Jag är din bonusmamma

Vårt första möte var en förväntansfull och härlig dag för mig. Jag fick ett telefonsamtal på jobbet att det var dags, jag skulle få träffa vårt bonusbarn för första gången. Jag ringde min man så fort samtalet var över och berättade. Det var så mycket längtan, så mycket längtan som lett fram till detta ögonblick.

Jag kastade mig i bilen och åkte till sjukhuset och satte mig i kafeterian, som jag blivit instruerad. Efter en stund kom vår kontakt med organisationen vi är kopplade till och berättade att vi kommer få vänta en stund, för just nu fick din pappa veta att du skulle tas från din familj och att han inte skulle få ansvara över dig längre. Det var en konstig känsla att sitta där och veta att du snart skulle skiljas från din biologiska familj.

Efter flera koppar kaffe och ett antal timmars väntande, var till slut allt ordnat och din pappa hade tvingats åka hem utan dig.

Jag fick sitta på ett möte och prata med de ansvariga på både avdelningen och med socialtjänsten, där jag fick kort information om dig. Jag fick knapphändig information om din familj och om vad du har för svårigheter som du behöver stöd i. Sen gick vi till din sal. Där, i din säng, låg en liten, liten tjej. Mager och blek. Du låg i fosterställning och grät otröstligt. Mitt hjärta gick i tusen bitar för dig och jag älskade dig från första stund.

Vårt första möte var den värsta dagen i ditt liv.

Din pappa hade tvingats lämna dig ensam i din sal på Barnpsyk. Han hade informerats om att du nu var omhändertagen med omedelbar verkan och du var inte längre hans ansvar. Han får inte träffa dig och du ska flytta till en annan familj.

Du hade sett när din pappa blev tvingad att lämna dig och du var ensam kvar. Du skulle inte få åka hem med honom. Nu skulle du få en ny familj, sa tanten från socialtjänsten. Du var rädd, ledsen, full av ångest och ville bara dö. Då kom jag in i din sal och du hatade mig från första stund. Du ville inte ha en ny familj. Du ville hem.

Du kunde inte prata. Ångesten var så stor och övermäktig att den gjorde dig tyst. Du kunde inte äta, då ökade ångesten ytterligare. Allt var bara svart.

På avdelningen blev jag blev tilldelad rummet vägg i vägg med ditt. Nu började det stora arbetet med att få dig att lita på mig. Du var som ett spöke som gick omkring i korridorerna och fastnade i tvångsbeteenden. Jag pratade med dig, men du ville inte lyssna, ville inte att jag skulle finnas. Jag gav mig inte.

Efter mycket kämpande hittade jag nyckeln in i ditt liv. Du älskar att shoppa. Du hade slut på kläder och behövde något att ta på dig, så vi åkte på permission och shoppade kläder. Där kunde jag få kontakt. Där tog du ögonkontakt första gången på riktigt. Sen kunde vi åka hem till resten av familjen för att tvätta. Du fick en bild över vilka vi var och var det är tänkt att du ska bo nu.

Sakta men säkert kunde vi bygga en relation. Du började skriva korta meddelanden. Meddelanden som blev allt längre. Du började ta ögonkontakt med oss i familjen och du vågade be om saker. Vi började fixa ditt rum som du ville ha det. För varje gång vi lämnade avdelningen kunde du ta med fler och fler saker. Till slut började du lämna saker i ditt rum och nästan inget på avdelningen. Dagen du blev utskriven och flyttade hem till oss var svår för dig. Känslan av att lämna den plats där du hade varit med din pappa var jobbig. Men du klarade det och vi kunde åka hem.

Vi satt och pratade i timmar varje kväll. Du skrev och jag pratade. Jag uppmanade dig att bli arg. Tillslut kom det fula ord i blocket. Vi kunde bråka och du kunde bli arg, riktigt arg.

Plötsligt en dag började du att viska. Viskandet övergick i väsande som tillslut blev tal. Du kunde prata med oss. Försiktigt först, men sen fanns det så mycket att säga att du inte kunde vara tyst. Du pratar och pratar, som om du behöver ta igen allt som inte blivit sagt, få svar på alla frågor du inte ställt.

Idag har du börjat skolan, du går hela dagar. Du vill bli frisk och du kämpar med att våga äta mer. Vi pratar öppet om dina tvångsbeteenden och du har en pojkvän. Ditt obefintliga självförtroende sätter fortfarande käppar i hjulen för dig när du försöker skaffa dig vänner. Vi stöttar och hjälper dig allt vad vi kan. Du har börjat leva igen.

Vi har lång väg att gå ännu, innan vi kan säga att du mår ganska bra. Men du kämpar och vill framåt. Du är en riktig fighter. Vi är så oändligt stolta över dig och vi älskar dig precis lika mycket som våra biologiska barn. Du säger fortfarande att du hatar mig men kan inte låta bli att krypa nära när vi sitter i soffan. Du vill att jag är med på jobbiga saker och du ber mig om hjälp med saker som är svårt.

Jag är så oändligt stolt över dig och över att vara din bonusmamma, även om jag vet att du blir galet arg när jag kallar mig för det. Du har nu kommit till en punkt då jag får kalla mig för din bonusvuxen. I mitt hjärta är jag din bonusmamma, för evigt.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *