Jag minns första gången jag ringde vår familjehemssekreterare och bad om avlastning. Jag hade stängt in mig i tvättstugan en stund och försökte hitta en lösning. Jag höll på att drunkna i känslan av att inte mäkta med, att inte räcka till. Sara hade varit hos oss i fem månader, men redan efter ett par dagar hade vi förstått att hon inte bara var ”blyg och försiktig” som det sagts när vi matchades. Nu vet vi att hon var svårt traumatiserad med en desorganiserad anknytningsstörning, då kände vi bara att vi inte kunde andas fritt en endaste minut på dygnet. Hon mådde så himla dåligt och var så skör. Jag kände att jag inte räckte till för mina pojkar. Min yngste son, Edvin, var 1.5 år, och jag hade aldrig händer och armar lediga åt honom.
Situationen hade precis blivit än mer akut då soc beslutat att Sara skulle ha umgänge med jourhemmet hon levt i i 18 månader. Ett jourhem som inte var utrett, hon bara hamnade där mitt i flyktingkrisen 2015 då soc tappade kontrollen. Sara och tre av hennes syskon, hamnade i en trea i en storstad, i en familj med två biologiska barn. Under de 18 månaderna har soc berättat för oss att man flera gånger kände att jourhemmet inte var bra, man kände att man borde göra något, men sen blev det inte av. Det hela slutade med att man efter 1.5 år gick in med polis och bar ut henne. Två timmar senare stod hon i vår hall.
Så avslutades den olagligt långa jourhemsplaceringen, 4.5 gånger längre än de fyra månader som är maximalt tillåtet för ett barn att vara jourplacerad. Men fyra månader senare hade hon ännu mardrömmar om att jourhemmet skulle komma och ta henne ifrån oss. Så soc bestämde att Sara behövde få säga hejdå till dem och ordnade ett umgänge. Det gick inte bra. Så snart jourhemsföräldrarna kom in i lokalen och Sara hörde deras röster sa hon ”Jag vill sitta hos dig, mamma.” och så kröp hon in i min famn, stoppade ett finger i munnen och försvann in i sig själv. Därefter hade hon den längsta disassociationen som vi varit med om. Under ca en kvart kunde vi inte nå henne alls. När jag efteråt tog upp detta med soc menade de att hon bara varit ”obekväm och lite blyg”. Jag kände hur de raserade mitt förtroende bit för bit. De skulle ju vara experterna, de skulle ta hand om oss och Sara. De skulle ansvara för umgänget. Men de bedömde hennes enorma lidande återigen som blyghet.
Efter umgänget var Sara otroligt ledsen och liten i sex veckor. Hon var räddare än tidigare och började minnas fler och fler trauman. Dessutom förknippade hon nu soc med jourhemmet och efter varje hembesök var hon helt ifrån sig i flera dagar. Soc trodde oss inte. De sa att vi överdrev och ifrågasatte oss därför. Vår familjehemssekreterare menade att vi försökte få henne utbytt. Men allt vi ville var att få ett drägligt liv för oss och Sara. Så jag ringde i desperation och bad om avlastning. Jag fick svar direkt. Nej.
Vi kämpade på en månad till men märkte ingen bättring. Vi var låsta till hemmet, Sara var rädd för allt utanför skolgården och hemmet. Hon hade två trygga zoner, för henne var resten ännu krig och katastrof. Vi levde vårt liv oerhört inrutat för att hon skulle orka vara kvar i verkligheten. Det hade gått sex månader utan någon paus, vi var känslomässigt utmattade. Jag ringde igen och bad om avlastning. Återigen fick jag ett Nej. Utan förklaring
Därefter kom jullovet och vi kunde stabilisera hennes mående när inte skolan, med de utflykter och utmaningar det innebar, belastade henne. Men min äldsta son Vincent, som då var fem år, var ledsen och avundsjuk. Han var säker på att jag älskade Sara mest och kände sig utkonkurrerad. Det blev en ond cirkel eftersom Sara blev sämre om jag prioriterade pojkarna och då fick jag ändå mindre tid till dem. Mitt hjärta satt som i ett skruvstäd. Den julen fick jag dubbelsidig lunginflammation. I januari kom soc på hembesök, jag var ännu sjuk och fick hostattacker av att prata. Vi hade fått en ny barnsekreterare som efter besöket skickade sms med lovord om hur väl Sara kommit in i familjen, hur fint vi tog hand om henne och hur hon kunde se hur kärleksfullt samspelet var. Vi bad om avlastning igen. Vi ville bara få några timmar varje månad för att vara helt själva med pojkarna, kanske åka till badhuset. Svaret blev igen ett rungande nej.
Men den gången blev familjehemssekreteraren trött på oss. Gode mannen ringde oss ett par dagar senare och berättade att soc kallat till ett möte och föreslagit att Sara skulle flyttas ifrån oss eftersom ”Familjehemsmamman var så trött vid det senaste hembesöket”. Det var då vi förstod att livet inte skulle bli detsamma igen. Det skulle inte bli några badhusbesök med pojkarna eller finnas någon möjlighet att vara en vanlig familj då och då. Framförallt fanns det inget stöd att hämta hos socialtjänsten.
Vem beslutar om det finns behov av avlastning?
Socialtjänstlagen (6 kap, 7 §) anger att socialtjänsten är skyldiga att ge familjehem det stöd och hjälp som behövs för att familjehemsvården ska vara möjlig. Familjehemmet ska bland annat få utbildning och handledning.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ansvarar för rekommendationer, kring bland annat familjehemsvård, till landets socialtjänster. I SKL:s cirkulär kan vi läsa följande:
”Det placerade barnet kan ha stort behov av tillsyn och vård till följd av t.ex. funktionsnedsättning, sjukdom eller beteendestörningar. Detta kan medföra att familjehemmet behöver avlastning, vilket t.o.m. kan vara en förutsättning för att familjehemsvården ska kunna genomföras. Den placerande socialnämnden ansvarar för att familjehemmet får det stöd och den hjälp som behövs, vilket framgår av 6 kap. 7 § SoL. I första hand kan avlastning ske genom att barnet får plats i förskola eller inom skolbarnsomsorgen. Avlastningen kan även ske genom att en person kommer till familjehemmet och tar hand om barnet i den omfattning som behövs i det enskilda fallet. I vissa fall är det lämpligare att avlastning sker genom att barnet vistas på annan plats t.ex. i en annan familj (kontaktfamilj). Vilken typ av avlastning som ska väljas och omfattningen bedöms efter omständigheterna i det enskilda fallet.”
Vi har hand om ett barn som är komplext traumatiserad med disassociativa symtom. Denna diagnos är svår att förklara kortfattat eftersom det ger många symtom och svåra uttryck. Hon har en desorganiserad anknytningsstörning, vilket innebär att hon inte har det normala känslomönstret och har svårt för att förstå känslor, känna tillit och knyta an till oss. Hon har återkommande perioder med svår ångest kring mat och matsituationer, vilket orsakats av den svält hon utsatts för. Hon har nu ett språk och kan göra sig förstådd, men det hade hon inte då. Men enligt vår socialtjänst hade vi ingen rätt till avlastning. De har placerat barnet hos oss, och vi har tre biologiska barn varav två är små.
Är det rimligt att socialtjänsten, som ska bekosta en eventuell avlastning, är de som bestämmer om behovet finns?
Vi känner att vi sålt vår själ till djävulen. Vi har gett upp möjligheten att leva ett normalt familjeliv. Våra biobarn lever med en ny syster som är sjuk och behöver särskild omsorg. Allas liv måste anpassas efter hennes mående och förmåga. Om vi ska ta tillbaka vårt liv måste vi överge det barn som vi, med stor kärlek och envishet, vårdat tillbaka till livet. Det vill vi inte. Det enda vi vill är att någon gång i månaden få några timmar till våra biobarn.
Vi vill bara åka till badhuset. Är det verkligen orimligt?