”Mamma, du vet låten som vann eurovision… När jag hör den låten så tänker jag på dig.”
A broken heart is all that’s left
I’m still fixing all the cracks
Lost a couple of pieces when
I carried it, carried it, carried it home
I’m afraid of all I am
My mind feels like a foreign land
Silence ringing inside my head
Please, carry me, carry me, carry me home.
Han sjunger att ”loving you is a loosing game”. Hon kan inte engelska, ändå beskriver orden både hennes och min känsla precis på pricken. Hon vill bli buren hem igen, och jag vill bära henne. Det är tyst inuti och vi båda är rädda för att vara i oss själva. Vi vet att kärleken till varandra kommer att förlora. Om jag bara haft styrkan i mina armar kvar… Det är svårt att förklara för henne hur jag kan älska henne och ändå inte kunna hindra att hon måste flytta. Det är ännu svårare att förklara det för mig själv.
All energi lägger jag nu på att behärska mig. Att stänga in och styra upp. Ställa tankarna i raka led, och putta omkull dem som inte får lov att tänkas nu. Ibland far de tillbaka upp igen och spränger sig igenom försvaret. Enkla tankar, men i versaler ”JAG KLARAR DET INTE!” och ”VAD HAR JAG GJORT?”. Jag blundar och andas mig förbi det som jag ändå inte har styrka att ta hand om nu. Jag måste förlora henne även om jag inte vill, och hon måste förlora mig. Jag klarar inte att tänka att hon ska flytta men jag klarar inte heller att fortsätta kämpa för henne och min familj. Jag kan inte fortsätta trampa i kvicksand. Socialtjänsten har all makt, och vi har inga rättigheter.
Nu är det tre dagar kvar tills hon flyttar.
Saras sorg och tårar tog slut efter knappt ett dygn. Hennes reaktioner på förändringar är alltid oförutsägbara och väldigt svåra att förstå. Hon använder återigen sin förmåga att kunna koppla bort känslor hon inte har nytta av. Den förmågan som troligtvis har räddat hennes liv flera gånger förut. På samma sätt som jag måste välja bort tankar så väljer Sara bort känslor. Hon säger -Jag vill inte flytta, men jag har inget val, så då kan jag lika bra tycka att det är roligt. Just nu tycker hon att allt är roligt. Det är som att vi lagt hennes personlighet i en sil och vaskat fram bara en enda känsla och ett enda uttryck. Hon är bara glad. Inte ens förändringar i vardagen som hon annars reagerar mycket på är nu ett problem. Det finns inga problem. Men det som innan har hjälpt henne att överleva fungerar inte till hundra procent. Känslor är svåra att gömma undan helt. De ångar upp och trycker sig igenom barriärer, blir till fysisk smärta och obehag.
När vi åkte till skolan i morse sa Sara -Jag är bara glad nu, jag känner inget ledset alls. Jag har tänkt på det, men jag känner inget. Jag svarade -Jag förstår det. Men bra att du känner efter, och när det ledsna sen kommer så är det toppen om du vågar låta det komma fram. Sen gick det en liten stund innan hon sa -Mamma, jag har så ont i magen. Jag svarade att det brukar bli så för henne när hon inte vågar känna det ledsna känslorna. Jag sa att det får lov att vara så nu, men att hon ju kan lugna sig med att allt det onda i kroppen inte betyder att hon är sjuk, det är som vanligt bara känslorna som vill komma ut. Hon funderade och svarade -Men jag kan ju inte gråta.
Så var det alltid förr med Sara. Ont i benen istället för oro, ont i magen istället för att vara ledsen och ont i halsen istället för att gråta. I skolan trodde de jämt att hon var sjuk. Det var så svårt för alla andra att förstå att hon fick fysiska reaktioner istället för vanliga känslor. Den familjehemssekreterare som var med vid ingripandet i (det outredda och icke-godkända) jourhemmet, då Sara hämtades ut med hjälp av flera polispatruller, väckte oerhört mycket rädsla hos Sara efteråt. Efter varje hembesök fick hon fysiska symtom och blev sjuk, fast utan feber. Tänk att vi är där igen. Att hon måste rationalisera bort sina känslor för att överleva.
Jag har varit hennes mamma i två år nu. Den enda mamma hon någonsin haft. Jag känner henne och kan alla hennes signaler. Men allt saknar nu värde. Vi ska lämna henne ifrån oss utan att få lämna över information till de nya föräldrarna. Vi har bett om att få igång ett samarbete, en överlämning, men soc ignorerar våra frågor. Jag har frågat gång på gång och fick till sist svaret att kommunikation med mellan oss och de nya föräldrarna ska gå igenom soc. Vi förbjuds att själva kontakta dem. Soc skrev att jag kan ”skriva ner några sidor med information” som de kan förmedla till de nya föräldrarna. Som jag har gråtit och skrikit över just den formuleringen. Min make har fått samla upp mig i från köksgolvet när just den textraden sprängt sig igenom mitt försvar. Skriva några sidor… om mitt barn. Jag har skrikit ”Han kan få skriva några jävla sidor som sitt eget barn och sen lämna bort sitt barn till någon som han inte känner!! Vilket barn ryms på några sidor? Inte mitt!!” Min man har tröstat, vyssat och hållit ihop min värkande kropp medan ilskan och sorgen rivit mig i bitar. Att soc ber mig skriva en manual om henne. Jag vägrar. Det vore att nedvärdera henne och sälja ut henne som ett djur. Man kan inte skriva en manual om ett barn. Sara ryms inte på några sidor.
Jag skrev till Saras särskilt förordnade vårdnadshavare som tidigare varit så bra på att ta vara på Saras intressen och som verkligen backat upp oss. Jag frågade henne varför hon inte arbetade för att vi får lämna över till de nya föräldrarna. Hennes svar skar igenom mig och skar samtidigt av allt förtroende som jag någonsin haft för henne. ”Det enda jag är inställd på nu är att skademinimera…”. Hur kan en människa ens tänka tanken att det är att skademinimera för Sara att vi inte får lämna information om henne till de nya föräldrarna? Hur går det ihop?
Jag skrev ändå några rader till den nya mamman på Messenger, och berättade att vi finns här om de har frågor om Sara. Hon har valt att inte svara. Nu har jag som vanligt åtminstone gjort ALLT vad jag kan. Men allt det jag kan om Sara kommer ändå att gå i graven med mig. Den del av mig som är hennes mamma saknar nu värde. Om man rent krasst ska kalla det för kunskap om barnet och föräldrakompetens, så är det ingenting som är värt något för soc. De trampar ner två års hårt förvärvade skatter, små små värdefulla skärvor av det som jag byggt upp till en mer och mer hel Sara, i gyttjan och spottar på det. Än värre är det att de drar bort mattan under fötterna på Sara. Nu ska en ny familj lära känna henne utan en grund att stå på. De ska försöka lära sig vad hennes olika blickar betyder, hennes tvärtomspråk och fysiska känslouttryck. De ska lära sig om var hon har förfrysningsskador och vad som triggar hennes matångest. De ska hitta nya sätt att lugna och ångestdämpa. De kommer lära sig vad som händer om man belastar henne för mycket och till sist, i bästa fall, inse att Saras mående måste få styra familjens rutiner. Allt detta kommer ske på hennes bekostnad. Hon kommer få betala med tårar och smärta i kroppen för att soc ska få behålla sin heder. Skademinimeringen sker för soc:s skull.
Ilskan gör mig svart inuti och jag hoppas innerligt att karma existerar.
Må alla ni som satt oss och Sara i detta helvete överges av dem ni älskar!
Må ni bli svikna och utnyttjade av dem ni söker stöd av!
Må ni tryckas ner av härskarteknik och översitteri tills ni inte ens orkar lyfta huvudet från marken igen.
Må ni bemötas av känslokyla och ointresse varje gång ni räcker ut en hand och ber om hjälp.
Och till sist, må ni behöva välja mellan era barn och tvingas överge ett av dem till en okänd hand, tvingas vända om med vetskapen om att ni aldrig mer kommer få veta något om hur barnet har det.
Det kan låta hårt, men jag önskar er inget annat än att ni ska få uppleva det som ni utsatt oss för.
Mitt mammahjärta brister och jag stortjuter när jag läser dina inlägg. Vill skrika och sparka ihop med dig, vill riva upp himmel och jord, anmäla, utreda, ställa till svars. VAR ÄR BBIC? VAR?
Hur kan man försvara ett sådant här tillvägagångssätt vid en flytt av ett redan traumatiserat barn? Det är inte första och dessvärre inte sista gången ett barns liv rivs i bitar – igen! Det verkar inte spela nån roll hur högt vi familjehem än skriker.
Socialsekreterare som menar att vi river upp himmel och jord för vår egen skull, för att vi vill behålla barnen, för att vi inte klarar en separation, när allt vi gör är att slåss för barnet. Socialsekreterare som inte hinner, orkar, vågar se barnets bästa.
Vi vuxna i familjehemmen sliter för barnens skull. Men för oss finns det hjälp att få när det går fel, vi har ett liv fullt med erfarenhet att luta oss mot, kanske en trygg partner och mest troligt ett nätverk som är starkt. Vi vet att vi gjort vad vi kan, att saker händer som vi inte kan styra över och var vi ska vända oss för att få professionell hjälp i vår sorg, om det blir för tungt. Barnen vi sliter för och ibland går sönder för, de har inte tillgång till detta, de behöver trygga vuxna! Både trygga familjehem och trygga socialsekreterare, som lever, andas och är BBIC!
Från ett mammahjärta till ett annat – ljus och styrka ❤️
Det är för smärtsamt att läsa! Jag orkar inte. Fy…
Känner igen mycket av det du skriver om….tyvärr.
Det främsta är att känslor kan räcka så långt, även när det skett en ”dålig” matchning. Eller så missförstår jag allt? Men om ni vetat om Saras bakgrund och behov innan ni valde att gå in som föräldrar, hade ni då tackat ja? Mer än en gång har jag med min familj upptäckt saker med våra placeringar som socialen inte hade en aning om. Individer gömmer känslor och upplevelser som sedan kryper fram under de mörka timmarna på dygnet, och då är det vi föräldrar som försöker famla fram lösningar, medkänning och kärlek. Trots detta kämpar ni på och sakta men säkert blir man dränerad på sina känslor och socialen vill sedan inte ta vid med stödåtgärder så man kan fortsätta vara en empatisk och fantastisk förälder. Det är så jäkla cyniskt och kontraproduktivt.
Du gjorde det bästa du kunde! Mer än du kunde! Så stark du och din familj är. Ta vara på den tanken och försök att resa er igen.
Ja, du har rätt i allt Hanna. Matchningen var den sämsta möjliga. Men jag upplevde också att socialtjänsten inte ville prata om det som ett problem, därför kunde man inte heller hitta lösningar. Jag upplevde relationen till soc som en otroligt dysfunktionell relation där soc ville prata om det som var, på riktigt. När vi ville vara öppna och verkligen berätta hur det var så skambelades vi. När vi tex berättade om Saras symtom så sa man att vi pratade illa om henne. Man fick inte säga hur det var. Vi kunde skilja på symtomen och Saras personlighet, men de kunde inte det. Varje gång vi fick ett råd kom känslan ”Hur ska jag nu kunna förklara för dem att detta inte är realistiskt eller förankrat, det kommer inte att fungera… utan att någon känner sig trampad på foten?”. På så sätt var det som att vi mest tog hänsyn till dem, istället för att få det stöd vi behövde. Det var ohållbart :´(