Omkostnadsersättning till familjehem – inte en fråga om godtycklighet utan om avtal och behov

I diskussionen om familjehemmens villkor beskrivs omkostnadsersättningen ofta som något som kommunen ”beviljar”, ”ger” eller ”tillåter” eller något som familjehemmet ”får”. Detta språkbruk bidrar till en missvisande och problematisk bild: att familjehemmen skulle vara beroende av uppdragsgivarens godtycke. Så är det inte – och ska heller inte vara.

Omkostnadsersättning till familjehem regleras inte i lag och är inte ett ensidigt beslut från kommunen eller konsulentföretaget. Den fastställs genom ett civilrättsligt avtal mellan två jämbördiga parter, där ersättningens nivå ska spegla familjehemmets faktiska kostnader och det enskilda barnets individuella behov. Den rättsliga grunden är svensk avtalsrätt, i första hand Avtalslagen (1915:218).

När ersättningsfrågan framställs som om den vore beroende av vad uppdragsgivaren ”tycker”, snarare än vad parterna kommer överens om, förskjuts maktbalansen på ett sätt som saknar rättsligt stöd. Familjehem är inte underställda kommunen i avtalsrättslig mening. De är uppdragstagare som frivilligt ingår ett avtal – och har därmed både rätt och ansvar att förhandla villkoren.

Ett återkommande inslag i denna missuppfattning är hänvisningen till SKR:s rekommendationer om omkostnadsersättning. Dessa används i praktiken ofta som ett tak eller som ett facit. Men det måste sägas tydligt: SKR:s rekommendationer är just rekommendationer. De är varken lag, myndighetsbeslut eller rättskälla. De är framtagna av en intresseorganisation för dess medlemmar – kommunerna – och saknar bindande verkan för familjehem.

Att hänvisa till SKR:s nivåer som om de vore normativa bidrar till en upplevelse av godtycklighet: att ersättningen avgörs av interna riktlinjer snarare än av barnets faktiska behov och familjehemmets verkliga kostnader. Det strider mot grundläggande principer om individuell behovsbedömning inom socialtjänsten.

Det är viktigt att skilja detta från Skatteverkets rättsliga vägledning, som ibland åberopas i samma andetag. Skatteverkets ställningstaganden rör den skattemässiga behandlingen av omkostnadsersättning – inte hur ersättningen ska bestämmas i avtalet. Vägledningen kan vara relevant för att avgöra vad som är skattefritt eller avdragsgillt, men den begränsar inte parternas möjlighet att avtala om högre ersättning när barnets behov kräver det.

Och just detta är centralt: barnets individuella behov kan – och ska ibland – motivera en omkostnadsersättning som överstiger SKR:s rekommenderade högsta nivåer. I sådana fall krävs att kommunen har gjort en tydlig behovsbedömning, fattat beslut om insatsen och dokumenterat detta i barnakten. Det är inte ett uttryck för godtycke, utan för professionell handläggning och rättssäkerhet.

Slutligen behöver även språket kring ersättning förändras. Som familjehem ”får” man inte arvode eller omkostnadsersättning i betydelsen att någon ensidigt tilldelar något. Ersättningen är alltid resultatet av en överenskommelse i ett avtal. Att beskriva det på annat sätt riskerar att underminera familjehemmens ställning, professionalitet och möjlighet att ta ansvar för uppdragets faktiska kostnader.

Om familjehem i praktiken upplever ersättningsfrågan som godtycklig är det inte för att regelverket kräver det – utan för att avtalslogiken alltför ofta ersätts av administrativa tolkningar och schabloner. Det är hög tid att återföra frågan dit den hör hemma: till avtalet, behovsbedömningen och principen om jämbördighet mellan parterna.

Det bör också tydliggöras att familjehemsuppdraget inte är en form av välgörenhet, och än mindre en verksamhet som kan jämföras med historiska barnauktioner där barn placerades hos den som accepterade lägst ersättning. Ett sådant synsätt är både rättsosäkert och djupt ovärdigt.

Familjehem fullgör ett komplext, kvalificerat och dygnet-runt-pågående uppdrag som omfattar omsorg, struktur, relationsarbete, samverkan med myndigheter, vårdgivare och skola, dokumentation samt ett långtgående ansvar för barnets trygghet, utveckling och rättssäkerhet. Uppdraget innebär ofta betydande praktiska, ekonomiska och emotionella åtaganden som inte kan reduceras till schabloner eller kostnadsminimering.

Att behandla ersättningsfrågan som ett område för prispress eller ”lägsta accepterade nivå” riskerar att förvandla barnets behov till en budgetpost och familjehemmet till en utförare utan förhandlingsutrymme. Det strider mot både barnets bästa och grundläggande principer om avtalsfrihet och professionalitet.

Ett fungerande familjehemsvårdssystem förutsätter därför att ersättning ses som en förutsättning för uppdragets kvalitet och långsiktighet, inte som en nåd, ett privilegium eller ett uttryck för välvilja. Barn ska inte placeras där det är billigast, utan där förutsättningarna att möta deras behov är bäst.