Att göra en pudel

Efter de tre mejl vi erhöll från en socialsekreterare, det sista med hot om rättsliga åtgärder om vi inte inom 15 dagar raderat alla Mammelins inlägg, så skickade vi en skrivelse till berörd kommun. I skrivelsen beskrev vi vilka hot vi mottagit, vi ställde ett antal frågor och vi begärde en ursäkt.

Det var alltså inte bara ett inlägg socialsekreteraren ville radera, utan ALLA inlägg skrivna av bloggpseudonymen Mammelin.

Vi fick ett första svar att vår skrivelse skulle tas om hand och att kommunen avsåg att återkomma med ett svar. Skrivelsen var ställd till kommunstyrelsens ordförande, 1:e och 2:e ordförande samt kommundirektören. Ordföranden svarade och ärendet delegerades till en chef för den avdelning den hotfulla tjänstemannen var anställd.

Tack för att ni har uppmärksammat oss på denna fråga.

Berörd tjänsteperson arbetar i xxx-förvaltningen. Förvaltningen kommer att utreda detta med hög prioritet under veckan och återkommer skyndsamt till er.

Dagen efter kom ursäkten:

Självklart följer (kommunens namn) gällande författningar. Vi anser att det är olyckligt att en tjänsteperson har kontaktat er blogg på det sätt som gjorts och ber om ursäkt för det. Tjänstepersonen är vidtalad.

Vi ber er att vänligen bortse från det uttalande som handlar om rättsliga åtgärder mot bloggen.

Våra frågor besvarades aldrig. Svaret är torftigt och vi kan bara ana oss till vad som förekommit mellan raderna. Socialsekreteraren borde ha fått minst en skriftlig varning för det tjänstefel hen begått genom att röja sin identitet för bloggansvarig, angripa en anonym bloggare och leka jurist utan några som helst grunder. Åtgärder långt utöver hens befogenheter och mot bättre vetande.

Familjehemsbloggen kommer att fortsätta publicera berättelser ur familjehemmens vardag och verklighet, de familjehem som vårdar dessa våra minsta, de mest utsatta barnen. Hur obehagliga berättelserna än är. För vi står alltid på barnens sida. Utan att ha några som helst formella mandat att göra det – mer än de vi ger oss själva. Vi tar oss rätten att berätta om vår värld. För vi kan inte längre vara tysta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *