Jag saknar dig så

Jag har varit utan dig i två månader nu. Det är svårt att förstå hur det gått till och hur dagarna har kunnat gå. Så ofta har det känts som att du varit här ändå. En tom stol vid bordet, en tom plats i soffan, men när jag blundar kan jag se dig sitta där. Jag kan se dig le mot mig, se dig prata och gestikulera. Jag vet vad du hade sagt, jag vet när du hade skrattat. Jag vet vilken glass du hade valt och jag vet att du hade lärt dig simma på en vecka på simskolan du skulle gå på. Jag vet vilka klänningar du hade slitit ut dessa varma dagar. Jag kan se hur då håller dina händer mot magen, så som du alltid gjorde när du skulle berätta något roligt. Jag saknar din hand i min. Åh, vad jag saknar ditt skratt. Ditt huvud mot min axel. Humorn som bara du och jag delade i familjen. Hur våra blickar kunde mötas över middagsbordet innan vi bröt ut i skratt, utan att någon annan förstod varför. Jag saknar stunden på din sängkant varje kväll då jag fick svara på sina frågor och höra dina fantastiska tankar. Jag saknar att kunna finnas för dig. Utan dig är jag så mycket mindre. Det är som att jag krympt, som om mitt hjärta har imploderat i bröstet.

Det är inte begripligt att jag kan förlora någon så fullständigt som varit mig närmast i två år. Det är som när någon dör ifrån en, men samtidigt bär jag också oron över hur du har det nu. Jag vet inte alls hur du har det. Efter att vår ytterdörr stängdes bakom dig har det varit tyst. Det är så ofta som jag vill säga något till dig, berätta något eller fråga dig något. Det är så ofattbart att jag inte kan nå dig. Att jag inte får säga god natt mer. Som en stor mur emellan oss. Ett avstånd som är mer än bara mil. Jag hoppas att vuxna omkring dig berättar för dig hur mycket vi fortfarande älskar dig. Jag hoppas att du vågar visa dem dina riktiga känslor och vågar låta dig bli tröstad. Jag hoppas så att du inte är den ”duktiga flickan” som är glad för att bli älskad. Jag hoppas att det vi gav dig finns kvar inuti dig, så att du ännu känner att du är lika värdefull när du är ledsen, sorgsen eller tyst. Jag hoppas att någon tar dina händer och håller dem ömt när de blir plockiga och oroliga. Jag hoppas någon ger dig långa pussar på dina mjuka kinder. Kramar dig hårt tillbaka, precis så länge du vill. Att du har en famn, eller två, att krypa upp i. Jag hoppas att du inte är ensam. Bara du inte känner dig ensam…

Jag har långsamt börjat ta in att det är över och att framtiden är en annan än den du och jag byggt upp. Det kanske låter konstigt att jag inte förstått det innan, men det kunde jag inte. Jag kunde inte ta in allt på en gång om jag skulle orka fortsätta gå upp ur sängen om morgonen. En mamma måste orka fortsätta. Man måste välja sina tankar för att kunna fungera. En elak röst i mitt huvud säger ”Du valde det här”, ändå vet jag att jag aldrig hade något val. När jag ser tillbaka på vårt liv de senaste åren så känns det som att jag stått ytterst på en klippkant och ömsom bett och ömsom krävt hjälp. Det känns som att jag skrikit för mitt liv, men lämnats kvar ensam. Det senaste halvåret började både min röst och mina ben ge vika. Jag ropade ”Ger ni mig inte hjälp nu så faller jag”. De gick mot mig och jag räckte ut min hand, såg dem le och lyssnade på orden om att hjälpen var på väg. Men sen när de var framme hos mig, lade en av dem handen mot min axel, såg mig i ögonen och knuffade mig över kanten. Sen ropade de efter mig att jag valde att falla.

Jag valde inte. Ändå känner jag ofta att jag inte har rätt att sörja dig. Att jag ändå är en vuxen som svek ett barn. Mina tårar är därför otillåtna. Men sorg kan inte kontrolleras eller hävas. Saknaden efter dig är som vingslag i mitt bröst. Ibland kraftig som i panik, ibland vibrerande av oro, men alltid där. När jag sover drömmer jag ofta mardrömmar om att du försvinner eller kidnappas, eller så drömmer jag härliga drömmar om att du kommer tillbaka. Att vara vaken är att vara i mellanlandet, att tvingas förstå att det aldrig mer blir någonting. Det endas om tröstar mig är att om 10 år är du vuxen. Om tio är kan det komma ett samtal. Om tio år kan jag få lov att finnas till för dig igen, om du fortfarande vill ha mig där. Då kan jag få veta, och då kan jag få stryka din kind. Om jag har tur. Det är en liten tunn silvertråd av hopp och tröst som jag klänger mig fast vid av allt vad jag är värd.

Jag saknar dig så. Du är i mina tankar natt som dag. I mitt hjärta för alltid. Min älskade unge.