Referens eller Näringsförbud, vad är syftet?

Hej läsare,

Nu är jag tillbaka här, efter en lång bortavaro där jag försökt stänga av den smärta och sorg som separationen från ”vårt barn” innebär. Jag kunde inte hantera sorgen men ville fortsätta vara den bästa mamman för mina barn, så jag försökte stoppa undan känslorna. Det fungerade inte. Till sist bröt hon igenom mitt försvar genom mardrömmar om nätterna där hon ropade på mig och bad mig komma tillbaka. Då blev jag rädd för att sova. Nu har jag tagit hjälp av psykolog och har aktivt börjat bearbeta min sorg och saknad efter Sara. Det hjälper. Vi har bestämt oss för att inte ge upp. Vi vill fortsätta som familjehem.

Nu vill jag berätta för er hur det är att försöka gå vidare, efter att man varit utsatt för en kommun som inte skött sitt uppdrag.

När ett familjehem har avslutat sitt uppdrag och vill gå vidare får den gamla kommunen lämna referenser till nästa uppdragsgivare. Inom branschen är referensen ofta helt avgörande för familjehemmets möjligheter att fortsätta. En dålig referens fungerar som ett förbud, även om det formellt inte utformas som ett sådant. Inom andra verksamheter måste ett förbud som utformas av en myndighet vara väl underbyggt med dokumentation, luta sig mot väl beprövad lagstiftning och vara överklagningsbart. Det får inte heller finnas risker för jäv, de som fattar beslutet får alltså inte ha någon personlig vinning. Inom familjehemsvårdens referensgivande är det inte så, trots att referensen alltså kan vara helt avgörande för familjehemmets framtida varande. Istället är referensgivandet en öppen möjlighet för enskilda handläggare att formulera påståenden om en familj utan att dessa behöver underbyggas på något sätt alls. Referensen kan bygga helt på vad en tjänsteman känner och tycker om föräldrarna. Referensen kommer heller aldrig att granskas, varken gällande sanningsgrad eller relevans, trots att det i praktiken alltså kan handla om ett direkt näringsförbud.

I verkligheten är det såhär: Trots att barnet tagits väl om hand, utvecklats snabbare och knutit an hårdare än förväntat, familjehemmet har följt alla överenskommelser och vårdplaner, närvarat vid alla möten och inte missat en endaste mötestid under flera år, hållit föredömligt i alla kontakter kring skola, socialt nätverk, umgängen, vård och behandling, så kan ändå familjehemmet beläggas med ”förbud” om en anställd på socialförvaltningen tycker att familjehemmet varit för krävande eller besvärligt.

Vi har också fått erfara att det kan vara ännu värre. En referensgivande tjänsteman får tydligen också samråda med kolleger som agerat oetiskt och lyfts ur ärendet. Hon kan också samråda med en kollega, som agerat så pass oetiskt att han kritiserats offentligt i massmedia av ledningen i sin egen kommun för sitt agerande mot familjehemmet, och låta denna handläggares åsikter om hemmet vävas in i referensen. Referenslämnaren kan också tycka att det är helt i sin ordning att säga att familjehemmet plötsligt inte tagit till sig handledning av denna handläggare, trots att det inte står antecknat någonstans i familjehemsakten och aldrig uttryckts före dess att handläggaren gjorde bort sig offentligt i ärendet.

En myndighet får tydligen också i en referens kritisera ett familjehem för att ha utnyttjat sina demokratiska rättigheter. Är det helt i sin ordning att rikta kritik för att den egna förvaltningen blivit anmäld till nämnden och JO? Trots att anmälan lett till att JO-startat en utredning och den egna nämnden som kommit fram till att förvaltningens handläggare brutit mot förvaltningslagen… Har familjehemmet då verkligen gjort fel? Är det rätt att de hindras från att fortsätta sin verksamhet när det var förvaltningen som bröt mot lagen?

En av de handläggare som brutit mot lagen och ingår i JO:s utredning tillåts av den referensgivande tjänstemannen också att vara delaktig i referenslämningen. De som deltagit i ovannämnda referens är alltså följande: en familjehemssekreterare som lyftes ur ärendet när hon upprepat uppträdde oetiskt och nedlåtande mot familjehemmet, en annan familjehemssekreterare som blivit så upprörd över denna blogg att han gått över alla gränser för att få den nedlagd och sedan kritiserats för det av kommunens högsta chefer, en barnsekreterare som brutit mot förvaltningslagen och vars agerande nu utreds av JO, samt deras gemensamma chef som tagit emot alla våra skrivelser där vi bönat och bett om utbildning och handledning. Just att vi skrev ”långa mejl” är också en kritik hon lyfter mot oss i sin referens.

Denna chef och tjänsteman säger också i referensgivandet att barnet, som fortfarande är i psykiatrisk vård sedan 1,5 år tillbaka, har visat sig inte ha den svåra problematik som familjehemmet lyft. Hon tillägger att detta ska ha framkommit i dialog med vården. Hon menar alltså att den diagnos barnet fått och fortfarande får vård för egentligen är påhittad av oss, och att den vårdenhet som ger barnet vård skulle hålla med henne om det. Hur skulle samhället se ut om det var sant? Då skulle alltså föräldrar sätta diagnoser och vården skulle ställa upp på att behandla barnet även om deras egna medicinska experter ansåg att barnet var friskt. Är det så vår fd socialförvaltning tror att vården fungerar? Vi kontaktade de behandlade psykologerna som direkt svarade att de inte varit delaktiga i denna referensgivning och att de står fast i de bedömningar som gällde medan vi var familjehem. Men som sagt, en referens lämnad av en socialförvaltning riskerar aldrig granskas varken gällande sanningshalt eller relevans…

Trots att vården och behandlande barnpsykologer under ett års tid återkommande, både skriftligt (finns bevarat) och muntligt, gett oss beröm för vår stora förmåga att förstå barnets behov och mående, samt upprepat utryckt beundran över att barnets utveckling gått framåt så fort, så tycker tjänstemannen att hennes egen känsla och tyckande står över detta. Hon lägger därför in i referensen att ”familjehemsmamman haft svårt att förstå barnets behov”. Hon tycker också att det är helt i sin ordning att säga så trots att förvaltningens egna utredningar, så sent som i våras, kommit fram till att det placerade barnet tas om hand av familjen på ett utmärkt sätt och att barnet smält in i familjen som om hon vore ett biologiskt barn. Det är alltså inga som helst problem för en tjänsteman att lämna referenser som går emot myndighetens egna resultat i flera utredningar.

Referenslämnaren ser inte heller några bekymmer i att rikta kritik mot familjehemsföräldrarna för att dessa varit rättstänkande. Här vill jag att vi pausar och låter detta sjunka in… En kommunalt anställd tjänsteman, som har ett arbetsledande uppdrag, vars största ansvar är att följa Sveriges lagar och regler och samtidigt tillse att de efterföljs av anställda och samarbetspartners, kritiserar ett familjehem för att vara för insatt i regelverk och hänvisa till dem. Att vara för rättstänkande. Hon kritiserar ett familjehem för att de åberopar sina egna och barnets rättigheter i enlighet med svensk lagstiftning. Får en myndighet ens rikta den typen av kritik i ett demokratiskt samhälle?

Tänk er liknande situationer i annat myndighetsutövande eller privata verksamheter. Trafikpolisen lämnar referenser om bilister. Begick bilisten något brott? Nej, hon följde alla lagar och regler, men jag tycker inte att hon har förståelse för polisarbete och då förstår inte jag varför hon vill köra bil, så jag gav förbud, skulle trafikpolisen kunna tycka. Eller om kunder till en snickare fick avgöra om han fick fortsätta ta fler uppdrag. Byggde han enligt era önskemål och följde gällande normer? Jo, det gjorde han. Men han ville ha betalt för sina omkostnader och så skrev han långa, jobbiga mejl med frågor om hur vi ville ha arbetet gjort. Han hade samarbetssvårigheter helt enkelt, så nu har vi gav honom förbud, skulle kunden kunna säga. Vore det rätt?

Just kring referenslämningen ses familjehemmet endast som en före detta samarbetspartner, inte som en familj eller enskilda personer, vilket är helt korrekt. Ändå anses det också vara i sin ordning att kritisera samarbetspartnern för att denna ville ha ersättning för sina utgifter. I vilket annat sammanhang skulle detta anses vara rimlig kritik? Snickaren som jag tog som exempel, ska han få näringsförbud för att han vill att uppdragsgivaren ska betala materialet han använder? Är han olämplig om han inte vill bekosta sitt arbete med pengar ur egen ficka? Hur kan ett familjehem anses vara olämpligt för att de upprepat kan visa att den lägsta omkostnadsersättningen inte täcker barnets faktiska omkostnader?

Det händer här i Sverige, där maktmissbruk ska förebyggas med regler och internrevisioner, diarieföring och yttre granskning. Det sker dels för att ingen kan granska socialförvaltningarna och dels på grund av att det saknas ett regelverk som också skyddar familjehemmen. Det händer också på grund av att det finns tjänstemän som är direkt olämpliga att arbeta med myndighetsutövning, som känner sig onåbara bakom sekretessen och tar sig rätten att töja på sanningen i syfte att följa en egen agenda.

Det hände oss. Vi tog emot denna ”referens” för en vecka sedan och blev påminda igen om hur oerhört rättsosäkert systemet kring familjehemsvården är och hur utsatta familjehemmen är.

Varje vecka lämnas referenser ut från socialkontor i Sverige som bygger på enskilda handläggare eller chefers känslor, tyckande och tänkande istället för fakta. ”Näringsförbud” delas ut utan sakligt stöd och i strid mot de handlingar som ligger arkiverade i familjehemsakterna efter att familjehemmen stämplats med den välkända termen ”samarbetssvårigheter”. Ett begrepp som innebär att familjehemmet inte tigit still och rättat in sig i ledet, utan har värnat för mycket om barnet och försökt föra dennes talan. Det innebär att familjehemmet ställt krav på regelefterlevnad och rättstänkande. Vanligen har familjehemmet också krävt skäliga ersättningar för utlägg, vilka orsakas av att man vägrar låta barnet leva på en mininivå utan vill ge det samma utrustning, leksaker och fritidssysselsättningar som de biologiska barnen i familjen. Eftersom socialförvaltningarnas ersättningar för barnens omkostnader ligger lägre än konsumentverkets beräkningar så är detta omöjligt för en familj med normal levnadsstandard. Att ställa krav är enligt många socialförvaltningar att ha ”samarbetssvårigheter”.

Min pseudonym är delvis röjd eftersom vår familjehemssekreterare valde att kontakta bloggportalen i somras, vilket senare hamnade i media. Alla läsare här vet således vilken kommun jag skriver om. Det var inte min intention, men samtidigt tjänar det kanske också ett syfte. De makthavare i kommunen som är intresserade av att veta hur deras familjehemsvård fungerar får nu möjlighet till insyn från ett annat perspektiv. Den person som skrev vår ”referens” slutade sitt jobb samma dag som hon lät sitt personliga agg mot oss, och vårt sätt att hävda våra rättigheter, bli till myndighetsutövning och resultera i ett ”förbud”.

En liten hälsning till er som varit delaktiga i referensgivningen och till er politiker som ansvar för de tjänstemännen. Vi har familjehemsakten. Vi har också all er korrespondens med vården, vilken vi fått ut genom regionen, där det tydligt framgår att ni varit mycket nöjda med vår vård av barnet. Vi har också sparat allt beröm vi fått skriftligt direkt från vården, av er och av den gode mannen. Vi har också era utredningar, som går stick i stäv med referenslämnandet, och som visar på att vi varit ett mycket kompetent familjehem. Vi har också flera e-postmeddelanden från de tjänstemän som ingått i ärendet men som togs bort, av vilka det med tydlighet framgår hur oetiskt och kränkande vi under perioder blivit behandlade. Vi har också skrivelser som innehåller kränkande uppgifter från er om barnets gode man, skrivna av samma person som lämnade ”referensen” om oss.

Vi kan därmed motbevisa allt innehåll i er referens och det är också precis vad vi gör nu. För vår del är det tur att detta missbruk kring referensgivning sker så frekvent att privata företag som arbetar med familjehemsvård vet om att det sker och kan se vad om är sant och inte genom att se till fler handlingar i ärendet. En del kommuners rykte är också sämre än andras… Men håll med mig om att det är djupt sorgligt att det ska behövas! Det vore så mycket enklare för alla, framförallt för de barn och ungdomar som är i behov av kompetenta familjehemsföräldrar, om ni kunde vara sakliga och rättstänkande i er referensgivning.

Jag kan med glädje också berätta att jag löpande lämnar ”referenser” om er! Men jag kan underbygga min kritik mot er med skriftliga dokument, vilket jag tycker är en självklarhet när man ska vara seriös och inte riskera att förtala någon. För det här med vad förtal är, det har ni väl kollat upp med era jurister nu?

Jag kan visa mejl och skrivelser riktade mot oss, från era tjänstemän, som har en mycket oprofessionell och nedlåtande ton. Jag kan också visa hur era tjänstemän ville återkalla sitt skriftliga beslut om lönebortfall för sex månader med tre veckors varsel, efter att jag tagit tjänstledigt från min arbetsgivare, vilket också visar på en otroligt respektlös hantering av ett familjehem. Jag kan visa hur vi fått avslag efter avslag när vi begärt utbildning och handledning, vilket ju faktiskt är direkta överträdelser av SoL. Vi var familjehem åt er i två år utan att ens ha gått ”Ett hem att växa i”. Den senaste handlingen jag har att lägga till min referenssamling är att er nämnd i en skrivelse till JO har framfört att familjehem bryter mot sitt avtal med er när de ber om avlastning (trots att barnet fått en allvarlig diagnos efter placeringen) samt att ni menar att inga familjehem har rätt till avlastning. Kan det vara så att ingen av er i nämnden har läst SKL:s riktlinjer… Nej, så allvarligt kan det väl inte vara… Eller?

Så att lämna referenser till blivande familjehem gällande er förvaltning är inga problem alls, och att underbygga dem med fakta är för mig en självklarhet! Jag vill ju vara rättstänkande och agera både etiskt korrekt och sakligt. För mig är det viktigt.

Och bäst av allt, vi kommer att fortsätta vara familjehem!

10 Responses

  • Jag blir först glad -att ni kommer fortsätta med familjehemeriet.
    Och efter det, så blir man såklart bedrövad. Och ledsen. Och arg. Och ledsen igen.
    En sorg över att person sätts före uppdraget, och det stora uppdrag (för alla) det innebär att samhället tar över ansvar för en ung liten människa…

    Jag sitter själv i socialnämnd och vi är inte mindre än fem (!) familjehem i nämnden! Och det ’känns samarbete’ mellan nämnd och tjänstemännen. Sådär gott och öppet. Och jag kan känna gott arbete mellan tjänstemän och familjehem (även om det bara blir på papper och under dragningar).

    Samarbete! Vart tog det tänket vägen undrar man!?
    Samhälle, familjehem, för- och skola, fritids och fritid.
    Mer ’teamkänsla’ tack!
    All kärlek till er! ❤️

    • Tack för din input! Så härligt att det fungerar i din kommun. Jag blir nästan sugen på att söka mig till er istället 🙂 Men jag tror ändå inte att vi skulle våga gå igenom en kommun igen. Man är så oerhört beroende av att få en bra handläggare. Det verkar vara ett lotteri!
      Kram

      • Jag förstår att det inte är aktuellt för er att jobba direkt kommun -för det hade inte jag heller vågat i ert ställe!

        Jag hoppas att ni läker så bra det någonsin går. Och att Sara på sitt håll får hjälp av sitt familjehem så gott DET går.

        Och snart kommer adventsstjärnorna upp. Tiden. Inte läker. Men luddar till skarpa kanter.
        Jag önskar er ’mjuka kanter’ ❤️

  • Herregud, jag får en hård klump av ilska i magen, när jag läser ditt inlägg. Hur i fridens dar får det gå till så här? Det är helt sjukt. Jag hoppas ni finner en väg att nå ut med detta, eller snarare en väg in, ini maktens korridorer. Det behövs en ändring, rent allmänt men i synnerhet behöver ni få upprättelse.

    Er historia har berört mig mycket. Jag önskar att ni får allt stöd ni behöver och att du orkar komma igen ❤️
    Vet ni alls hur det går för flickan och hur hon mår idag?

    Styrkekramar

    • Hej Maria, tack för ditt stöd! Nej, vi vet ingenting om hur hon har det. När vi fick ut e-postdialogen mellan soc och vården så har vi kunnat läsa att de behandlade psykologerna har skrivit till handläggarna att det var ytterst viktigt att barnet fick ha fortsatt kontakt med oss, de föreslog täta besök och/eller telefonkontakt, för att förhindra fler ”skarvar” i hennes liv. Soc har svarat dem att de självklart håller med om det. Men efter det att de flyttade henne har ingen hörts av. Vi har frågat och fått svaret att Sara sagt att hon inte orkar träffa oss. För oss är det ett bevis på att flytten gjordes på ett felaktigt sätt, det blev ett nytt trauma, vilket vi kämpade för att det inte skulle bli. När ett barn, som rotat sig så, flyttas abrupt och först en månad senare erbjuds kontakt med oss så är det inte alls märkligt att hon upplever att det blir som att rota i ett öppet sår. Dessutom är hon som person så oerhört rädd att göra någon besviken. Att säga till sin ”nya mamma och pappa” att hon saknar oss är en stor risk jag inte tror vågar ta. Nu tror jag samtliga parter är alldeles för rädda för hennes efterreaktion för att låta henne träffa oss. Det är bekvämt för dem att de byggt upp en gigantisk skarv i hennes liv. Jag anser att det är en katastrof för Sara att det blivit så. Det känns som en oerhört ovetenskaplig och oetisk metod att låta barnet rota sig snabbare och smidigare genom att förhindra det kontakt med sitt förflutna. Exakt så gjorde soc när Sara kom till oss också, de sa till oss att det skulle bli lättare för henne att knyta an om hon slapp blanda in känslorna från jourhemmet hon varit i 1.5 år. Jag tror inte alls på den metoden. Barn är komplexa små människor, inte möbler. Varenda stängd dörr och bruten relation blir till en skada. Det är nästan för svårt för mig att ens skriva om detta. Jag har fortfarande oerhört svårt för att tänka på hur hon mår nu. Saknaden är så intensiv. Bara någon nämner hennes (riktiga) namn så känns det som att jag får en elstöt rakt i hjärtat.
      Kram

  • Tack och åter tack att du lyfter kaoset återigen.
    Jag har följt dig/er kamp i detta tragiska, och man blir mörkrädd att det FÅR gå till så här i ett socialt rättsystem som socialtjänsten ska bedriva.
    Att den är få ofantlig farlig och rättsoskyddad.
    Jag vet precis vad Du pratar om, har och är med om liknande historia, hur en socialtjänst håller på att krascha där upp o ner vända världen råder….
    Liksom Du är jag inte heller tyst och det gör vi för barn och ungdomars skull….. Det är vår plikt och det kallas att vi arbetar efter modellen BBIC.
    En modell som är framtagen just för barnet och kommunerna har licensierat sig för den modellen som Socialstyrelsen tagit fram.
    Men som Du skriver….
    Den och så mycket mer inom familjehemsvården är den icke mätbar.
    Vi har inga rättigheter att föra ett barn ”krav” och rättighet till en bra familjehemsvård utan vi stångar oss blodiga mot en stol där en socialsekreterare (med eller utan utbildning) som tar godtyckliga beslut som den behagar tycka.
    Tusen tack igen för din berättelse.
    Den som får jobba för er… ska vara stolt.
    Tack att ni orkar fortsätta i denna cirkusvärld, må clownerna få sparken!
    Och hoppas att Barnkonventionen kommer ge kraft åt barnens rättigheter!
    Kram ❤

  • Jag beundrar verkligen hur du orkar att fortsätta. Jag sitter mitt i mellan att avsluta (sammanbrott) eller kämpa vidare. För barnens skull vill jag fortsätta, de förtjänar det och jag älskar de verkligen – men för min del måste jag egentligen vara ärligt. Det är inte barn, det är SOC som ger oss alltid känslan att inte duger. Att inte göra rätt. Men barn visar ju egentligen att det går fantastiskt framåt. Omgivning håller med och är imponerat hur långt vi har kommit fram. Men varje halv år det dåliga känslan att göra fel som visar sig är inte sant. Ändringar som görs efter bios önskan och icke lyssnade på oss.

    Jag väljer att vara anonym eftersom jag känner mig inte säkert och är rätt för repressalier. Jag hoppas det är okej.

    • Hej Anton!
      jag känner igen exakt det du beskriver. Jag älskar Sara, jag tog otroligt väl hand om henne och kände för henne som ett biologiskt barn. jag vet att vi hjälpte henne, jag såg henne växa. Vi fick bekräftelse i det av alla vi mötte, mest av allt vården. Ändå fick soc oss att må så otroligt dåligt. Det var som om vi sålt ut vår självbestämmanderätt över vår familj och som om de såg oss mer som ett företag än en familj. De sade inledningsvis att de skulle värna om hela vår familj och se till allas behov, men det var nog det största sveket av allt. De brydde sig aldrig om hur vi mådde eller hur deras beslut och arbetssätt påverkade våra biobarn. På slutet hade vi fungerande relationer till både barn- och familjehemssekreteraren, men tilliten var så otroligt skör. Vi var ständigt på vår vakt. Vägde varje ord på guldvåg och fick ont i magen varje gång de mejlade eller ringde. Man kan inte leva sitt liv så!

  • Vi är just nu exakt på samma ställe. På allt detta har kommunen polisanmält oss för att vi har misshandlat barnen, detta efter att vi har JO anmält kommunen. De har brustit exakt på alla de sätt som du nämner.
    Innan JO anmälan var vi fantastiska, och de öste beröm över oss. Ändå tog de barnen med två timmars varsel för att Vi var ” jobbiga”, ”sammarbets svårigheter ’ och att vi var för ’giriga för vi ville ha ersättning för att vi var hemma heltid.. .
    Nu när vi äntligen blev familjehem igen för en ny kommun, ringer den gamla kommunen till den nya och och säger att vi har slagit barnen. Det värsta är. .. Det finns inget vi kan göra. Vi säger hela tiden att vi aldrig har slagit dem, men vad hjälper det? Känns som om man är skyldig även om man bevisar att man är oskyldig. Man är alltid skyldig. Vi har gjort mer för barnen än vi någonsin trodde att vi var kapabla till. När vi inte orkade, när ingen lyssnade, gjorde vi ännu mer. Som tack för det… en polisanmälan.

    Någon gång måste det här få ett slut.

    • Hej Håkan!
      Ja, det måste verkligen få ett slut. Jag önskar att vi kunde agera tillsammans, vi familjehem, för att lyfta problematiken som är så utbredd. Igår talade jag med JO om mitt ärende och anmälan mot kommunen som de utreder. Jag förklarade hur detta med referenser fungerar och utredaren blev mycket intresserad. Hon bad mig lägga till det i ett yttrande. referensen är ju inget formellt beslut, men en negativ referens blir ett förbud. Jag kommer nu anmäla till JO att vår kommun brutit mot objektivitetsprincipen, mm, när de yttrat sig så starkt negativt om oss utan att ha någon faktisk grund. En tjänsteman får aldrig yttra sina egna personliga känslor och tankar, vilket socialtjänstens handläggare tycks ha lite bekymmer kring i olika delar av Sverige.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *