Därför måste du lämna mig

Vi grät tillsammans, jag och Sara, när allt var sagt. Hon låg över mig i soffan med huvudet mot mitt bröst. Vi hade båda gråa tröjor på oss, ljusa och melerade. Det var som att det inte fanns någon gräns mellan var jag började och hon slutade. Mina tårar suddade ut gränserna. Det enda som syntes där mitt emellan oss var en stor mörk fläck som växte och växte av hennes tårar.

I två år har jag kämpat för att ta bort hennes sorger och fylla henne med glädje och kärlek. Ibland har det känns enkelt och ibland så otroligt tungt. Ofta har hon varit en brunn utan botten, hur mycket jag än gett har jag känt mig otillräcklig. Ändå har jag fortsatt. Att göra detta mot henne och ta ifrån henne allt är outhärdligt.

Jag har inte berättat för er vad det var som knuffade oss över gränsen till det som socialen kallar ett sammanbrott. Det är en märklig term… sammanbrott. Det låter som något som händer av sig själv, något som bara faller ihop av sin egen tyngd. Jag skulle vilja kalla det för en undergång. En familj som dukar under. Det är precis så det känns. Vi bryter inte ihop, vi har brutits ner och gått under. Jag kan fortfarande inte begripa att det är en myndighet som gjort detta mot oss, jag som själv arbetat med myndighetsutövning i 11 år. Jag har arbetat på kommuner, Länsstyrelser och på ett statligt verk. Jag trodde aldrig en kommun kunde komma undan med den typen av maktmissbruk som vi utsatts för under två år. När jag orkar skriva mer så ska jag berätta allt för er. Men jag undrar om ni kommer att tro mig. Det mesta har vi som tur är spelat in med våra telefoner, och alla mejl är sparade, så vi kan bevisa det om jag någon gång får möjligheten att låta dem granskas.

Det som hände nu var att vi i 1,5 år bett om avlastning eftersom Saras svåra diagnos, komplext traumatiserad, gjort att vi inte kunnat leva ett normalt liv. I två år har varje dag varit inrutad i exakt samma mönster för att hålla henne trygg och välfungerande. Varje avsteg från rutinerna har lett till oro. Ju större avsteg och förändring desto sämre mående. Det hon är känsligast för är att mattider ändrats eller om vad vi äter de olika målen avvikit från det normala. Besök i hemmet har också ofta lett till ett mycket sämre mående. När hon inte mår bra får hon ångest och blir mycket ledsen. Det första året stängde hon också ofta av helt och försvann bort, som om att hon sov med öppna ögon. När vi sedan fick henne att komma tillbaka till verkligheten mådde hon alltid väldigt dåligt med smärta i kroppen (främst i benen), förtvivlad gråt och ett fortsatt avskärmat tillstånd där hon är svår att nå fram till. Ofta föregås det avstängda av att hon blir hyperaktiv och kan upplevas väldigt glad för dem som inte känner henne. Hennes röst går upp i ett högre tonläge och hon tjuter, dansar och springer runt. Det enda som jag kan likna det med är ett barn på julafton. Samtidigt förändras hennes personlighet och hon går ner i ålder och blir helt annorlunda som person. Ofta pratar hon om kiss och bajs. Det är då vi vet att det är illa. Sedan i höstas har vi kunnat börja göra lite utflykter tillsammans och leva mer normalt. Traumavården har sagt att vi ska leva helt normalt numer, men det är svårt då det ändå finns ett pris hon får betala och som då också belastar oss.

Ett normalt liv innebär att man kan komma hem lite sent och att det blir middag 18.30 istället för 17.30. Vanliga barn klarar det, särskilt om man ätit ett rejält mellanmål på utflykten. Sara blir förtvivlad och börjar gråta när maten är sen även om hon kan se att maten är på spisen. Det är som en stor sorg hinner ifatt henne varje gång maten inte finns där exakt när hon förväntar sig den. Sedan är hon ledsen hela måltiden. Det första året fick jag mata henne i famnen när det hände. Besök kan framkalla samma reaktioner. Det har också varit svårt för oss att ha gäster eftersom Sara behöver gå och lägga sig exakt samma tid varje kväll, 19.30. Hon kan klara sig till 20.00 men då brukar hon bli ledsen. På högtider har hon senaste halvåret klarat av att vara uppe senare men har då mått mycket sämre i flera dagar. Innan dess blev hon förtvivlad på samma sätt som om maten var sen om klockan blev över 19.30. Vi har inte kunnat besöka nya platser och hitta på saker som vanliga familjer gör. Inte träffat våra vänner på två år.

Vi behövde avlastning. I höstas fick vi beskedet att vi skulle medges 24 timmar var tredje helg och en vecka om året för semesterresa, eftersom socialtjänsten tyckte att våra vanliga charterresor med Ving var för dyra. Vi var så glada. Jag och maken firade samma kväll med smörgåstårta och vitt vin och satt länge och pratade om allt vi kunde göra med barnen detta dygn då vi skulle få lov att vara ”vanliga”. Det låter kanske konstigt men vi drömde om att åka till badhuset, åka skridskor, gå på bio, helt vanliga aktiviteter. Att bjuda hem vänner på middag, så som vi alltid gjorde ”förr”. Det infann sig enorm lättnad i våra liv och allt det där tvivlet som börjat växa kring om vi skulle orka eller inte försvann som när man sticker hål på en ballong. Beskedet om avlastning kändes livsomvälvande.

Ett par veckor senare ringde barnsekreteraren och sa att de råkat göra fel. Beslut om avlastning måste föregås av en utredning som ska ta tre månader. Ja, du läste rätt; inte ”kan” ta tre månader, utan ”ska”. Utredning skulle startas i januari. Det är svårt att förklara hur det kändes. Men jag minns det som en känsla av att ett öppet fönster mot verkligheten, med solsken och havsbris i luften, stängdes och en mörkläggningsgardin drogs ner. Det blev så dystert och tungt igen. Även om vi inte sagt något till pojkarna så kände jag mig därefter som en svikare gentemot dem. Jag hade nu börjat planera vad de skulle få börja uppleva med oss. När det togs ifrån oss kunde jag inte längre blunda för vad mina pojkar gick miste om på grund av vårt beslut att vara familjehem. Plötsligt kändes det svårt att klara av ens en månad till i denna ensidiga tillvaro utan någon paus alls.

Januari kom till sist och utredningen startades upp. Ingen av oss förstod vad som egentligen skulle göras eller vad som gjordes. I februari kallades vi till ett möte med vårdteamet och god man. Samtliga var överens om att vi, på grund av Saras stora omsorgsbehov, behövde avlastning för att ges möjlighet till återhämtning. Alla hade märkt att vi var trötta. Psykologerna från traumavården menade att vi kunde förvänta oss en ökat trötthet nu när Sara succesivt blev bättre, och därför betonade de att avlastning var lägligt nu. Jag och maken sa att vi inte kan fortsätta vårt uppdrag om vi inte kunde få en dag var tredje helg då vi kunde ge våra barn fullt fokus och få bara koppla av tillsammans med dem. Alla var överens om att det viktigaste av allt för Sara var att vi orkade fortsätta. Det kändes faktiskt som att soc förstod. Jag trodde på riktigt att vi skulle få hjälp. Samtidigt lovade jag mig själv att om vi mot all förmodan skulle bli nekade avlastning så måste jag avbryta och avsluta ”samarbetet”. Jag lovade mig själv det eftersom jag aldrig trodde att det skulle ske, och därför vågade jag också se hur galet det skulle vara om vi tvingades fortsätta utan hjälp.

Sen gick tiden. Mars tuggade sig förbi och sedan kom april. Exakt på dagen när det gått tre månader ringde barnsekreteraren upp mig. Jag var på jobbet. Jag blev inte nervös eftersom jag var så säker på att vi nu skulle få hjälp, nu skulle vi få en liten gnutta av vårt liv tillbaka. Hon inledde samtalet med att berätta att hennes utredning visade att vi föräldrar är i stort behov av återhämtning, att ingen ifrågasätter att vi är ”trötta” då alla förstår att vi gjort en stor insats i två år och att Sara blivit så enormt mycket bättre på grund av vår kamp. Sen kom ett ”Men…” och mitt hjärta gjorde dubbla volter ”…jag har ändå fattat beslut om avslag för jag bedömer att det inte passar med avlastning just nu. Vi ska ju sätta igång umgänget nu och då vill vi inte belasta Sara med att också introduceras för en kontaktfamilj.”. Att umgänget med syskonen, som hon bara fått träffa tre gånger på två år, ska startas upp på riktigt har man sagt i ett år. Det är bara soc själva som är orsaken till att Sara ännu inte fått möjlighet att återuppta relationen till sina biologiska syskon. När jag förstod att hon menade allvar så kändes det som att jag föll genom golvet. Jag minns att jag sa till henne att det innebär att vi ju inte orkar fortsätta vara Saras föräldrar, varpå hon svarade ”Nej, så ska vi inte säga nu. Fortsätter ni känna er så trötta så får jag öppna utredningen igen till hösten”. Någonstans i det resonemanget tappade jag min vilja att ens argumentera vidare. Hur skulle hon känna om hennes chef meddelade henne att hon skulle arbeta 14 timmar om dagen, alla dagar i veckan till hösten och att man därefter skulle starta upp en utredning om huruvida hon skulle kunna börja få ta ledigt var tredje lördag? Det var ju det hon meddelade mig. Så skulle mitt liv bli igen.

Jag blev helt lugn. Allt bara stängdes av. Alla känslor försvann och jag såg allt klart. Det går inte längre. Det kommer aldrig att fungera så länge socialtjänsten inte arbetar med oss. Vår familj kommer att kollapsa. Allt detta blev så tydligt. Som att bakgrundsbruset plötsligt stängdes av och jag kunde höra mina innersta tankar. Jag berättade för min man samma kväll om samtalet, tog emot hans frustration och förtvivlan, ovanpå min egen. Jag berättade för honom att jag fattat beslutet att jag inte ville mer. Han trodde mig inte. Jag lät det gå tre dygn till, bara för säkerhetsskull, men varje morgon jag vaknade fanns tanken kvar. Det går inte längre, jag kan inte mer. Känslan var först bara en lättnad. När jag vågade tänka på att ge upp så kunde jag samtidigt börja se en fin framtid för min familj. Att orka tänka längre fram än en vecka i taget var befriande. Även om jag då inte kände någon sorg så visste jag om att den snart skulle komma mot mig, som när man väntar på en våg som ska skölja över en och passar på att ta några extra långa andetag. Sedan skrev jag vår uppsägning. Min make förstod och höll till sist med mig. En natt i april tryckte vi tillsammans på ”send”. Två dygn senare kom flodvågen och drog ner mig i det djupaste mörker man kan vara i. Där är jag ännu.

2 Responses

  • Jag förstår dig – jag har nästan gått samma väg. Vi har sagt upp uppdraget efter två år och fick omedelbart samtal med högsta chefen. Vi gick igenom allt det som hände, vi sa tydligt att det inte gå vidare så och att vi inte har förtroende i de medarbetarna vi har. Vi fick nya medarbetare, vi fick en del förändringar, men sprickan i förtroende finns kvar.
    Jag beundrar ditt beslut – gör man jobbet med hjärtat – ett beslut som kostar mycket kraft och kommer även ifrågasättas i framtiden.

    Jag väljer medveten ett annat namn och ett icke fungerande mejladress med anledningen att vi fortfarande har våra lilla stjärnor här hemma och jag vill undvika ännu större problem.

  • Tack Anders, för att låter mig veta att du förstår! Så skönt att ni fick rätt respons på er uppsägning. Vi fick ingen respons alls. Inte ens ett samtal. Efter några dagar fick vi skriva till dem och be dem bemöta det. Jag kan tänka mig att det är svårt att bygga upp tilliten igen, men så bra att ni jobbar på det! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *