Så idag kom beskedet. De har hittat ett nytt hem och om fyra dagar ska vi berätta för Sara att vi ska sluta vara hennes föräldrar. Jag ska sluta vara mamma. Det är som ett värkande hål i mitt bröst. Jag vet inte hur jag ska orka finnas till de närmsta veckorna. Hon är ju mitt barn i hjärtat. Jag väljer inte bort henne, jag var bara tvungen att välja att fortsätta orka med livet. Jag var tvungen att vara vuxen och fatta ett ansvarsfullt beslut. I två år har jag kämpat varje dag med att få livet att hålla ihop. Dels vardagen med Sara och hennes svårigheter, och dels att försöka på alla möjliga sätt att se till att våra biobarn inte fick betala för stort pris. Jag har analyserat varje detalj och testat allt. Jag har inte kopplat av på två år. Inte en endaste måltid med barnen har jag känt mig ”ledig” och som bara jag. Men ändå har inte dessa vardagsbestyr kring barnen varit den största svårigheten. Det är ändå inte orsaken till varför orken nu är slut. Sara flyttar inte ifrån oss för att vi inte längre orkar vara hennes föräldrar. Tvärt om. Hon flyttas ifrån oss för att ingen inom socialtjänsten har velat och orkat se vår verklighet.
Ingen har velat förstå vad insatsen vi gör krävt av oss. Varje dag och varje minut. Man har berömt oss mycket, verbala ryggdunkningar, men så fort vi sökt stöd, svar, hjälp och tröst så är soc ett luftslott. Man lyssnar och hummar och flosklar sig igenom långa samtal utan att vi fått ett enda hjälpande råd. Klyschor ställs på långa rader utan att någon inom soc ens har vett att skämmas. Man pratar gärna om stress ”Du låter stressad, är du det?”. Jag svarar ”Stressad? Nej, jag är förtvivlad. Jag känner mig otillräcklig och vet inte hur jag ska ge bästa stöd!”. Tystnad. Jag inser direkt att jag varit jobbig när jag tagit så stora känslor i min mun. Den lilla barnskottkärran som är soc klarar bara smågrus. Stress-stenar och rutin-smulor. Äkta känslor är som en 10 kilos stenbumling som får den röda tunna plåten att ge vika. När soc faller igenom och den lilla skottkärran tippar över så är det mitt fel. Jag är obekväm som känner så mycket och inte ”förstår mitt uppdrag”. Men å andra sidan, om jag själv nämner ordet uppdrag så ryggar de tillbaka och undrar varje gång om jag ”ser mitt uppdrag som ett jobb?”. För samtidigt som jag inte ska vara för känslomässigt insyltat i mitt barn så ska jag heller inte själv se barnet som ett uppdrag. Det är socs ekvation, och den går bara ihop om man väver in 55 olika floskler och extrem distans som handläggare. Jag undrar om de ens tycker om barn. Jag undrar om vår familjehemssekreterare ens tycker om människor… Jo, det gör han nog. Han gillar nog de människor som har känslor som stämmer överens med de känslor han förväntar sig och fått lära sig om. Som en kass förälder som ser sina egna känslor som barnets rättesnöre. Om barnet ”känner fel” så är barnet fel. Så är soc mot mig.
”Känner du så som vi tycker att du ska känna så är du rätt, men känner du annorlunda (och utanför ramarna inom socionomboxen) då är du fel. Fel, fel, fel. Då vill vi helst att du förstår det själv och slutar besvära oss. Var inte kladdig i dina känslor, då kan vi tvingas att ta med oss en känsla hem och då blir du ett arbetsmiljöproblem. Så känn rätt bara! Då kan vi vara vänner, käka kanelbullar och prata icke-dokumenterade riktlinjer. Ja, alltså våra böjbara traditioner som formas efter varje situation på det sätt som ger oss minst ansvar.”
Jag minns för ett år sedan när Sara började berätta om sexuella övergrepp. Drömmar som kom om natten. Jag behöll mitt lugn i stunden medan orden satte igång laviner inuti i mig. Jag höll hennes hand tills hon somnat om och lät sen lavinen ta mig. Jag bad om hjälp redan nästa morgon. Jag ringde till alla handläggares telefonsvarare och bad dem återkoppla. Vad ska jag säga till henne? Vad ska jag göra? I efterhand förstår jag att det inte fanns mer jag kunde göra än att lyssna. Vad jag inte kan förstå är hur soc kunde lyssna till mina frågor utan att förstå att jag också behövde stöd. Kanske ett avlastande samtal där jag fick lämna över tyngden till någon annan. Bara bli hörd jag också! Istället kom svaret först en vecka senare, byråkratisk, oempatiskt och torrt. ”Vi gör ingenting när vi misstänker övergrepp som inte längre pågår. Tack. Hej.”. Jag minns min känsla som började redan där och då, -är det meningen att jag ska klara att bära detta ensam? Ska jag och min make hantera det mellan oss. Det tog lång tid innan bilderna jag fick, av min lilla flicka under en vuxen, skäggig man, bleknade. Jag fick leva med dem varje dag under en lång period utan att någon erbjöd sig att lyssna till mig. Det är inte heller något man pratar med sina vänner om. Man orsakar bara andra ångest och sorg. Som en pest sprider sig ett trauma.
Det fanns en riktlinje för det med. En papperslös riktlinje till. Jag som själv jobbat som tjänsteman vid fem olika myndigheter under 11 år har aldrig någonsin stött på en endaste sådan riktlinje, men på soc finns det hundratals. Visst är det märkligt…
Den enda glädjen i tillvaron nu är att soc snart är ute ur våra liv. Resten är bara mörker och förlust. Vår flicka som skulle vara med oss för alltid reser ifrån oss om två veckor. Livet blir aldrig mer detsamma för någon av oss. Jag kommer att sakna henne i resten av mitt liv.