Jag som bara gläntat på dörren…

Jag vill börja med att tacka er för allt stöd. Flera tusen har tittat in här och läst om hotet mot vår blogg. Det tröstar att följa trådarna på FB och känna att ni delar vår bestörtning. Ni ska veta att jag läser varje kommentar och att varje ord hjälper mig att fortsätta. Familj, vänner och bekanta hör av sig och stöttar. Jurister har skrivit till oss efter att ha läst inläggen och erbjuder hjälp. Det hela är otroligt. Jag vill också tacka er som driver bloggen, för stöd och transparens, för civilkurage och mod! Tack alla!

Detta inlägg blir ovanligt långt. Idag skriver jag inte för mig och Sara. Jag skriver för er nytillkomna läsare som kanske läser här av rädsla för vad jag har att säga. Var inte rädda, jag kommer aldrig berätta vilka ni är eller vilken kommun ni arbetar vid eller för. Men fortsätt läsa, för vad jag skriver idag behöver ni veta. Se mig inte som ett hot, utan som en tillgång. En möjlighet till insyn i er egen verksamhet, från ett perspektiv ni aldrig varit i.

För ja, det är vår familjehemssekreterare som skrivit till bloggen och krävt att mina inlägg ska tas bort. Därför vet jag att vår kommun nu läser här. Tjänstemannens agerande bekräftade bara offentligt att det vi utsatts för i två år är galet. Min respons på det är lättnad. Hur skulle vi kunnat fortsätta det samarbetet? Min upplevelse är att det inte bara är tryckfrihetsförordningen som inte efterlevs, utan även efterlevnaden av lagen om offentlighet och sekretess samt förvaltningslagen. Hela myndighetsutövningen har brister som vi inte stod ut med. Det kröp in under huden och gjorde oss ständigt illa tillmods.

Jag har fått många avslag och beslut per sms under dessa två år, utan möjlighet att begära omprövning eller rätt att överklaga. Så många handlingar som jag lämnat in till socialtjänsten som saknas i vår akt och inte diarieförts, framförallt sms och mejl. Men även mängder av muntlig information som varit centrala kring barnet som aldrig antecknats.

I skrivande stund väntar jag, sedan två månader tillbaka, på att få ta del av den ”utredning om avlastning” som satte spiken i kistan för vår och Saras del. Vår barnsekreterare gav oss först ett avslag på vår begäran genom att skriva i ett mejl att vi inte kan få läsa den. När jag som svar begärde ett beslut jag kunde överklaga, eftersom vi enligt lag har rätt att läsa det myndigheten skrivit om oss, så ångade hon sig och gav mig rätt att få ta del av utredningen. Jag väntar. Jag väntar på att läsa det som hon muntligen redan redogjort för mig – att vi hade stort behov av avlastning men att det var bättre för Sara om vi inte fick det. Jag vill veta om barnsekreteraren bemödade sig att göra en riskanalys av sitt beslut. Det finns säkert inte antecknat någonstans, varken i utredning eller i akten, att vi larmat om ett annalkande sammanbrott under en lång tid om vi inte gavs tid för återhämtning. För så arbetade vår socialtjänst. Det obekväma, som inte passar in, tas inte med. Mer än två månader har gått sedan jag begärde att få ta del av utredningen… Socialtjänsten kan rimligtvis inte anse att två månader är att uppfylla lagens krav på ”skyndsamhet”. På de fem myndigheter jag arbetat vid har riktlinjen varit 48 timmar.

Jag blev inte ens förvånad när jag fick läsa familjehemssekreterarens mejl till bloggen. Det i sig är ett underkännande av socialtjänsten. Men jag blev förundrad. Jag har ju bara precis gläntat på dörren här på bloggen. Det finns så mycket som är långt mycket värre än det jag hunnit skriva om hittills. Tänk att det lilla jag skrivit här kan kännas hotfullt. Är man rädd för att jag ska berätta mer, berätta allt? Jag har antagit att de anställda gör sitt bästa och tror att de gör rätt, men om min röst skrämmer så kanske det betyder att det finns en insikt om att mycket av det man gjort har varit så fel. Både ur juridisk och etisk synvinkel.

Ville jag förtala vår familjehemssekreterare? Nej, jag har inga åsikter om honom som person, jag känner inte honom alls. Jag har bara åsikter om hans myndighetsutövande. Jag känner en enorm besvikelse gentemot vår socialtjänst och även de politiker som är ansvariga. Det är kommunen som är ansvarig för att se till att de anställda har kompetens att följa lag och ordning, och att de har personlig lämplighet att fatta etiskt välgrundade beslut. Om kommunen har tillsett att de anställda har tillräcklig juridisk kompetens så är det bara den enskildes familjehemssekreterarens fel. Han gick helt enkelt utanför sina befogenheter. Ett övertramp som kan polisanmälas som tjänstefel. Jag hoppas att kommunen förstår att detta som skett är en markör för en brist inom hela verksamheten som måste rättas till snabbt genom utbildning och internrevisioner.

Jag tänker att jag just nu har er uppmärksamhet, ni tjänstemän, politiker och chefer inom vår socialtjänst. Även journalister i mitt län. Jag vet att ni nu läser här. Därför tänker jag ge er en förhandstitt om vad jag kommer skriva om den närmsta tiden, och samtidigt en resumé av en del av det som hänt oss. Ha i åtanke att möten och telefonsamtal har spelats in, mejl och sms har sparats, så jag har ingen intention att fara med osanning. Vill ni träffa mig eller tala med mig så går det bra att skriva ett mejl till bloggen.

  • Sara placerades hos oss, en barnfamilj med tre biobarn, varav den yngsta då nyss fyllda ett år, med beskrivningen ”blyg och försiktig”. Man lovade att matchningen var väl övervägd och att Sara var utredd. Dåvarande familjehemssekreterare uppgav att Sara väntade på ett permanent uppehållstillstånd (PUT) när vi uppgav att vi inte ville ta emot en placering som riskerade utvisning. Efter att Sara kommit till oss märkte vi väldigt snabbt att hon var svårt sjuk. Vi fick också besked av hennes juridiska ombud att risken för utvisning var 50% och att hon inte ens hade rätt till ett PUT. När vi begärde ut utredningen av henne från socialtjänsten fick vi tre sidor som tydligt visade att de träffat henne ett fåtal gånger under 1,5 år i jourhemmet, och att under dessa tillfällen hade ingen kunnat talat med henne.
  • Efter att Sara fått sitt tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) skickade dåvarande barnsekreteraren ett julkort med texten ”Vi är så glada att du får stanna i Sverige!”. Tur att Sara inte kunde läsa då, för givetvis hade vi inte berättat för en traumatiserad sexåring att hon riskerade att bli utvisad. Sedan kallade socialtjänsten oss till möte där man bland annat lyfte att jag ”gått utanför mitt uppdrag” när jag kämpat för att hon skulle få TUT. Man kallade detta för ”samarbetssvårigheter”.
  • Vi bad om stöd akut då Saras skydd röjdes av en landsman som kände igen henne på skolan. Socialtjänsten svarade genom att beskylla oss för det som inträffat, de skrev att det var vi som avslöjat henne och att man skulle lyfta det till ledningen. Vi fick varken stöd eller hjälp, samtidigt som vi beskylldes för det som inträffat. Som om det var vårt ”fel” att det bor en familj från samma land i vår by. När vi lyfte detta med en chef så byttes handläggarna ut. Men varken vår upplevelse av utsatthet eller vår känsla av att vara ensamma kunde tas bort. 
  • Vi ombads fylla i en anonym utvärdering genom en planeringssekreterare inom förvaltningen. Ett halvår senare började vi förstå att våra handläggare hade kännedom om vad vi skrivit i denna. I kontakt med planeringssekreteraren fick vi veta att en chef hade kontaktat honom och begärt att få just våra mejl, och att han inte kunnat säga nej. Han beklagade att han lovat anonymitet. Den kritik vi lyft var till exempel att vår dåvarande familjehemssekreterare hade en ovana att komma upp till en timme för sent till avtalade möten och hembesök, och att hon ofta avbröt mötena för att ta emot samtal från sina vuxna barn. Kritiken i vår ”anonyma” utvärdering ledde till en iskall kyla från henne mot oss. 
  • Därefter ville familjehemssekreteraren plötsligt flytta Sara eftersom jag ”verkade trött”. Detta trots att barnsekreteraren var mycket nöjd med oss. I efterhand vet vi att hon då tagit del av vår ”anonyma utvärdering” med kritik mot henne. Jag hade dubbelsidig lunginflammation och hade samtidigt nyss haft vinterkräksjuka det hembesök jag ansågs vara för trött, vilket jag berättade om och erbjöd läkarintyg på. Hemmet var i lika god ordning som vanligt, och barnen oberörda av att jag var sjuk.
  • Saras gode man satte sig emot den föreslagna flytten. Då valde socialtjänsten att skriva till överförmyndaren och begära att få henne utbytt. En begäran som innehöll mycket tvivelaktiga skäl, varav ett om hennes relation till Sara var direkt osant. Överförmyndaren valde att inte tro på Socialtjänstens påståenden om den gode mannen.
  • Samtidigt som familjehemssekreteraren ansåg att jag var ”för trött” och ville flytta Sara till ett nytt familjehem så hade hon under flera månader sagt nej till både avlastning, handledning och utbildning, samt motarbetat att Sara skulle få traumavård.
  • Socialtjänsten satte sig emot att Sara skulle få vård för sin psykiska ohälsa. Vi fick med hjälp av god man igenom att hon fick vård. BUP bedömde att hon var för sjuk för behandling hos dem och gav remiss till psykiatrin. Ett par månader senare fick hon diagnosen ”Komplext traumatiserad med disassociativa symtom”. Parallellt med att familjehemssekreteraren och hennes chef menade att Sara inte var redo för vård så poängterade BUP att det vore direkt olagligt att inte ge henne vård. Den dag jag skriver ett inlägg om detta så kommer jag också ta med hänvisning till socialtjänstlagens krav att socialtjänsten ska tillse att placerade barn får sjukvård i den omfattning de behöver. Jag kan inte någonstans hitta lagstöd för den ”riktlinje” som socialtjänsten hänvisade till om att placerade barn inte ska ges vård förrän tidigast 6 månader efter placeringen. 
  • Det första året som familjehem nekades vi utbildning, handledning och att delta vid gemensamma aktiviteter för familjehem. Vi fick också uppleva hur det var att vara familjehem när barnsekreteraren och familjehemssekreteraren har öppna konflikter, ger motstridiga instruktioner och budskap, ställer in varandras möten och har helt olika arbetssätt. Vi fick samtidigt uppleva hur det var att vara familjehem när socialtjänsten har öppna konflikter och motarbetar god man genom att inte vilja släppa in henne i processer och beslut kring barnet. Vi var i kläm både inom socialtjänsten och mellan dem och ”vårdnadshavaren”/god man.
  • Vi kontaktade vid ett tillfälle en samordnare på den strategiska avdelningen när vi hade behov att få klargjort riktlinjer kring extrautbetalningar. Vår familjehemssekreterare var, som jag redan nämnt, kyligt inställd till oss så när vi ville åka på en charter blev det problematiskt. Det fanns tre olika sätt att räkna ut ersättningen som skulle utgå för det placerade barnets biljett, som användes i verksamheten, vilket jag hävdade ledde till orättvisor. Socialen hänvisade till ”riktlinjer” som inte fanns nedtecknade när jag begärde att få ta del av dem. Jag kontaktade också nämndordförande och uppmanade till en skriftlig riktlinje.
  • En vän till mig ringde upp mig en kväll och berättade att hennes kollegas fru arbetar på samma kommun vi hade uppdrag för. Min vän berättade att kollegan under en fikarast beklagat sig och berättat att det fanns en familjehemsmamma (och här beskrevs jag med särskilda epitet som jag inte kan avslöja i bloggen eftersom de handlar om mitt namn och yrke) som hade ställt besvärliga krav som han också återgav. Jag fick alltså min kontakt med socialförvaltningen återgiven från en av mina vänner. När jag skriver ett inlägg om detta så kommer det finnas fler obekväma detaljer.
  • Vi har också en unik upplevelse av att ha blivit kallad till möte som skulle handla om ”stöd”, för att sedan separeras från varandra och genomgå ”familjehemsvinjetter”. Först efteråt läste vi på internet att detta är en helt ny metod för att utvärdera nya familjehems styrkor och utvecklingsområden -alltså FÖRE placering. Metoden var inte ens godkänd utan prövades av ett fåtal kommuner. Vi visste alltså inte vad vi genomgick och gav därför aldrig samtycke till det. Dessa intervjuer mynnade ut i ett betyg där vi blev underkända på flera punkter. När jag berättade för socialtjänsten att både jag och min make spelat in intervjuerna och att vi tänkte begära ett nytt utlåtande/betyg från Socialstyrelsen så omprövades underlaget och det nya betyget visade att vi hade otroliga styrkor inom samtliga områden. Jag tänker också berätta om Socialstyrelsens reaktion på detta.

I skrivande stund är detta bara ett axplock av situationer som uppstått. Kamper vi har fått ta. Men det finns ännu fler.

Bloggar jag här för att väcka illvilja mot socialtjänsten och dess anställda? Drivs jag av ilska och hämndlystnad? Nej, inte alls. Jag drivs av sorg och vanmakt, och en innerlig önskan om att vårt och Saras lidande i detta inte ska ha skett förgäves. Jag vill uppmärksamma och driva på en förändring!

Det är som om att socialtjänsten ser sekretessen som ett skydd om sig själva, som om man inte behöver göra allt rätt för att ingen kan ändå kontrollera det. Det skrämmer mig. Om man tror att det som händer mellan socialtjänsten och ett familjehem aldrig någonsin kommer att granskas och höras så får myndigheten en odemokratisk roll, eftersom demokrati bygger på öppenhet. Sekretess ska skydda den enskilda människan. Öppenhet ska genomsyra en myndighet. Jag tror att vår blogg kan få socialtjänster landet över att börja fundera kring om deras hantering av sina familjehem tåls att ses i ljuset av en blogg, en tidning eller en bok. Hur familjehem behandlas påverkar i allra högsta grad de placerade barnen.

Jag vill att alla socialtjänster ska förstå att vi äger våra röster. Er sekretess gör oss inte rättslösa!! Om ni gör fel så får vi, och kan vi, berätta -om vi vill! Om vi kämpar utan stöd, om ni underlåter att hjälpa oss så kan vi berätta om det -om vi vill! Det finns fler bestämmelser än sekretess som ni måste följa! I en tid där informationsflödet ägs av varje medborgare så måste socialtjänsten vara beredda på att våra erfarenheter av er myndighetsutövning kommer att höras. Och snart märkas.

Socialstyrelsen utreder varför kommuner inte kan hitta familjehem och varför familjehemmen flyr till privata aktörer. För mig är det ingen gåta. Jag skriver här som Mammelin, men jag är inte ensam. Det finns hundratals mammor och pappor i samma sits, spridda över vårt avlånga land. Vi är inte ett isolerat ärende som har gått fel. Vi är en av många som aldrig mer kommer att vilja samverka direkt med en socialtjänst.

3 Responses

  • Tack för dina inlägg
    Det är så klockrent beskrivet hur dagens familjehemsvård ser ut.
    Tänk att vi inte ska vara samarbetspartner… utan ett hot mot dem.
    Tack än en gång!

  • Stödet för berättelserna och upplevelserna är genuina och starka från mig som är en annan mamma i ett annat familjehem!
    Och att vi har rättigheter är så skönt att få läsa om när man känner sig ensam i en socialtjänst som använder information godtyckligt.
    Tack 🌻
    Jobbar dock inte direkt mot socialtjänsten utan har en mycket bra företag mellan !
    Och det är jag /Vi glada för

  • Din berättelse gör mig ledsen, arg, besviken och frustrerad men inte förvånad. Jag har lång erfarenhet som socialsekreterare och har även arbetat med att granska handläggningen för att säkerställa att brukarnas behov tillgodoses och att deras rättigheter tillvaratas. Jag har även arbetat med själva IT-stödet bland annat med att möjliggöra större transparens mellan brukare och socialtjänst. I mitt arbete har jag träffat oerhört många kompetenta socialsekreterare, chefer och andra anställda som varje dag gör sitt bästa för att stödja människor som befinner sig i en utsatt situation. Tyvärr har jag även mött allt för många som gör motsatsen. Av dessa är det många som är övertygade om att de genom sin utbildning och professionella kompetens har förmågan att se objektivt på brukarens situation och att de kan analysera behoven mer korrekt än brukaren själv eller personer i brukarens omedelbara närhet. Utifrån sin förförståelse agerar handläggaren och tar beslut som sedan är mycket svåra eller omöjliga för brukaren att påverka. Många brukare känner sig överkörda, misstrodda och framförallt maktlösa i sin kontakt med soc.
    Som sagt.

    Vill förtydliga. Det finns många med hög kompetens och stort hjärta inom socialförvaltningen. Det är dock inte dessa personer jag skriver om nu.

    Ett problem är enhetschefer som inte vågar ifrågasätta och därmed riskera att hamna i konflikt med Socialchefen, vars direktiv i sin tur kommer från Kommunchefen. Och här kommer naturligtvis ekonomin in. Här styr pengarna. Vem vill inte visa upp en tjusig budget?

    Något jag ofta har reagerat på i mitt arbete är att Enhetscheferna anser sig veta bättre än socialsekreterarna och Socialchefen anser sig veta bättre än Enhetschefen. Den som står längst ifrån brukaren anser sig alltså veta bäst vad brukaren ifråga har för behov. Och budgeten som styr vilka beslut och insatser man kan tänka sig.

    Det är sorgligt att Sara och din familj råkat ut för detta. Din familj kommer att ta er igenom detta, men vad händer med Sara? Ska socialtjänsten förstöra hennes möjligheter till ett gott liv. Ja, troligen. Dom har ju uppenbarligen inte utgått från BBIC utan enbart efter tjänstemännens subjektiva uppfattning om dig som jobbig och krävande familjehemsmamma. Jag hoppas att de tar åt sig av kritiken, granskar ärendet och ändrar sig. Det kanske inte är för sent för Sara än? De kan göra om och göra rätt. Men kanske är det värt att offra ett barn för att inte behöva erkänna att man har gjort fel. Det brukar vara så. Prestigen styr mycket inom våra kommuner.

    Håll ut och fortsätt skriva. Vi är många som tänker på er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *