God Jul?

Öppet brev till socialnämnden i X kommun:

Vi har under de senaste tjugo åren haft uppdrag som jourhem, familjehem och så kallat kraftigt förstärkt familjehem. Åtminstone de sista åtta åren har vi haft så pass krävande uppdrag att en av oss, eller bägge, har varit hemma på heltid.

Det som kallas för att vara kraftigt förstärkt familjehem innebär alltså att minst en vuxen finns hemma på heltid. Uppdraget är av den arten att ett vanligt familjehem inte räcker till. Till uppdraget kopplas en familjehemshandläggare, som stöttar familjehemmet. Så har vi alltså jobbat de senaste åren. Alltid en av oss hemma, oftast jag. Det har inneburit att jag har levt och andats och löst problem med våra placeringar dygnet runt.

Vi har haft rymningar, bränder, stölder, inbrott, droger, missbruk, kriminalitet och prostitution i vårt hem. De placerade har rymt, tagit återfall, sålt trosor och filmer på nätet, slagits, haft droger, sålt sex, ljugit, stulit, druckit alkohol, haft tabletter, droger och hasch i vårt hem. De har haft diagnoser, delirium, varit påverkade och tänt av i vårt hem.

De har skurit sig, ljugit, skrikit, varit deprimerade, haft panikångestattacker och planerat självmord – i vårt hem. Jag har tröstat, hämtat, kört dem till psyk och akut, vi har röntgat och plåstrat om och pratat med oroliga anhöriga. Vi har fixat skolan, ungdomsmottagningen, vi har botat skabb, löss, klamydia, herpes och utsatt oss för diverse olika smittor som hepatit och värre.

De har manipulerat oss, ljugit för oss, hatat oss och hotat oss med kniv. Vi har ändå stått kvar, gett trygghet och lösningar på problem, vi har fixat i det oändliga, dygnet runt och ständigt pågående. Vi har löst konflikter och skyddat så gott vi kunnat. Därtill har vi lagat god mat, försett dem med fickpengar och fritidsintressen, skjutsat och hämtat dygnet runt och dessutom också försökt leva ett hyfsat normalt familjeliv med våra egna biologiska barn i olika åldrar.

Nu är det slut med det. Vi har sagt upp oss. Det kommer inte ur tomma intet. Vi har haft två placeringar sedan en tid, varav en som som håller oss vaken på nätterna, är extremt farlig och påhittig. Jag har personligen känt blodsmak av stress dygnet runt i flera månader. Jag har kämpat och kämpat. Jag har bett om hjälp så många gånger, avlastning eller annat, men fallit genom stolarna hos socialtjänstens handläggare och grupper varje gång. Till det finns olika orsaker men poängen med mitt brev är att ni måste börja lyssna på era familjehem.

Nu när vi har sagt upp oss har vi fått så mycket skit – av anhöriga, av placeringar och blev uppsagda utan uppsägningstid, eftersom det inte fanns annat än ett ”tillfälligt avtal”.

Jag har hamnat i ett läge av PTSD med sömnlösa nätter, och somnar jag drömmer jag mardrömmar som spelar upp min frustration i olika former. Min man jobbar och jag måste söka jobb. Det finns inget skyddsnät, och dessutom står vi här med placeringarnas hästar som ska födas och tas hand om dygnet runt till en kostnad som inte täcks av någon annan än oss under uppsägningstiden på deras avtal.

Så tusen tack för samarbetet dessa år. Vi har lyft frågor om avtal under perioder men aldrig fått någon återhämtningstid. Gör något åt saken, kommunen. Det här känns fruktansvärt att skriva och jag kommer gärna och berättar om mina erfarenheter om ni orkar lyssna.

Fick ett julkort från er idag.”Tack för att ni gör ett bra jobb!”. Tack själva. God jul och god fortsättning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *