. Er referens om oss är förmodligen inte så lysande heller men i vårt hjärta vet vi att vi har gjort så gott vi har kunnat och gett Lilla I ett så bra år en liten tös med hennes problematik kunde få. Jag hoppas av hela mitt hjärta att er kommun är en undantagskommun och att denna historia är ett enda långt måndagsexempel på ert myndighetsutövande.

Berättat av ett anonymt familjehem.