Utredningen som var ett luftslott

Så en dag, efter två och en halv månad, kom utredningen vi begärt ut. Med rekommenderad post dessutom. Så bra att socialtjänsten nu har ett delgivningskvitto som visar hur lång tid de tog på sig att vara skyndsamma.

Jag var beredd på att bli förvånad, men när jag öppnade kuvertet visste jag ändå inte vad som väntade mig. Plötsligt fanns svaret där, redan på första sidan. Som en blinkade neonskylt framför mina ögon fanns förklaringen till sammanbrottet, redan i rubriken. I rubriken fanns också förklaringen till varför barnsekreteraren inte ville att vi skulle läsa utredningen.

Vi började be om avlastning redan ett halvår efter att Sara kommit till oss, ett par månader innan hon diagnosticerades. Vi fick nej direkt, muntligt och lagom luddigt. Även efter diagnosen fortsatte man att säga nej, utan att utreda eller ställa frågor. Ett år efter vår första begäran, det vill säga i höstas, verkade socialtjänsten äntligen förstå att vi var i akut behov av stöd och återhämtning. Vi trodde att de förstod. I december meddelade de att man startade upp en utredning om ”Behov av avlastning”. Barnsekreteraren sade att vårt behov skulle utredas och i samma utredning skulle man undersöka hur avlastning skulle kunna lösas på bästa sätt för Sara. Därför var det barnsekreteraren, inte familjehemssekreteraren, som skulle genomföra utredningen. Det verkade logiskt. Vi började kunna se en framtid igen. En möjlighet att orka på lång sikt och en chans att ge våra biobarn den uppmärksamhet och det stöd de behövde.

I fyra månader pågick utredningen. Vi tilläts vara i tron om att våra behov utreddes. Vi invaggades i en förhoppning om att få hjälp. Vi fortsatte att kämpa med allt vad vi hade, som under den där sista kilometern när man springer milen… Men utredningen handlade inte ens om oss. Man utredde inte våra behov av stöd. Allt var ett luftslott. En rökridå, en chimär.

HAR SARA BEHOV AV EN KONTAKTFAMILJ? Är rubriken på utredningen.

Det finns inte ord för vad jag kände när jag läste de orden. Mitt inre bara skrek NEEEEJ!!! Delvis som svar på den idiotiska frågeställningen, men också som respons på att ha blivit så lurad. Igen. Även nu, när jag sitter här, med er som sällskap, och bara vill förklara så har jag svårt för att hitta orden.

Självklart hade Sara inget behov av en kontaktfamilj!! Det behövdes knappast utredas i fyra månader. Självklart var en kontaktfamilj en nödlösning som skulle behöva anpassas, fasas in, smörjas upp och göras till något positivt för henne. Allt för att vi skulle orka fortsätta vara den allra bästa mamman och pappan vi kunde vara.

Självklart kommer barnsekreteraren också fram till att Sara inte behövde en kontaktfamilj, utan att det var bäst för henne att vara hos oss istället. Alltid. Det står att Sara ser oss som sin familj, mig som mamma och min make som pappa, och våra biobarn som syskon, och att det därför blir märkligt för henne att vara ifrån oss. Som om att hon då inte skulle tillhöra familjen…

Är det inte ironiskt? Sara har fått lämna oss. Vi har förlorat henne. För henne är mamma och pappa borta för alltid och hennes värld har kollapsat. Varför? Jo, för att socialtjänsten underlät att utreda våra behov. Underlät att ge oss det stöd och den hjälp som socialtjänstlagen kräver av socialtjänsten.

Barnsekreteraren skriver i utredningen att vi flaggat för att vi inte kommer att orka, men hon gör ingen riskanalys. Hon kommunicerar inte sitt beslut innan hon avslutar utredningen. Hon vet om att vi inte orkar utan avlastning ändå avslutar hon utredningen med att det är bäst för Sara att alltid vara hos oss, och att det därför inte är möjligt att ge oss avlastning. Som om den möjligheten ens fanns… trots att vi upprepat talat om att det inte var ett alternativ. Som om hon inte lyssnat till oss.

Det står också i utredningen att vi älskar Sara och att vi inte vill säga upp familjehemavtalet eftersom vi ser henne som vårt eget barn. Där någonstans fylls jag med skuld, avsmak och innerlig förtvivlan. Jag sålde ut oss och henne. Det är jag som försökt vädja till socialtjänsten, genom att förklara hur vi känner. Nu står det svart på vitt där i utredningen, våra känslor för Sara blev socialtjänstens gisslan. De behövde inte ge oss stöd, för vi älskade henne och ämnade att ta hand om henne för alltid. Så landar orden i mig. Jag skulle aldrig berättat för dem att vi älskar henne. Så ekar tankarna i mig.

Jag förstår inte!! Jag förstår det verkligen inte. Om barnsekreteraren mot alla odds själv inte förstod konsekvensen av sitt beslut, borde då inte hennes chef som undertecknade beslutet förstå det? Jag gillade barnsekreteraren. Jag tror att hon i grunden en schysst människa som verkligen är intresserad av barn och av sitt yrke. Jag har haft tilltro till henne. Hur kunde hon?!

Barnsekreteraren kom fram till i sin utredning att Sara kan vara hos sin särskilt förordnad vårdnadshavare då och då för att avlasta oss, eftersom vi ju uppenbarligen behöver återhämtning. Av utredningen framgår också att vårdnadshavaren har sagt nej till detta inledningsvis, men att hon sedan ändrat sig och kan ta emot Sara. Till saken hör att vårdnadshavaren är en kvinna som engagerat sig oerhört i Sara. På samma sätt som hon engagerar sig i alla sina ”skyddslingar”. Hon har ett stort hjärta och har velat väl. Hon har tillfrågats flera gånger om hon kan avlasta oss, men i detta har hon vacklat. Till oss har hon sagt att småbarnsåren är förbi och att hon inte känner sig bekväm med att ta hand om ett litet barn i den omfattningen (24 h var tredje helg). Hon har också jobbat mycket. Hon har varken velat eller kunnat avlasta oss på det sätt vi hade behövt. Därför har vi också sagt under utredningen att vi behöver en kontaktfamilj som är på uppdrag av socialtjänsten. En kontrakterad kontaktfamilj. Vi behöver kontinuitet och förutsägbarhet. Vi behöver att Sara övernattar en natt var tredje helg. Vi behöver INTE hamna i tacksamhetsskuld till vårdnadshavaren, som skulle ”ställa upp” på sin fritid och trots att hon inte var bekväm med det. Detta var vi tydliga med.

Till sist blir hon alltså tvungen. Det är vad som händer bakom våra ryggar, i utredningens slutskede. Socialtjänsten tillfrågar vårdnadshavaren igen, sannolikt med resultatet av utredningen -att vi inte kommer att få avlastning. Med insikten om att vi kommer säga upp avtalet så väljer hon att ge upp och säga ja till att ta hand om Sara då och då, med förhoppning om att Sara då ska kunna stanna hos oss.

Det är detta jag också meddelas muntligt i telefon i April. -Ni får ingen avlastning, men vårdnadshavaren har gått med på att ha hand om Sara då och då för att ni ska kunna återhämta er. Det är också det som briserar som en bomb i mig. Jag kan inte förstå hur de två, både barnsekreteraren och vårdnadshavaren, som är vettiga, empatiska människor och mödrar, inte kan förstå att ingen mamma kan känna sig trygg i att någon passar ens barn för att de är ”så illa tvungna”. Jag kunde inte lämna över Sara till en person som upprepat sagt att hon inte orkar och som tydligt och rakt sagt nej. Det finns ingen vettig förälder som låter sitt barn passas av någon som har blivit övertalad och till sist låter sig utnyttjas. Den lösningen var inget alternativ.

Mitt sista samtal med barnsekreteraren blev det då hon meddelade sitt beslut. Jag sa att vi skulle säga upp avtalet. Hon svarade ”Nej, det ska vi inte prata om nu. Om ni fortfarande är trötta till hösten så kan jag öppna upp utredningen igen”, varpå jag ville lägga mig ner och dö. Jag frågade henne där och då ”Är det så att det inte finns någon kontaktfamilj att tillgå? Är det därför du ger avslag?”. Hon svarade ”Det finns ingen kontaktfamilj som passar Saras behov. Om jag skulle ge bifall till er begäran om avlastning så skulle jag behöva, inom en ganska kort tid, ordna en lämplig kontaktfamilj. Och det kan jag inte.”

Under några korta sekunder fick jag höra sanningen. Just i den stunden tyckte jag synd om henne, att hon kanske kände sig tvungen att ändra riktningen och rubriken i en utredning för att mörka den egentliga orsaken. Att det varken fanns ekonomi, resurser eller engagemang nog att ge oss avlastning. Men samtidigt vet jag att hon inte hade behövt göra det. Vi gör alla val, både som privatpersoner och offentliga tjänstemän. Man väljer ofta mellan att vara bekväm och duktig eller att vara besvärlig och korrekt. Att fatta rätt beslut inom en myndighet med en stram budget är ofta att vara besvärlig. Been there, done that. Man kan också som tjänsteman skriva ut i ett beslut att man inte delar myndighetens bedömning, om man känner att beslutet inte följer lagen eller etiken man ska rätta sig efter, det har man rätt till.

Så egentligen var det inte synd om barnsekreteraren. Hon visste säkerligen vad hon gjorde och gjorde valet att vara smidig och lojal mot sin arbetsgivare. Sannolikt visste hon också att hon lade den sista stenen på vår börda. I telefonen hörde hon hur allt rasade. Hon kan inte ha missat hur hennes besked fick oss att gå sönder. Vi har inspelat samtalet när min make, ett par dagar senare, ringer till henne gråtandes och förklarar hur det känns att tvingas sluta vara Saras pappa. Vi har också ett mejl där hon uppger att hon uppfattade samtalen med oss som att ”vi tog emot beskedet väl och var tillfreds med det”… Så nej, det är inte synd om henne. Det är inte synd om bekväma tjänstemän som är beredda att tumma både på sanningen och etiken för att inte hamna på kant med chefer. Det är synd om dem som drabbas av deras beslut och agerande. Det är synd om Sara.

Det är beklagligt, sorgligt och oerhört alarmerande att en barnsekreterare kan skriva under ett beslut som hon vet kommer få ett barns liv att kollapsa, samtidigt som hon låter ett kärleksfullt familjehem tro att de äntligen ska få hjälp och stöd som de behöver. Frågar ni henne kommer hon säkert säga att hon fattade beslutet med ”barnets bästa i centrum”. BBIC- en subjektiv brasklapp som används för att dölja brister inom den egna verksamheten. Det som är bäst och billigast för myndigheten kan alltid bli barnets bästa, bara man hittar rätt vinkling. Men det kräver att man låter bli att se och att höra, och struntar i att berätta.

3 Responses

  • Detta är en ren jä#$a skandal. Jag är i chock…. När man trodde att nu kan det inte bli värre.

  • Jag fattar inte hur inkompetensen kan få tillåtelse att vara så ofattbar hög hos vissa socialtjänster?

    Helt galet.

  • Detta MÅSTE uppmärksammas. Det kommer att bli en nationell skandal!
    För ni är ju inte de enda som upplevt detta. Jag har sett det på nära håll. Gör alla kommuner så här?!
    Kan ingen på soc. inse att både barn och familj behöver hjälp INNAN det drabbar barnen?!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *