När vi tittar ut genom köksfönstret, så ser vi en del av vår garageuppfart. Det är här vi brukar stå och titta, i väntan på att en taxi ska anlända. I taxin brukar det sitta ett par socialsekreterare och med sig har de ett barn som ska bo hos oss under en tid framöver.
När taxin parkerat och sällskapet landat på vår garageuppfart, har de cirka 15 meter till vår ytterdörr. En del av köksfönstren är blyinfattade, vilket innebär att vi, genom att stå med rätt vinkel, kan få en första bild av hur barnet ser ut, utan att de som passerar där utanför kan se in.
Det ögonblicket är första gången vi ser barnet överhuvudtaget. Det enda vi vetat, sedan socialtjänsten ringde (oftast något dygn tidigare) och frågat om vi kan ta emot ett barn, är barnets ålder, kön och kanske ytterligare någon detalj. Men det är genom köksfönstret vi ser barnet för första gången.
Hjärtat slår dubbla slag när vi ser barnet och sedan förflyttar oss till hallen och väntar på att dörrklockan ska ringa. Av någon anledning väntar vi alltid några sekunder innan vi öppnar och det sista vi gör är att ge varandra en ”high-five” och lite viskade säga ”Here we go again…”. Vi vet nämligen att i samma ögonblick dörren öppnas, förändras våra liv. Vi kommer då för all framtid tala om tiden före och tiden efter det att det här barnet bodde hos oss.
Och i samma stund jag ser in i barnets ögon för första gången, så blir jag barnets jourhavande pappa. Vi finns där för honom/henne precis så länge socialtjänsten anser att det behövs. Vi kan inte gå in med halva hjärtat, utan måste gå in för detta uppdrag med hela hjärtat. Det är därför det blir som att en del av hjärtat slits ut den dagen barnet flyttar. Inte så konstigt, det har ju bott i våra hjärtan under ett antal veckor, månader och ibland år.
Det som händer när barnet flyttar är att vi går in i en sorgeperiod. En period som ibland är några veckor, men inte sällan blir flera månader. En period när vi ofta undrar varför vi i hela friden utsätter oss för detta. En period när vi ”gör slut med socialtjänsten”. Men det är en period som efter ett tag börjar gå mot sitt slut. När man sörjt färdigt och tycker att livet blivit lite väl bekvämt.
Vi börjar närma oss den tiden nu, efter vår senaste och rekordlånga jourplacering. Något säger mig att vi om några veckor ringer socialtjänsten och säger att vi sörjt färdigt och är redo för ett nytt uppdrag. Vi har ingen aning om när ett nytt barn eventuellt kommer till oss. Om det blir december eller januari. Tidigare eller senare.
Men ett vet vi. När barnet kommer lovar vi varandra, som familj, att också denna gång gå in med hela hjärtat i den nya placeringen.
När ett barn kommer hem till oss är det nästan alltid barnaögon som utstrålar rädsla, skräck, förtvivlan. Vårt mål är att den dagen barnet flyttar från oss ska barnet ha glada ögon. Det är vår belöning. Det är därför vi utsätter oss för detta. Att kunna hjälpa ett barn i taget.
Så. Sannolikt dyker det upp ett (i vanlig ordning långt) inlägg om ett tag igen. Ett inlägg som beskriver hur vi står vid köksfönstret och tittar ut. Då vet du lite mer om vad det innebär och – framförallt – bevekelsegrunderna bakom att vi utsätter oss för detta. Det är, liksom, inte bara ett uppdrag. Det är vår och hela vår familjs livspassion.
Ikväll välkomnar vi ännu en gång den lilla prinsessan hem till oss, hon som var jourplacerad här under drygt två år och som sedan i januari kommer förbi varannan helg, eftersom vi är hennes kontaktfamilj. När ett nytt barn framöver jourplaceras hos oss vet vi att hon, precis som våra fyra barn, kommer göra fantastiska insatser för att det nya barnet ska känna sig hemma här. Och att det barnets ögon ska bli glada igen.
Anonym jourhemspappa