Ett otrevligt syndrom vi familjehem är vana vid är ”tycka-synd-om-syndromet”. Kort beskrivet visar det sig genom att vuxna utanför familjehemmet på något sätt anser att de familjehemsplacerade barnen är ett allmänt samhällsansvar, deras personliga samhällsansvar, och att de bör bevakas särskilt noga, eftersom det är synd om dessa stackare. Dessa bevakare problematiserar normala beteenden, fogar in dem i sin bild av vad de själva tror och tycker utan att de har kunskap eller fakta om de verkliga omständigheterna, ägnar sig åt fel- och övertolkningar och agerar på basis av sin egen känslomässiga upplevelse.
Konsekvensen av syndromet brukar bli att personal inom förskola, skola, fritid och andra instanser samt personer runt omkring noggrant bevakar och kontrollerar de familjehemsplacerade barnen på ett sätt som de inte gör med vanliga barn. Genom denna specialbevakning särbehandlas både familjehemsföräldrarna och de placerade barnen negativt på ett många gånger kränkande sätt. Det kan också resultera i ogrundande orosanmälningar, som till slut kan medföra att familjehemmet inte orkar längre och säger upp uppdraget.
Låt oss berätta om några exempel ur ett antal familjehems verklighet:
Vi har erfarenhet av att samhället ständigt lägger sig i samt flera i min omgivning. Och erfarenhet av att man som jourhem och familjehem oftast blir extra bevakad och att alla lägger sig i hur ”placerade barn” blir uppfostrade, något biofamiljer inte blir om samma saker. Ofta känns det som om placerade barn är allas ansvar och att de har mer rätt till att komma med råd, tips etc. De tycker ibland så synd om placerade barn att de struntar i jourhemmets eller familjehemmets regler och strukturer.
En orosanmälan från en förskola, som berodde på att familjehemmet lärt sin placerade fyraåring att ställa upp sina skor på skohyllan. Enligt anmälan ansåg förskolepersonalen att det var ett för stort ansvar att lägga på en fyraåring, att barnet inte skulle kunna lämna skorna direkt innanför dörren med mössa, vantar och jacka. Familjehemmet hade genom detta lagt ett för stort ansvar på barnet genom att lära barnet ta hand om sina egna kläder. Därför hade familjehemmet kränkt barnet och dess integritet. Och att familjehemmets omvårdnad om barnet då hade stora brister. Samt att familjehemmet brister i kärlek till barnet.
Skolan erkände att de kontrollerat det jourhemsplacerade barnets frukostintag, om extrakläder fanns med och om hygienen skötts. De till och med frågade om jourhemsmamman borstade tänderna på barnet varje dag. Kontroller och frågor som aldrig utfördes på andra barn, inte ens jourhemsmammans egna biologiska barn som gick i samma skola.
Placerade barn blir liksom samhällets barn, som alla har rätt att tycka, tänka och bestämma över.
Vi hade nyligen en placering, som flyttade efter ett par år hos oss, eftersom skolan till slut gjorde en orosanmälan. Hur vi än ansträngde oss, så gjorde vi fel. Det klagades på allt från för stora kläder till att de var för små, att de var för smutsiga (efter till exempel utelek), att de var trasiga etc. Det var klagomål på allt, ständigt, hela tiden. Vi fick kallelse en gång i kvartalet till tandläkaren för kontroll av placeringens tänder men bara en gång per år för vårt eget barn. Det uttalades ofta ”stackars” och ”synd om” när de talade om placeringen. Vi orkade helt enkelt inte med detta ständiga ifrågasättande och klankande. Vi valde att avsluta placeringen, för det fungerade inte.
Det blir liksom samhällets barn som alla öppet får ha åsikter om. Många vill ”hjälpa till” fast det kan bli tokfel. Nyligen satt jag i ett möte med rektor, kurator, lärare, socialtjänsten med flera, där jag fick höra att ”det hade betytt så mycket för barnet om hen kunde få ha ett födelsedagskalas i år. Hen hade ju aldrig fått ha det och har inga vänner i skolan. Det betyder speciellt mycket för de här utsatta barnen att få ha kalas, då de sällan haft det.” Jag kände inte alls igen detta, eftersom hen alltid haft födelsedagskalas och har kompisar hemma varje dag, om hen inte går hem till någon kompis själv. Jag sade att det inte stämde men det blev mer att jag försvarade mig mot anklagelserna att jag inte tillät hen att ha kalas. Det kändes inte alls bra och jag blev jätteledsen när jag kom hem. När vi kom hem frågade jag hen varför hen hade sagt så. ”De vill ju höra något negativt och då sa jag det”, var svaret. Ingen i skolan har någonsin haft några åsikter om mina egna biologiska barns kalas eller om de haft kompisar.
Vi har haft tonåringar som fått hela kläder från skolpersonal flera gånger för att hen hade så trasiga byxor. Att byxorna var trasiga berodde på att hen upprepade gånger klippt sönder nya hela byxor på väg till skolan, för att det var ”coolare”. Vi kontaktade vederbörande samt rektorn på skolan och förklarade detta. Det är ju dessutom bättre att kontakta hemmet och fråga om man behöver hjälp med något istället för att agera på egen hand utan att veta vad det beror på. Vi blev arga och ledsna på alla inblandade.
Minns när skolan samlade in kläder bland personalen och skänkte till vårt placerade barn att ha i skolan, eftersom vi i familjehemmet ”struntade i” att skicka med henne extrakläder och varma kläder på vintern. Det var i själva verket skolan som slarvat bort vårt barns kläder men det var enklare att skylla på oss.
Detta syndrom drabbade oss när vi var tvungna att säga upp en placering eftersom hen var extremt utåtagerande och farlig. Ett fruktansvärt svårt beslut att fatta, då vi tyckte mycket om det här barnet, men vi hade inget val. Vår familj gick sönder. Placeringens egen psykolog satte stopp, ett så här våldsamt barn kan man inte ha i ett familjehem. Att det blir fel mot alla. Och att barnet måste in på ett hem för grundlig utredning. Psykologen misstänkte antisocial personlighetsstörning. När vi meddelade skolan att barnet skulle flytta och inte gå kvar i skolan, så lade sig hela skolan i vårt beslut. Lärare kom fram och sade att barnet minsann fick bo hos dem. Föräldrar ringde och sms:ade om att barnet kunde bo hos dem. Barnet kunde dela rum med deras barn. Skolkökspersonalen ifrågasatte oss. Alla lade sig i. Vi mådde så dåligt av detta så att det finns inte ord. Skolan hade ju inte sett en bråkdel av vad detta barn var kapabelt till. Vi fattade rätt beslut men skolan gjorde vår situation betydligt svårare än vad den hade behövt bli.
Det ”tycktes synd om” mest hela tiden. Speciellt som samtliga våra placerade haft mycket stora omvårdnadsbehov och flera av barnen har dessutom inte kunnat säga vad de själva tycker. Inte på ett sätt som alla förstår men vi har förstått dem. Under de tjugotalet år vi var familjehem, så haglade det tidvis anmälningar mot oss, som handlade om påstådda brister i omvårdnaden, oftast grundade på vad anmälaren ”tyckte och trodde” och inte på verkliga omständigheter. Dessa anmälningar eskalerade för något år sedan och ledde till en häxjakt. Slutet på den blev att vi sade upp vår sista placerade. Numera återfinns vi på den kommunens ”svarta lista”. Sannolikheten att vi skulle våga ta fler placeringar efter detta är liten, sannolikheten att vi blir tillfrågade är ännu mindre.