Tystnaden efter ett barn

Det är som om hon aldrig varit här och som om hon aldrig lämnat mig, på en och samma gång. Förändringen är så stor att jag saknar förmåga att ta in den. Förnekelse kanske.

Jag känner oftast ingenting mer än en dov, molande värk i hjärtat och en ständig oro i kroppen. Men att tvätta är farligt. I tvättstugan finns det enorma monster, formade som Saras små kvarglömda strumpor. När en lila strumpa med ränder, eller en vit med rosa hjärtan, trillar ur tvättkorgen gör det lika ont som om mitt hjärta fallit ur bröstkorgen. Strumporna är de enda bevisen på att hon fattas mig. Hur hon fattas mig. Ensamma, tomma och slitna efter varje steg hon tog hos oss. Hos mig. Jag kan inte hantera det. Jag kan inte ens hantera hennes strumpor. Det säger väl egentligen allt om hur jag mår.

Hur Sara mår vet vi ingenting om. Det har varit helt tyst från samtliga parter efter att de hämtat henne. Den måndagen de kom stod alla hennes saker packade i hallen. Fem flyttkartonger med leksaker och fyra med kläder. Märkt, tvättat. Möblerna hade vi burit ner. Det tog 20 minuter från det att de kom tills att Sara klev ut genom dörren och släppte min hand. Hennes nya skrivbord, trygga säng och byrån till hennes kläder lämnades kvar. Nya familjehemmet ville inte ha dem, det fanns redan andra möbler i rummet de har till placeringar. Hennes ägodelar lämnades kvar. Den tomma byrån står på sin plats igen, men skrivbordet vet vi inte vad vi ska göra av. Vill inte sälja det men inte heller använda det. Sängen sover Edvin nu i och det känns fint. Han tycker om att sova i Saras säng.

Vi kämpade länge för att uppbrottet skulle meddelas Sara och ske först efter skolavslutningen så att hon skulle få avsluta första klass i lugn och ro. Hon som kämpat så hårt och lärt sig så mycket. Vi ville låta henne klara ettan som den stora segrare hon var. Skolan som är så viktig för henne. Socialtjänsten ändrade sitt beslut först efter att klassföreståndaren protesterat över hur mycket Sara skulle gå miste om. Då bestämde man att hon skulle få gå kvar i skolan men skjutsas dit av nya pappan. Precis som vanligt fattades ett beslut på ”deras sätt” och som passade in med deras riktlinjer och planering inför semestrar och annat viktigt. Men hur det skulle fungera för Sara och för våra barn kan inte ens ha funnits med i beslutsunderlaget.

I två veckor har vi fått röra oss försiktigt på skolgården, först efter att vi kontrollerat att nya pappans bil inte stått parkerad någonstans i närheten och undvikit helt att gå förbi hennes klassrum. Vincent, som går i F-klass och delat skolgård med Sara har sett henne varje dag. De har inte pratat med varandra. Han berättade att en gång vinkade de till varandra och en dag gick hon efter honom och såg på honom med ”arga ögon”. Jag vet exakt vilken blick han menade, men den är inte arg. Sara har ingen arg blick. Ilska är en känsla hon ännu inte lyckats hitta. Men blicken är mörk och sorgsen. Den där blicken som får mig att göra allt för att hon ska mår bra igen. Eller… den fick  mig att göra allt. Nu kan jag inget mer göra. Mer än att berätta hennes och vår historia utan att låta mig tystas.

Värst av allt var skolavslutningen. Hennes ryggtavla på bänkraden en bit framför oss. Håret som jag klippt precis så som hon vill ha det. Klänningen hon älskar, den med rosa tyll. Hon hade nya skor. Och jag tänkte att jag hoppas att den nya pappan lagt märke till att hon har ovanligt breda fötter, som är svåra att hitta finskor till. Även om skorna inte passar så säger hon att de gör det om hon gillar dem tillräckligt mycket. Sen får hon skoskav utan att berätta det. Jag tänkte, medan hon sjöng, att jag hoppas att han tittar till hennes fötter efteråt och ser så att hon inte har ont. Jag tänkte på allt det som jag aldrig fick lov att berätta om henne samtidigt som jag tog in varje millimeter av henne och försökte memorera henne för sista gången. Sen var sången plötsligt slut och hon satte sig ner, nästa klass kom upp. Först då började jag andas igen. Försökte blinka bort tårarna, ignorera dem. Det var ju Vincent första skolavslutning och jag ville inte gråta… Men det gick inte att hålla ihop. På vägen bort mot fritids, för att ta skydd från allas blickar, hörde jag steg bakom mig och kände en hand på min arm. Jag vände mig om och där stod en mamma jag bara tidigare hälsat på. Hennes blick var så varm och så förstående, hon sträckte ut sina armar och gav mig en kram utan att säga ett ord. Tack mumlade jag in i hennes lockar medan tårarna fortsatte att rinna. Medmänsklighet när den betyder som mest.

Torka tårarna. Dricka vatten. Andas och gå ut igen. Rektorn. Hon stod där på scenen och önskade alla en glad sommar. På andra bänkraden satt min flicka som aldrig mer kommer att vara min. En av orsakerna är rektorn. Rektorns spekulationer om oss och om Saras diagnos, hennes oförmåga att förstå att Sara var trasig när hon kom till oss. Mejlen och samtalen till socialtjänsten med påhittade orsaker till Saras ”mörka blick”. Det och allt annat hon sagt om oss och som satte oss på skottlinjen i ett halvår. Rektorn var en av dem som fick oss att inte orka längre. Trots ursäkter från både henne själv och skolchefen fick vi aldrig orken och förtroendet tillbaka. Glad sommar…

Så flöt Den Blomstertid Nu Kommer ut i sina sista toner och barnen sprang till sina föräldrar. Vincent sprang till oss, Sara stod förvirrad kvar och letade i folkhavet efter sin nya pappa. Aldrig förr har jag känt marken så fast under mina fötter, som om den höll mig fast. Maken viskade uppfodrande att nu går vi. Jag ville stanna och se till att hon verkligen hittade honom. Jag ville bara vara säker att hon inte är ensam. Min största rädsla är att hon känner sig ensam. Maken tog min hand och ledde mig bort och sa de orden som var närmast sanningen. -Du bara torterar dig själv nu… Vi kan inte göra något. Vi körde därifrån i två bilar. Men mina armar var så tunga att jag hade svårt att hålla i ratten. Mjölksyra från tårna upp i hårfästet.

Idag kom mejlet. Vi kommer inte få träffa henne. Det skulle göra henne för ”uppriven” skriver man. Det planerade umgänget/mötet ställs in. Jag visste det redan innan hon flyttade, ändå gör det så ont. Vi kommer inte få träffa henne igen. Nu kommer man bestämma att det inte är bra för henne att träffa oss. Jag hoppas så innerligt att det verkligen stämmer, för motsatsen vore en katastrof.

4 Responses

  • Jättebra skrivet, man känner igen varje känsla du beskriver. Jag delade vidare den. Hoppas det var ok.

  • Älskade du❤️
    Jag läser och känner sitter bakom dig på skolavslutningen. Jag vet att det är svårt när marken skakar. Jag vet hur det är att bli förtalad av skola genom ögon som tror efter eget behag utan någon substans. Jag vet att jag tappade allt. Jag vet att den tiden är förbi, jag blir aldrig densamma men det går, jag andas igen.
    Jag önskar er en fin sommar, glass, bad, myggbett, skrapsår på knäna och en stund för vila.
    Du är en underbar mamma❤️❤️❤️

  • Jag förstår din smärta – men förstår inte varför det blev så här? Varför detta beslut? För vems bästa i åtanke?

    Stor kram till Er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *