Familjehemsbloggen publicerar här ett angeläget inlägg av en erfaren familjehemsförälder, som givit tillstånd till publiceringen.
Igår kväll låg jag och funderade på vad ni sagt därute — att jag borde anmäla till IVO. Att jag borde anmäla processen och det faktum att ett barn flyttades ifrån oss efter nästan 7 år. Efter så lång tid anses det vara vi som är barnets primära anknytningspersoner. Barnets skyddsnät oavsett biologi.
Tidigare har jag inte orkat. Men nu kände jag det tydligt:
Jag kan inte stå rakryggad om jag väljer att tiga.
Tystnadskulturen kring socialtjänstens arbete är farlig.
Den gör att systematiska fel fortsätter — på bekostnad av de barn som redan är mest utsatta.
Så jag anmälde.
Och när jag tryckte på ”skicka” började jag fråga mig: hur ser processen egentligen ut?
Vilka är det som faktiskt har makten att splittra familjer?
Vem har makten över barnens liv?
Socialtjänsten utreder och lämnar ett förslag till beslut.
Det låter tryggt — vi tänker oss utbildade socionomer, kunniga i trauma, barns utveckling, anknytning och samtalsmetodik.
Människor med djup förståelse för psykologi och barns behov.
Men den bilden stämmer inte.
Socionomutbildningen är bred, men mycket grundläggande.
Den ger en översikt i psykologi — inte klinisk förståelse för barntrauma, PTSD eller effekterna av separation.
Jag vet, för jag har själv läst grundläggande psykologi, både nivå 1 och 2.
Det gav mig inblick i hur komplex människans psyke är — och samtidigt en tydlig insikt:
den kunskapen räcker inte ens i närheten för att förstå barns traumareaktioner, anknytning, eller hur separationer påverkar deras nervsystem.
Ändå är det just den nivån av kunskap många socialsekreterare förväntas arbeta utifrån.
Det är de som ska intervjua barn, tolka deras känslor och bedöma om ett hem är tryggt eller inte.
De ska skriva faktabaserade beslutsunderlag — utan verktygen för att göra det fullt ut.
Nästa steg – nämnden
Man kunde tro att det finns en kontrollnivå, en instans med specialistkompetens, som granskar och säkerställer kvalitet.
Att dåliga utredningar stoppas.
Att riskfyllda beslut ifrågasätts.
Men så är det inte.
Besluten fattas av kommunens socialnämnd.
Och nämnden består inte av experter.
Den består av folkvalda politiker (!).
Helt vanliga människor med helt vanliga jobb.
Kanske har de aldrig arbetat med barn. Kanske saknar de utbildning.
Det kan vara Nisse, som jobbat på bygget hela livet och aldrig läst ett ord om trauma.
Eller Hasse, nyvald för Centerpartiet, som suttit i nämnden i några månader.
Hur mycket utbildning får nämnden?
Inte mycket.
En kort introduktion, kanske en endagsgenomgång av socialtjänstlagen och LVU.
Ingen djupgående förståelse av barns psykiska hälsa.
Ingen kunskap om anknytning eller trauma.
Ingen träning i hur man läser och tolkar en 30-sidig socialutredning.
Inför nämndens möte får ledamöterna ett förslag till beslut från socialtjänsten, tillsammans med en utredning de ofta inte hinner läsa.
På mötet hålls en kort dragning av handläggaren.
Och därefter fattas beslutet.
Så här — på den nivån — avgörs barns liv.
Det är så här barn flyttas. Det är så här barn dör.
Det är så här barn splittras ifrån biologiska familjer.
Det är så här barn tvingas säga hejdå till mamma och pappa.
Det här är samma beslutsväg som gällde när Esmeralda miste livet.
Det är samma system som avgör när barn ska flyttas från sin trygghet.
Och det är samma system som ibland beslutar om återgång till miljöer där barn far illa.
Familjehem behövs — vi behövs.
Men vi måste också våga se sanningen:
Det här systemet är rättsosäkert.
Det finns ingen garanti för att besluten vilar på kunskap, evidens eller barnets faktiska bästa.
En förändring är nödvändig
Jag har hittat min nya låga: Inte ett barn till.
Det här kan inte fortsätta.
Beslut om barns framtid måste vila på sakkunskap, inte partipolitik.
Vi behöver en särskild barnnämnd – bestående av barnpsykologer, erfarna socialarbetare, jurister och personer med lång erfarenhet av barns vård och utveckling.
Inte Hasse från Centerpartiet eller Nisse från Kristdemokraterna som avgår efter en mandatperiod och aldrig hålls ansvarig.
Det handlar inte om att misstänkliggöra enskilda personer.
Det handlar om att skydda barn från ett system som idag inte håller måttet.
Vi måste bryta tystnaden
Jag anmälde — för att jag vägrar vara en del av tystnadskulturen.
Men det räcker inte att enskilda familjehem höjer rösten.
Vi måste bli många.
Vi måste protestera, bilda opinion, kräva lagändring och skapa en ny ordning.
Barnens rätt till trygghet, kontinuitet och skydd måste gå före myndighetens prestige.
Det är vårt ansvar att se till att ingen annan familj behöver uppleva det vi har gjort.
Inte ett barn till.
Inte en gång till.
Nu får det vara nog.
Är ni med mig?
Källa: Originalinlägget finns på Facebook: https://www.facebook.com/renee.nilsson/posts/pfbid0U3oCcNqTcfgnaLEi2LQ7utxwZbFq8BU191xWKHbL5mVeWscRfJzMjAxxm8gBZJuZl