Ibland kan ett placerat barn ha skyddad identitet gentemot sina biologiska föräldrar. Det kan finnas en hotbild, till exempel att det finns en stor risk att de biologiska föräldrarna för barnet utomlands för att undkomma socialtjänsten eller på annat sätt gömma dem. En grund kan också vara att barnet skadats eller traumatiserats så svårt att risker finns att barnet utsätts ytterligare. Kriminalitet kan också bidra till en skyddad placering. De biologiska föräldrarna vill ha tillbaka sitt barn till varje pris, de vägrar att samarbeta med socialtjänsten, har ingen insikt om sin egen bristande föräldraförmåga eller har sitt ursprung i skamkulturer där släktingars, vänners och bekantas åsikter är viktigare än respekten för de svenska myndigheterna.
När det gäller skydd saknar socialtjänsten ofta tillräcklig kunskap. Finns insikt om det kan socialtjänsten hyra in skyddskompetens men tar socialtjänsten alldeles för lätt på riskerna, så riskerar barnet att drabbas hårt. Röjs skyddet sker oftast en omedelbar omplacering, vilket drabbar barnet i form av trauma, alienation från sitt familjehem och anknytningsstörningar. Riskerna ställer hårda krav på att socialtjänsten är prestigelösa, sätter barnperspektivet främst och innehar rätt kompetens.
Ett familjehem med ett placerat barn under skydd är oerhört beroende av att uppdragsgivaren har adekvat kompetens eller att de vid brister hyr in skyddskonsult med den kompetens som krävs. Vanliga familjehem har oftast ingen som helst kunskap om vad en skyddad identitet innebär, vare sig för barnet eller dem själva, inklusive biologiska barn, och behöver då kunskap.
Att barnet har skyddad identitet borde vara en grundbult för att fysiskt umgänge med de biologiska föräldrarna inte kan ske men i Sverige har de biologiska föräldrarna fortfarande starka rättigheter i relation till barnet. Detta kan innebära att socialtjänster utan rätt kompetens ordnar umgängen på ett sätt som riskerar barnets säkerhet, trygghet och möjligheter att ha en normal barndom. Det är inte bara naivt, det är också att utsätta barnet och familjehemmet för onödiga risker och livslånga trauman.
Om ett familjehem drabbas av socialtjänstens bristande kunskaper genom att umgängen ordnas utan tanke på riskerna kan familjehemmet, i brist på andra alternativ, kontakta Polisen och be att få tala med de som har kunskaper om skyddad identitet för att få stöd och råd. Att vägra umgänge är en annan strategi för att skydda barnet men då riskerar familjehemmet att barnet helt enkelt omplaceras på grund av ”samarbetssvårigheter”.
Framhärdar socialtjänsten i umgänge kan barnrättsorganisationer kontaktas – till exempel Barnrättsbyrån, Lilla hjärtat Vänförening eller liknande. Även IVO kan kontaktas och även Socialstyrelsen. Socialnämnden, socialchefen och andra chefer inom socialtjänsten kan få information om läget och ha en chans att agera.
Familjehemmen till barn med skyddade identiteter är i princip rättslösa när det gäller att möta socialtjänstens eventuella inkompetens i skyddsfrågor och de placerade barnen riskerar sina liv. Här måste incitament skapas för att säkra placerade barn med skyddad identitet och deras rättigheter. Det kan inte få vara så att de biologiska föräldrarnas krav på umgänge står över barnperspektivet vid skyddad identitet.
Länkar med mer information:
Nationellt Centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck
Exempel på företag inriktat på skyddsplaceringar, gör riskbedömningar etc: