När stödet uteblir – familjehemmens vittnesmål om ett system i kris

Familjehem utgör en av socialtjänstens mest centrala resurser för att skydda och ge stabilitet åt barn som inte kan bo kvar hos sina föräldrar. Samtidigt vittnar allt fler familjehem om en verklighet präglad av bristande stöd, kränkande bemötande och ett rättsosäkert beroendeförhållande till socialtjänsten. De samlade berättelserna vi tagit del av, sammanfattade från anonyma familjehem med varierande erfarenhet och bakgrund, pekar inte på enstaka missförhållanden – utan på strukturella problem.

”Vi gjorde allt – ändå blev vi ifrågasatta”

Flera familjehem beskriver hur de under lång tid har burit placeringar med mycket stora omsorgsbehov. Hela familjer har anpassat sina liv, arbetat nära utmattning och levt med konstant beredskap för att barnet ska få det så bra som möjligt. När familjehemmen till slut signalerat att situationen inte längre var hållbar – ofta efter lång tids försök att få stöd – möttes de inte av förståelse, utan av misstro.

I stället för handledning och avlastning beskriver familjehemmen att de ifrågasattes i sina känslor, bemöttes med kränkande kommentarer och ibland anklagades för att svika barnet. Detta trots att de enligt lag förväntas uppmärksamma när ett uppdrag inte längre kan genomföras på ett rättssäkert sätt.

Socialtjänstens ansvar gentemot familjehem

Enligt 6 kap. 7 § socialtjänstlagen (SoL) är socialnämnden skyldig att ge familjehem det stöd, den handledning och den utbildning som behövs för att uppdraget ska kunna genomföras. Skyldigheten är inte villkorad av att placeringen ”fungerar”, utan gäller under hela uppdragstiden – särskilt i kris.

Vidare ska handläggning ske i enlighet med förvaltningslagens (FL) grundprinciper, där saklighet, objektivitet och respekt för den enskildes värdighet är centrala (5 § FL). JO har i flera beslut betonat att socialtjänsten har ett särskilt ansvar att bemöta både familjehem och andra uppdragstagare professionellt, även i konfliktfyllda situationer.

Att ifrågasätta eller moralisera över ett familjehems känslor, eller att reducera deras signaler om ohållbarhet till ”bristande engagemang”, strider mot dessa principer.

När barnet hamnar i kläm

Ett återkommande tema i vittnesmålen är situationer där socialtjänsten inte har förmått eller velat sätta tydliga gränser gentemot biologiska föräldrar, trots att umgängen varit skadliga för barnet och för placeringen. Familjehem beskriver hur de lämnats ensamma att hantera barnets utagerande beteende, samtidigt som barnsekreteraren inte ingripit.

Här aktualiseras barnets bästa enligt 1 kap. 2 § SoL och artikel 3 i barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag. Socialtjänsten har ett aktivt ansvar att säkerställa att umgänge sker på ett sätt som är tryggt och utvecklande för barnet – inte bara formellt korrekt.

Tystnadskultur och rädsla för repressalier

Flera familjehem vittnar om en utbredd rädsla för att framföra kritik. De beskriver hur familjehem som ”kräver för mycket” eller påtalar brister snabbt kan betraktas som besvärliga eller anses ha samarbetssvårigheter. Konsekvenserna kan bli uteblivet stöd, sämre referenser eller i praktiken ett avslutat uppdrag.

Detta skapar ett allvarligt beroendeförhållande som riskerar att stå i konflikt med rättssäkerhetsprincipen och med socialtjänstens skyldighet att ta emot och hantera synpunkter och klagomål. JO har vid upprepade tillfällen kritiserat kommuner för bristande klagomålshantering och för att kritik bemöts defensivt i stället för sakligt.

Familjehem som lämnar – och ett system som blöder

Många av de familjehem som vittnar här har valt att avsluta sina uppdrag helt. Inte för att viljan att hjälpa barn saknas, utan för att priset blivit för högt. Familjer beskriver hur de blivit psykiskt nedbrutna, hur relationer tagit skada och hur de till slut behövt välja sin egen överlevnad.

Att erfarna familjehem lämnar är inte bara en personlig tragedi – det är ett samhällsproblem. Socialstyrelsen har i flera rapporter pekat på svårigheter att rekrytera och behålla familjehem, samtidigt som behoven ökar. När familjehem systematiskt upplever bristande stöd och respekt riskerar hela vårdkedjan att försvagas.

Ett behov av politiskt och strukturellt ansvar

Vittnesmålen väcker en grundläggande fråga: hur kan ett system som är satt att skydda barn samtidigt bryta ned de familjer som bär ansvaret i vardagen? Det kan inte vara rimligt att så många familjehem, oberoende av varandra, beskriver liknande erfarenheter – och att dessa samtidigt avfärdas som enskilda missnöjen.

Det finns ett tydligt behov av:

• stärkt tillsyn av socialtjänstens arbete gentemot familjehem

• tydligare nationella riktlinjer för stöd, handledning och krishantering

• en kulturförändring där kritik ses som en del av kvalitetsutveckling, inte som ett hot

Barnets bästa kan aldrig uppnås i ett system där de vuxna runt barnet inte får förutsättningar att orka.

Bild: Pexels.com